Här skrev övriga om skolmat, hälsa och andra delar viktiga delar inom kost men mitt intresse för idrott var det enda som jag strävade emot. Jag gjorde en uppsats där det blev en jämförelse mellan damfotboll och kvinnliga simmare i åldrarna 15-20 år. Och visst fanns det skillnader. Detta var oerhört intressant men jag kände att jag hade för lite kunskap gällande just idrott och framförallt kroppen och träningsfysiologi.
Efter mina 3 år sökte jag därför in även på det idrottsmedicinska programmet med inriktningen medicin och kom in. Tror aldrig jag varit så glad som jag var över detta. Här väntade ytterligare 3 år med fysiologi, anatomi, idrottsmedicin, styrketräning, uthållighetsträning, testmetodik, med mera. Jag lärde mig massor och försökte hela tiden koppla detta till nutritionsbiten (som även den ingick här). Under slutet av utbildningen fick jag till och med möjligheten att gå en utbildarutbildning via Svenska friidrottsförbundet i Stockholm med syfte att hålla i egna kurser av löptränarutbildningar (vilket jag då inte hade en aning om)..
Så var jag plötsligt klar då 2009 och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Dietist ville jag inte bli, enbart inom träning, näe och på något gym ville jag inte vara. Jobba på något företag som viktväktarna eller itriim fanns inte på kartan då detta låg långt från min filosofi gällande kost och framförallt då intresset låg i mat för ökad prestation, återhämtning och förbränning.
Så vad skulle jag göra? Vad skulle jag söka? Flyttade till Stockholm och bland det första jag hörde var " lilla gumman, du har ingen chans inom idrottsvärlden. Den är skapad av män och gjord för män".
Jag har haft många tuffa tider under mitt liv och en sådan kommentar skulle inte bita på mig men jag insåg ändå att jag var tvungen att kämpa om jag skulle få göra det jag brann för. Jag hade läst så många år och såg inget annat framför mig än att jag ska jobba med det jag är utbildad till.
Började min tid i Stockholm med att jobba på filofax som betydde dagar av att sitta på tunnelbana och pendeltåg för att packa upp produkter på Stockholms alla akademibokhandlare och åhlens. Jag åkte även runt i hela upplandsväsby kommun på timmar och höll i friidrott i alla skolor från förskolor till högstadiet. Rätt krävande och högstadiet var inte att leka med. Tror aldrig jag upplevt så många bortförklaringar på varför man inte kan vara med på idrotten.
Jag fick en tränarroll i Spårvägens friidrottsklubb för åldern 12-18 år. Detta var oerhört kul och lärorikt och helt fantastiska ungdomar jag tränade 2 ggr/vecka. Men det slet att sitta på pendeln från Märsta till Sätrahallen för 90 minuter kan jag lova. Jag extrajobbade nere i en bunker under Svenska friidrottsförbundet och packade landslagskläder 8 timmar om dagen under en period. Mentalt rätt tufft men fick fina kontakter och vänliga människor som jag lunchade med. Det var ändå häftigt att få hänga på förbundet. Helt plötsligt var jag speaker på olika ungdomstävlingar. Jag som var livrädd för att prata inför folk satt nu i speakertornet på DN-galan youth och pratade för hela stadion och i direktsänd radio. Har nog aldrig varit så nervös. Minns när jag skulle kalla flickor 12 år i kula till prisutdelning och lyckades säga spritutdelning. Extremt pinsamt då, rätt roligt idag.
Jag började hålla i löptränarutbildningar för Svenska friidrottsförbundet som jag då utbildat mig till. Egentligen hade jag ingen aning om att tanken var att jag skulle hålla i kurser. Jag såg bara ett tillfälle att lära mig mer om löpträning.. Tror jag kräktes dagligen i 2 veckor innan första utbildningen om jag minns rätt som för övrigt gick sådär...
Något man idag kan ha svårt att förstå gällande mig då jag föreläser, varit i Tv och radio är att jag var så extremt blyg som liten och ända tills jag slutade på universitetet. Jag vågade knappt svara ja på uppropet i skolan. Det är genom att jag lyckats hamna i situationer (jag inte fattade då) som tvingat mig till att prata inför folk och som gått bättre och bättre tills jag kom över rädslan och idag älskar det. (Även om jag alltid har lite nervpirr innan).
