Hoppas vi ses :)
Under kvällen den 21/5 befinner jag mig på Löplabbet Kungsgatan där jag tillsammans med bland andra Anders Szalkai, Kent Claesson och Isabella Andersson ska ha en peppkväll inför Asics Stockholm Marathon. Det blir en kväll med tränings- och kostråd. Allt för att du ska känna dig redo när du står på startlinjen den 1/6.
Hoppas vi ses :)
0 Comments
Ja då var man hemma igen. Allt gick så fort och jag har knappt hunnit reflektera vad som hände under denna helg i Franska Belvés. I torsdags när vi anlände till arlanda fick vi det tråkiga beskedet att Philip inte kunde följa med på grund av sjukdom. Jättetråkigt då jag vet hur han kämpat för detta. Men han är stark och jag lovar att vi ser han på kommande VM. Ja det fick helt enkelt bli ett komplett tjejlag genom Mig, Kajsa Berg och Kerstin Rosenqvist som skulle representera de svenska färgerna, och Kajsa som även skulle försvara sitt EM-guld från förra året. Tillsammans hade vi bästa ledarna Peter Fredriksson och Reima Hartikainen tillsammans med Kajsas sambo Robert och min Pär. Ett bra ledarteam som höll ordning på allt så vi slapp tänka över något annat än på det kommande loppet. Mina nerver började kännas redan på flygresan ner och jag var lite rädd för att för första gången på "tävla" på Ultra. De tidigare loppen räknar jag inte. Vi anlände rätt sent och gick och lade oss på en gång. Fredag morgon var det gemensam frukost och som trur var hade jag och Pär med oss egen mat då det som ryktet säger väl stämde när baugetter med marmelad, ost och skinka serverades. Inte direkt Ultramat ;). Sedan sprang vi iväg på en liten uppvärmningsrunda. Belvé är helt fantastiskt vackert och är något jag varmt kan rekommendera att besöka. Rent, söta byar och grönska i bergig miljö med en massa vackra slott som låg uppe på höjderna. Dagen gick fort och under eftermiddagen var det presskonferens och cermoni där vi i lag fick gå ett par varv runt staden. Efter det var det middag och teammöte där Peter som tidigare under dagen åkt banan körde taktiksnack med oss. Då blev jag riktigt nervös när han berättade att det var brutala backar och en riktigt tuff bana. En jämförelse är att lidingöloppet har väl strax under 200 höjdmeter och denna bana låg på närmare 800 höjdmeter. Fick veta att det skulle vara värst vid 35-58km och 75-80 km för att sedan avslutas med två kilometer rakt uppför till målet. (ungefär två km abborrbacke). Grabbarna stack iväg medan vi tjejer åt kladdkaka med vispgrädde och gjorde i ordning våra flaskor. Många blev det ;). Sen var det då dags. Vaknade 05.30 och var så otroligt nervös att jag inte kunde gå och äta frukost med de andra utan jag och Pär satt i lugn och ro i vår lilla stuga. Smörjde in med vaselin, linex, tejpade låren (då jag får skavsår av korta byxor), drack resorb och rödbetsjuice samt knaprade magnesiumtabletter. På med landslagsdräkten och iväg. Det var en kylig morgon och temperaturen visade på 6 grader, (men jag är ju van nu;)). Försökte förtvivlat hitta toaletter, men det var något som inte existerade¨. Som tur var fick vi använda en restaurangs toalett. Dags för start! Jag , Kerstin och Kajsa kramade om varandra och lovade varandra att vi springer för lagmedalj. PANG!!! 100km EM var igång och som vanligt var det rusning från start. Jag och Kajsa lade oss långt bak och höll vår plan. Efter ett kortare varv i stan var det iväg brant utför för att sedan svänga ut på den envarvsbana över 100km. Redan efter 5km började min mage krångla. Inte denna gång av