Visst har det varit en tung tid att stå på sidan och titta på när alla höstens roligaste lopp passerar. Att se hur många i perfekta förhållanden gör fina tider. Lidingöloppet är en tävling som ligger mig varmt om hjärtat och visst fanns suget i lördags att när klockan närmade sig 13.00 även jag få stå på startlinjen. Nu hade jag i och för sig kunnat springa då revbenssmärtan praktiskt taget är obefintlig men tävlingen fick ingen plats i min plan.
Jag ser inte Lidingöloppet som ett terränglopp då sträckan håller sig mest på motionsspår och bitvis asfalt. Det jobbiga är väl de kuperade delarna och dessa passar inte min träning just nu.
Min plan var att i söndags springa ett 50km-pass på asfalt för att få in känslan av att kunna springa på i samma fart. Tanken var 4.30/km vilket jag verkligen såg som en omöjlig utmaning efter en kämpig månad. Dessutom blåste det på rätt bra så jag sänkte mina ambitioner.
Pär tog bilen bort en bit på Färingsö för att springa tillbaka och möta mig. Han hängde sedan på under 23 av mina 50km innan han agerade serviceman.
Första kilometern gick på 4.37 och det kändes stelt och tungt. Men Cecilia Dubergs röst ekade i huvudet ;).
Kom in i en bra avslappnad fart och medelhastigheten för kilometrarna låg nu på 4.28-4.27/km. Försökte att dricka var 5.te kilometer och då dricka lite mindre än vad jag kommer göra på tävling. Detta för att skapa en lättare vätskebrist som ändå är hanterbar. 30km passerade jag på 2.13 och Marathon på 3.06.
Det sög på bra i motvinden men jag vande mig rätt snabbt. Jag blev aldrig riktigt trött och kunde en en gång konstatera att mina skor är helt fantastiska :)

Mot slutet ville jag testa att öka farten något och lyckades under de sista 14-13 km sänka medelhastigheten till 4.25/km och sluttid för hela passet blev 3.40.30.
Att få klara detta med en bra känsla var otroligt stärkande och jag är så glad att jag höll min plan gällande att inte springa Lidingöloppet. Äntligen kom motivationen tillbaka och det var en lättnad att få vara där igen.
Efter en månads blaha blaha- träning är jag tillbaka.

Och det är ingen idé att fokusera på det som varit utan nu bara se framåt och fortsätta följa planen.
Som sagt påverka det jag kan påverka och strunta i allt annat.

Nu springer jag utan smärta efter revbensskadan. Eller det gör sig påmint när jag springer lite snabbare intervaller då det känns när jag gör djupa andetag. Förra veckan körde jag på bra och avslutade med söndagens Mälarömilen 10km här på Ekerö. Riktigt trevligt lopp som var väl arrangerat. Min insats var sådär men jag var beredd på ett tungt lopp. Veckans träning hade satt sina spår och inandningsproblematiken resulterade i snabbare ansamling av mjölksyra. 38.15 blev tiden och det var skönt att få göra ett kort och snabbare lopp :).

Måndag är Ultradag och jag var inställd på att springa mot Märsta. När jag vaknade på morgonen och såg att det var full storm ute med kraftigt regn tappade jag lite suget efter att springa långt, men 50k var tanken och 50k ska göras. Dock fick jag sänka ambitionen gällande farten. På nyheterna sa de nordanvindar och jag tänkte jaja, ska det ändå vara storm så kan jag ju lika gärna ta motvinden!.

Innan jag skulle ge mig iväg hade jag en löpklient på Träkvistavallen. Snacka om spänning i vardagen när vi är nära att krocka med ett fotbollsmål som kom farande över banan. Efter PT-timmen var det då dags för min resa. Packade väskan med två 300ml flaskor, en torr tröja, bars, SL-kort och mobil. På med regnkläder och sedan bar det iväg. Efter 5k var jag tvungen att vända hem för att hämta vantar. Jag höll på att frysa ihjäl och kunde knappt öppna dörren med hemnyckeln. Men till slut efter 10km var jag äntligen på väg från ön.
Vinden var tuff och när jag sprang över Nockebybron var jag inte beredd på vindstyrkan och nästan flög ut på vägen. Nära en krock här med.
Sprang på och tänkte hela tiden att det här är ju perfekt mental träning så det är bara att njuta av möjligheten ;).

Jag mötte inte många personer på vägen kan jag lova, vilket i och för sig var skönt.
Tranebergsbron var inte nådig och jag verkligen kämpade mig fram haha. Nere vid Karlbergskanalen hade ett träd ramlat ner över banan och det var bara att ta mig igenom grenarna. Vända och springa runt var inte direkt motiverande.
Passerade Odenplan och var äntligen nere i Hagaparken med 32k sprungna. Sedan följde jag pendellinjen mot Sollentuna vilket blev mitt slutmål.
Fick vänta lite på tåget och valde att testa att springa i motsatt riktning och gissa om jag var glad att jag inte provat det innan :). Det var som att få en knuff i ryggen och kändes som jag flög fram.
En torr tröja var skönt men långt ifrån tillräckligt. Var totalt genomblöt och den korta tågresan mot Märsta kändes som en evighet.
Efter en varm dusch hos mormor och lite lunch åkte jag sedan hem. Ingen avslappnad löpning med god teknik som jag ville men nöjd att ha gjort det kan jag lova.