På Stockholm marathongruppen satt jag i receptionen men fick snart ansvar för en viss nutritionsdel och därav ta fram energin inför premiären av Stockholm ultra samt skriva artiklar på deras hemsida. Nu visste jag att det var kost och idrott jag ville jobba med. Men åter igen hur?
Jag gjorde en chansning och startade mitt egna företag, Sophias Kost- och löparcoaching. Världens längsta namn men kom inte på något där jag fyllde båda delarna. Detta var tufft och jag hade ingen aning om hur man gjorde. Läste mig fram och tog tips från personer i min närhet.
Min första kund lurade mig på pengar och fallet hamnade hos kronofogden. Tydligen var hon en känd bluffmakare och jag förlorade 2500kr hon var skyldig mig samt 500kr för att jag gick vidare med detta. Härlig start på denna resa.
Men sedan började jag få lite klienter, började samarbeta med personer och smått började det gå framåt.
Dock har det varit en ren berg- och dalbana där jag blivit både lurad och utnyttjad men i det stora hela lärt mig så mycket och blivit tvungen att ta mig igenom utmaning efter utmaning. Det har varit tårar, tankar på att ge upp, jag gick in i väggen men sedan kommer uppdrag som ger glädje, kunskap, kontakter som i sin tur leder till nya kontakter.
Jag började samarbeta med Svenska friidrottsförbundet, Svenska simförbundet där jag fick fin kontakt med förbundskaptenen Ulrika Sandmark som jag hade stor respekt för och lyssnade mycket på. Jag hade även ett kortare samarbete med Svenska vattenpoloförbundet. Jag anlitades som föreläsare av Stockholm maratongruppen, idrottsföreningar och företag. Jag ombads skriva i metro, sporthälsa, magasin spring och andra tidningar. Jag satt helt plötsligt i TV4 och guidade Felix Herngren inför en multisporttävling. Och helt plötsligt jobbade jag med nutrition för gymnasieeleverna i årskurs 1-3 på idrottsprogrammet på arlandagymnasiet. Jag blev till och med ansvarig för löptränarutbildningarna i Stockholm och föreläste på den som var i både Örebro och Göteborg.
Jag jobbade med idrottare på alla nivåer och kom in på företag som Skanska och även Rosenbad. Under en period var jag även konsult inom upplands nätverk för idrottsnutrition där jag föreläste för fotbollsklubbar, basket, hockey med mera. Jag minns så väl när jag skulle ha hockeyungdomar på 7 år och hade kämpat med material som skulle passa åldern med bilder som bamse och andra barnbilder. Sedan kom ett gäng 17-åringar..... Men det gick och vi hade en skämtsam stämning. De kommer garanterat minnas den föreläsningen.
Mitt företag växte lite men fortfarande fick jag kämpa. När jag fick chansen att vara en del av Fysiometrics i Stockholm som Michael Svensson startade var jag överlycklig. Micke var min lärare i Umeå och min förebild inom det mesta. Nu blev inte Fysiometrics långvarigt då Micke träffade kärleken vilket så klart var fint och valde att stanna i Ume. Men tiden på Fysiometrics gav mig otroligt mycket och en kontakt med Micke som vi håller än idag där han är mitt absolut bästa bollplank. Att få en sådan kontakt är nog bland det bästa som kunde hända och jag har mitt fulla förtroende för honom och frågar när jag hamnar i en osäker situation. Här träffade jag även Magnus Bergström som är en av Sveriges bästa naprapater och som hjälpt mig genom åren och vi har hunnit med flera samarbeten och gör det fortfarande.
Jag sökte mig vidare och hamnade på testkliniken Aktivitus i Stockholm och återigen fick jag ta del av ödmjukhet och kompetenta personer som såg mig för den jag var och lät mig arbeta med nutrition. Det var härligt att få tillhöra något fast jag var min egna. Detta var ett ställe med skön humor och det blev en rolig tid.
Så kom sedan dagen när vi valde att lämna Stockholm. Mitt norrlandshjärta dunkade hårt och både jag och min man orkade inte längre med den stress som storstan pumpade på oss dagligen. Att sitta på en buss 3-4h/dag var inte hållbart och vi ville ha tid. Tid är så viktigt för oss och när vi kände att tiden rann ur våra händer och dagarna passerade snabbt valde vi att flytta till Sundsvall.