matförgiftning som i Adak, utan nu var det nervositet. Att se alla dessa nationer på startlinjen och dessa vältränade kroppar gav mig sämre självförtroende och hoppet försvann under en stund. Precis som i Adak sprang jag bakom två tjejer, in i skogen, jobbade ifatt, in i skogen och jobbade i fatt. Och så höll jag på 6 ggr. Fasen tänkte jag, detta får bara inte hända. Jag kan mer än så här. Det kunde jag i Adak med men detta var ju inte matförgiftning. Peter som coachade blev nervös att jag skulle bryta men jag plockade fram min envishet och hoppet om topp 10placering och lagmedalj fanns hela tiden. Efter 35km började det stiga rejält och magen började kännas bättre. Jag drog snabbt ifrån norskan och ryskan som jag sprungit jojo med de första 3 milen. Allt började kännas bättre och jag rullade stadigt mellan 4.32-4.41/km. Vid 50km började det att hagla och det gjorde ont och blev så kallt, men det var bara att bita i. Jag blev ensam och började titta runt omkring och såg den vackra utsikten. Peppade mig själv med "Sophia, du ligger 8a på ditt första mästerskap och kroppen är fräsch. Jag skrek tyst till smärtan under trampdynorna "kom igen nu" ni mot mig, vi ser vem som vinner. Tyvärr vann de men jag stod ut med dem. Jag sjöng "just idag är jag stark, just idag mår jag bra......" och tänkte på Vad alla fina människor hade sagt till mig innan loppet. Tänkte på Peters ord om att vid 75km kommer deltagare att knäckas, så var stark där. Ett toabesök till och sen var den "skiten över". Vid ca 60 missade jag en vätskekontroll och började känna av huvudet och hade en liten svacka. Men vid 68 stod Robert och jag svepte i mig dricka och vart pigg igen. Så äntligen vid 75km stod Peter och skrek nu kommer 1500 meter tuff backe och du har en trött ryska längre fram. Tryckte i mig en liquid och körde. Väl uppe när det började luta utför tänkte jag på det Sven-Åke tjatat om "ryck! fast du är trött och knäck motståndaren", och det gjorde jag, och hon var borta. Nu började jag springa om folk och kände att jag hade ökat farten. Många stod på sidorna med kramper och vissa gick, men jag matade på. Fick höra att vi låg på lagsilverplats och jag nu 7.a. Adrenalinkick!!!!. Vid 80 kände jag mig ännu starkare och även om regnet smattrade, låren blödde och trampdynorna brände sprang jag med ett leende. Det var snart över. 90 kilometer var passerade och jag kände vittring av målet. Vid sista vätskekontrollen strax före 98km stod Reima och skrek "Du har en trött ryska framför dig och en ännu tröttare kroatska". Jag slängde i mig ännu en liquid och körde. Kom ifatt och sprang om ryskan som nästan stod stilla och sen, sen var det dags 2 km rakt uppför mot målet. Jag såg kroatiskan och min chans till en 5te- plats. Kroatiskan som låg tio minuter före mig ett tag var nu som en snigel. Jag gick upp och lade mig i rygg och sedan hörde jag Sven-Åkes ord igen "knäck henne". Jag testade vid 1200 meter kvar och lade i en extra växel och glädjande nog hängde hon inte med. Kämpade mig upp den sista biten som var lång och brant. Såg Pär, såg Peter och såg klockan som tickade precis mot 7.53. 7.53.21 passerade jag mållinjen med ett glädjehopp rakt i Peters famn. Jag klarade 8 timmar på en bana som var tuffare än lidingöloppet, med ett pers på 23 minuter. EM-femma, lag-silver. Jag var så lycklig att jag grät. Efter snabbt matintag var det dags för dopingkontroll, och gissa om kontrollanten blev fundersam när mitt prov visade rött. Jag förklarade att det var all rödbetsjuice och hon skrattade. Snabb dusch och sedan var det dags för priscermoni. Bästa Kajsa försvarade sitt guld, jag femma och Kerstin 15. Tillsammans tog vi Sveriges första EMlagmedalj som blev silver. Nu när jag har smält detta kan jag bara säga att jag är nöjd. Har tagit med mig många erfarenheter till kommande tävlingar, speciellt om näringsintag. Återhämtningen har fungerat fint och jag känner mig väldigt pigg. Ja en helt fantastisk helg med stort tack till Bästa teamet som hjälpte oss hela vägen. Tack Peter, Reima, Robert och Pär som gjorde detta möjligt. Och stort tack till alla ni som trott och stöttat mig. NI ÄR GULD VÄRDA!!!!!! Kajsa försvarade sitt EM-guld!!!!! Silvermedalj åt Sverige, guld Ryssland och brons Italien Precis efter målgång! Grym känsla!! Laget dagen innan! Detta ögonblick har jag drömt om hela mitt liv, och det är klart värt allt slit! Ja detta var en liten summering. Fler bilder kommer :)
Kika på: www.lopningforalla.se marathon.se ultradistans.se xkross.se http://www.x-kross.se/bloggen/sophia-sundberg/
Har fått äran att bli sponsrad av Xkross. Läs min artikel på deras hemsida. Jaha, då var det dags. I morgon åker vi och jag har ägnat dagen till behandling, fixat all mat och dryck jag ska ha med mig, fått nya landslagskläder då de var tidigare var för stora. Hann även klämma in en lunch med min vän Andreas Olsson, vilket var riktigt trevligt. Sprang en tröskel på 10 minuter och det kändes ok trots vindarna. Det verkar bli bra väder (enligt mig) i Frankrike med lite kallare temperatur och kanske regn. Alltså passar mig utmärkt :). Så nu är det inhandlat: resorb, grädde, coca cola, juice, liquid, handledsflaska, tejp, vaselin, linex, ipren, strumpor ovs.... Bakat bröd och kladdkaka och gjort en riktigt energirik lunch till i morgon. Packat ner yoghurt, bröd, ägg, müsli, frön, nötter, visp, bunke och natrgodis. Ja jag vet ju vad jag vill ha och kan inte ändra på detta ;) Kommer springa i mina energy boost och hoppas de sköter sig lika bra i Skövde. Ja, jag är helt enkelt så förberedd som jag kan bli och är inställd på smärta, but pain is temporary och när mållinjen passeras är det värt allt. Kommer inte att uppdatera förrän efter loppet, men är någon sugen att följa så kommer det finnas på friidrotts.se. Och ärligt är jag så snurrig så jag inte vet när starten går men än att det är på morgonen :). Så jag ber er: Ingen press och inga förhoppningar. Jag debuterar och det kommer nog göra sitt. Men jag lovar att jag ska kämpa och ge allt jag har. Min kropp ska vara så tom på energi att jag inte vet vad jag heter. Ha en trevlig helg nu så hörs vi (om jag överlever ;)) Mot alla kostråd! This is Ultra! Så mycket energi jag kan få i mig på så liten yta som möjligt. Men coca colan får jag inte fa förän efter 3 timmar! Kladdkakan som bara måste med ;) Mycket gott och energirikt i denna låda. Våga vägra flygplansmat! Löpare är ofta enstöriga och vi tränar och tävlar ofta på egen hand. Vi kan det mesta om löpteknik, styrka olika träningsformer osv.. Allt för att skapa förutsättningar för oss att höja ribban. Men för att höja ribban ännu mer är det de små pusselbitarna som kommer att spela större roll för resultatet. Jag ska inte tjata om kostens betydelse. Det har jag redan skrivit mycket om och att inom löpningen finns stor brist på denna kunskap. Varför alla stressfrakturer, inflammationer och sjukdomar. Jag håller min åsikt att kosten är och kommer alltid vara en stor procent av den totala delen till att lyckas. Jaja nog om det!