Jag var osäker på hur mitt arbete skulle se ut nu. Även om jag visste att jag kan arbeta på distans så var jag rädd för hur Sundsvall skulle ta emot mina tjänster. Fick kontakt med Teamed där jag började på timmar att ta emot klienter. Men detta fungerade inte för min del då kundkretsen var fel och jobb uteblev. Jag hade mina klienter runt om i Sverige men det räckte inte för det ekonomiska. Hade ingen fast punkt och det blev många timmar hemma vilket så klart gör vem som helst deppig och i mitt fall blev jag mer inaktiv.
Jag valde att sluta och togs istället emot med öppna armar på Elit Rehab- för alla i Sundsvall som är en klinik med 3 fantastiskt duktiga naprapater och en fysioterapeut. Jag fick ett eget rum och Magnus Svärd som själv är dietist men vill hålla sig till naprapatbiten såg min kompetens och gav mig en chans vilket jag är så tacksam för.
Nu har jag varit där i 6 veckor och jag trivs så fantastiskt bra. Får en fin respekt och ödmjukhet från samtliga och alla arbetar tillsammans i ett team. Att nyttja varandras kompetens är något jag tror starkt på och det gör de verkligen här. Nu när jag mår bättre, känner balans i tillvaron så märker jag också att jag klarar mer. Mitt företag som jag slitit för har vuxit till att jag idag kan jobba heltid med detta genom att hjälpa idrottare med kost och träning samt föreläsningar. Jag håller även på att starta upp Sundsvall Runners som är en satsning på redan högpresterande löpare där målet är att ge dem samtliga detaljer som krävs för att uppnå sin fulla kapacitet. Här tar jag även in yttre kompetens där jag känner att jag inte har kunskap vilket kommer göra det riktigt bra. Detta ger en enorm energi och i dagsläget finns endast en plats kvar.
Detta som jag bara vågade drömma om när jag satt där hemma i min lilla etta för 8 år sedan och undrade vad det skulle bli av mitt liv. Jag har som sagt utmanats, slitit, kämpat och haft så många motgångar men jag har aldrig gett upp. ALDRIG! för någonstans har de där orden jag hörde när jag flyttade till Stockholm "lilla gumman, detta kommer du aldrig klara. Idrottsvärlden är för män" klistrat sig fast i mitt minne och något jag hela tiden velat motbevisa.
Och idag kära ni, ni som inte trodde på mig, ni som sa lilla flicka, ni som tyckte jag skulle satsa på något annat. NI! Jag kan berätta för er att idag är jag fullbokad, jag har så mycket erfarenheter, kontakter, referenser och jobb att jag kan leva på detta. det jag drömde om. Jag har inte varit mycket för marknadsföring. Ärligt vet jag inte riktigt hur man gör. Men det jag trott på hela tiden som jag tror lett mig åt rätt håll är att jag alltid lyssnat på de som kan mer, haft ett kritiskt tänkande, sett till individuella behov, aldrig särbehandlat någon samt nyttjat och jobba tillsammans med personer jag ser upp till. Detta är något jag alltid kommer leva vidare efter och hoppas kunna utveckla mig genom hela livet då ingen någonsin är fullärd.
Idag har jag även börjat jobba inom flera olika idrotter vilket är fantastiskt och därav passar inte längre det där långa namnet som egentligen bara ploppade upp i huvudet 2012. Då jag har utvecklats och utökat min kompetens inom flera områden samt skaffat mig mycket erfarenhet har jag nu valt att ändra fokus så från nu heter jag "Sportnutrition By Sophia" och jag vänder mig till alla idrottare. Självklart fortsätter jag min del som löptränare men det är idrottsnutritionen som är mitt huvudområde. Sedan är det fantastiskt roligt att koppla detta till träningsplaneringar och följa löpares utveckling.
Detta känns så klart fantastiskt roligt, lite som en seger för mig och jag är så peppad för vad framtiden har att erbjuda.
Jag ska fortsätta med samarbeten, lära mig, utvecklas, skapa nya tjänster och även utveckla något som ligger mig otroligt varmt om hjärtat och det är att vara stöttning till ungdomar som har ätstörda beteenden. Detta är tyvärr något som växer i det tysta och något jag kommer kämpa för att motverka med det jag kan bidra med.
För nu, nu börjar det på riktigt! Där hela Sverige är min arbetsplats!