Styrkan däremot kör vi ofta samma övningar och ofta för lite. Vi tränar fel magmuskler då vi gör plankan på fel sätt och vi gör benböj och utfallsteg. Allt för att kunna hålla framme höften och springa så ekonomiskt som möjligt. Jag trodde jag var hyfsat stark i coredelen, men ack så fel jag hade. Anlitade en PT som har lärt mig mycket om kroppens biomekanik och hur jag använder min egna kropp som träningsredskap. Han har hjälpt min med andning och fått mig att klara balansövningar som jag aldrig i mitt liv ens gick att genomföra. Jag och Fajsal har kört 6 ggr nu och jag har bestämt att jag ska anlita honom under en längre tid. Den kunskap han har, har inte vi löpcoacher. Det kan jag lova :). Vilken kroppskännedom denna man har är helt fantastisk och jag vill verkligen lyfta fram honom. Idag när Sven-Åke cyklade brevid mig under mitt 60 min pass såg han en stor förbättring i min hållning och en helt annan styrka i coredelen. Jättekul att höra och att Fajsal hjälpt mig så bra. Han har kommit att bli en stor del under vägen mot EM och om allt går bra där så ska vi jobba vidare mot nya mål. Som sagt behöver du en bra PT, kontakta Fajsal! Jag har aldrig träffat någon med den kunskap och så avslappnad. Fasen Jag springer en svacka för dig med :). Ska bli roligt att träna med honom igen efter EM. Ord från honom "Vad du än gör, tappa aldrig fokus på uppgiften". Jag ska försöka :) Läs om honom och nordic PT här: http://www.nordicpt.se/medarbetare/faisal-boye Igår hade jag både en skön och jobbig dag. Behandling hos Salov och fotvård hos Daniela på Löplabbet kungsgatan. Lite shopping blev det med. 10 enervit liquid, strumpor och en vattenflaska man sätter på handleden som kan bli spännande att prova. Och sedan var det vila som var sååååå tråkigt, ingen jogg, ingen styrka och inga promenader. Utan enbart sittande, grubblande och visualiserande. Nu är det tisdag och jag ska snart åka ut till Väsby för att springa ett pass med min coach på cykel brevid. ENDAST 40 MINUTER får jag springa och tankarna är om det ens är värt att byta om :). Vi ska hitta min fart jag ska försöka hålla på lördag och prata lite hur jag ska lägga upp det hela. Jag antar att det kommer att gå lite för fort för mig i början och jag måste vara beredd på att hålla ner farten så den passar mig.
Ska bli roligt att träffa Sven-Åke och få bolla lite tankar. Blev glad när jag läste Anders Szalkais berättelse om sin erfarenhet från 100km i Tibro 2011 och beskriver vad 100km handlar om, att det absolut inte är som att springa ett marathon och att så mycket annat spelar roll. Det är enligt mig själv så betydligt mycket jobbigare än marathon som egentligen bara ger trötthet. Stjärnorna Anders pratar om känner jag ingen mig i efter mitt 100km i somras på löparbana och hade inte jag den fina support i Maria Hedström och Magnus Petersson hade jag nog också funderat på att bryta. När jag grät floder vid 90km för att det började regna haha. Jaja, härliga minnen ;). Jag blev också glad att Anders funderar på att springa Stockholm Ultra 100km den 4/8. Där kommer han att klara det galant nu när han vet vad det handlar om. Kanske vi kan ta ett långpass tillsammans? Vore superkul! Svackorna som kommer, och JA de kommer under ultralopp ger ofta negativa tankar och det är här gränsen till att bryta är hårfin. När min rygg kraschade efter 90 minuter i somras och jag försökte göra allt för att hitta ett läge där ryggen kändes ok, men det gick inte. Men jag sket i smärtan och sprang mina timmar. Smärtan som jag fick ta i efterhand i hela 4 månader. Inför kommande svackor på lördag ska jag tänka att jag springer varje svacka för mina nära och kära. En för min familj, en för Sven-åke och Reima, en för min favorithund Cindy och en för Maria och Magnus som stod ut med mitt gnäll i Skövde :). För fler svackor än så får jag ju inte ha! Och sedan springer jag ju självklart för att springa över mållinjen och falla ihop i Pärs armar, det ser jag fram emot! Lite hjälp: Tips från erfarna ultralöpare tas gärna emot!! Är det något sp jag ska tänka på som lätt glöms bort? Har ni några kloka visdomsord så här dagarna innan? HELP!!! :) Vill göra lite reklam för ett av Västerbottens härliga halvmarathonlopp som går den 4/5. Det är en vändbana där fina tider kan presteras och passar därför perfekt som seedningslopp inför till exempel Stockholm Marathon den 1/6. Förutom halvmarathon finns även kvartsmara och ungdomslopp. Har själv sprungit detta lopp som även var min debut på distansen. Bor du norr över och har svårt att hitta seedningslopp bör du springa detta. Många bra löpare brukar delta och dra till fina tider. Kristoffer Österlund och Jenny Jansson är två av Sveriges främsta löpare som brukar ta sig till vännes denna vårdag. Jag ska vara på plats och eventuellt farthålla åt en tjej som tränar med Vännes SK. Samtidigt ska jag heja på Pär som debuterar på distansen.
Så ja, norrläning som skåning, välkommen upp till Vännes som ligger ett par mil inåt landet från Umeå och delta i ett naturskönt lopp. Vill ni sedan använda detta som seedningsresultat är det bara att skriva ut resultatlistan, gå till informationstältet vid nummerlappsutdelningen så seedas ni på plats. För att hamna i startgrupp D gäller 1.47 eller snabbare. För att hamna i startgrupp C gäller 1.32 eller snabbare och för startgrupp B (endast herrar) gäller 1.21. Så nu vet ni vad ni har att gå Jag lovar att heja ;) Oj, oj, oj, nu finns det inget mer att hämta. Träningen ska vara klar och nedtrappning är ett faktum. Nedtrappning är ju i min värld en svordom och det absolut jobbigaste med att tävla. Men det är nödvändigt. Att minska träningsdosen skapar ett sug precis som för en narkoman att vilja springa, och det är precis det jag ska göra denna vecka. Träna och abslut sluta när det känns som bäst, allt för att reta mig själv till att vilja trycka på som aldrig förr. Igår hade jag som sagt ett skitpass men fick ny energi av dagens TSM-pass. Valde efter Reimas råd att springa med 3.15-gruppen för att få en behaglig resa och inte trötta ut mig själv. Och det kändes kanon. Fick bana runt edsviken där jag aldrig sprungit tidigare. När jag väl var hemma hände det något skrämmande i kroppen, eller inte egentligen skrämmande utan mer att nu är det bara 6 dagar kvar. Hela tiden har jag sagt tre veckor kvar, två veckor kvar, men nu kan jag säga på lördag! Helt ofattbart. Pä lördag står jag på startlinjen tillsammans med övriga europas elitlöpare inom ultra och ska kriga. Med min korta karriär räcker det säkerligen inte till medalj men jag ska kämpa för mitt lag tills jag tagit ut all energi som finns i denna kropp. Vi kommer att vara ett kanonteam som åker ner och jag tror vi kommer få ett par fantastiska dagar. Ser fram emot när jag passerar 50km och jag kan börja tänka neråt. Förhoppningsvis kan jag och Kajsa springa ihop de första milen och sedan drar väl hon iväg lika lätt som i Kiel :), men jag ska kämpa som bara den. Det är ju EM och det är inte okej att inte ta ut sig till max. Att ramla över mållinjen är något jag drömt om då jag aldrig kunnat ta ut mig så mycket, men denna gång så ;). Hoppas Pär står i mål och tar emot mig och bär mig till hotellet haha. Jag längtar, jag vill kriga och jag vill prestera allt jag kan utifrån mina förutsättningar. Det är mitt lopp och jag följer min plan. Räcker det inte till bra placering så fine, jag gör mitt bästa, är ny inom sporten och kommer träna som bara den för nästkommande lopp. Ack den som ger sig och vinnarskalle har jag tro mig ;). Vi får hålla på Kajsa att hon försvarar sitt EM-guld och att jag och Kerstin gör bra lopp och får en fin lagplacering. Men som sagt allt kan hända och det är det som är så jä-kla spännande :)
|
Bloggare
Jag heter Sophia Sundberg är idrottsnutritionist och löptränare. Tränar och tävlar på Ultradistanserna. Här kan du följa min blogg. Arkiv
March 2022
Kategorier
All
|