Igår måndag kände jag mig lite stel men sprang ut på en morgonrunda vilket var väldigt skönt. Sedan blev det löpträning i Humlegården med min fantastiska klient Lena som laddar det sista inför Lidingöloppet på Lördag.
Dagen fortsatte med ett möte med Michael Svensson som var min lärare i Umeå på Idrottsmedicin. Fantastiskt roligt att ses och tiden bara sprang iväg innan det var dags för 1000ingar på Kristineberg med Marcus.

Var inte direkt laddad efter att ha suttit på ett fik i flera timmar och jag grinade illa av att vara tvungen att ge mig ut i kylan. Varken jag eller Marcus var så motiverade men vi körde 5*1000 meter. Lite stel från gårdagens 50k men gick ändå bra. 3.32-3.26/k var vad jag klarade :)
Kvällen avslutades med Rebeccas och mitt löpgäng som fick köra häckteknik och sedan 3*800 meter 3*400 meter och 4*100 meter.

Och nu är det onsdag, en dag som börjar med föreläsning och företagslöpning för Sale Nordic tillsammans med Hanna. Sedan ska jag faktiskt vila benen och rulla ut med rullisarna ett par timmar innan det är dags för bästa Ekerö Running Club ikväll!!!!!

Äntligen kommer den där utvecklingsmöjligheten jag har väntat på. Innan året är slut kommer jag börja kunna använda mig av delar från min utbildning som hittills har legat på is. Att få chansen att arbeta tillsammans med kompetenta personer inom idrottsvärlden som jag ser upp till oerhört mycket känns utmanande och att kunna erbjuda mina adepter ett ännu mer komplett stöd än vad jag kan idag blir spännande.
Tar löpcoachningen och kostrådgivningen ett steg längre och från och med nu gäller det att börja repetera och uppdatera mig i ett antal kurser jag hade från det idrottsmedicinska programmet i Ume :).

För mig är det otroligt viktigt att kunna ge varje adept tid och rätt verktyg för just han eller hennes förutsättningar. Därför kan idag mina coachuppdrag pågå i allt mellan 60-90 minuter beroende på situationen. Jag undviker den där 60 minuters schemalagda träningstimmen som jag förstått att många idag jobbar efter. Det är ett koncept jag inte tror på.
 
Ja spännande som sagt :)

Idag är det dags att testa Stadions nya banor tillsammans med Marcus. Han kör 4,3,2,1 km medan jag delar upp det lite och försöker hålla hans fart :)

Jag har varit så otroligt laddad för att få träna och ta ut mig och idag körde jag ett test. Mitt mål var att genomföra 50km (skidor + löpning) under dagen och försöka ge mig själv ett exakt energiintag som behövs. Inte för mycket och inte för lite. Trots att vi kommit till mitten av september månad bjuds det verkligen på sommarvärme vilket ger i sig ett ökat energibehov.

Dagens träning bestod av 15km morgonlöpning vid 9-tiden varav 7km med adept. Sedan bar det hemåt för en lunch och lite arbete. 14.00 var det dags för dagens andra pass där min plan var att vara ute en bra stund och testa revbenet lite ;). Jag bestämde mig för 25 km rullskidor i tröskelfart och valet blev självklart skate. Ställde upp löpskorna vid garaget för att snabbt kunna göra ett byte (max 3 min) när jag kom tillbaka. Sedan skulle jag springa i cirka 45-60 minuter beroende på hur det kändes.

Kände mig riktigt laddad och började lugnt för att hitta tekniken. Skaterullskidor är väldigt vingliga och rullar fortare än klassiska. Jag har inte så många pass i benen så ja det är lite vingligt och osäkert i början :). Men efter 2 km kunde jag trycka på lite i alla fall och snittade passet på 3.40/km. En vurpa blev det pga kvistar på vägen som jag inte hann parera för men jag tackar mina knäskydd som tog hela fallet och jag fick endast ett litet skrubbsår på knät. Med mina fallolyckor den senaste tiden var detta en bagatell.
Väl tillbaka byte jag till löpskorna och det gick på 2,5 minuter. Sedan bar det direkt i väg i en 8km fartökning. Gissa om benen var tunga :). Kändes ungefär som efter man kliver upp ur en simbassäng.
Första kilometern gick åt att hitta en avslappnad löpning och hamnade på 4.15. Därefter ökade jag successivt farten och kilometrarna hamnade därefter på 4.05, 4.00, 3.55, 3.50 .3.45, 3.40, 3.35. Avslutade med 2.5km hem.

Trött och nöjd efter att ha avverkat 50.5km idag utan att slita på kroppen. Revbenet klarade träningen utan problem och kändes enbart lite när jag kom hem och körde ett par styrkeövningar.
Energinivån höll sig bra genom hela passet och mitt upplägg fungerade alltså enligt plan. Börjar bli mer och mer säker på hur jag vill ha det i Qatar vilket känns som en trygghet. Lite nytt godis helt enkelt ;)

Ja, så efter 1000ingar + distanspass i lördags, 30k igår och detta idag så får jag väl säga att jag är redo att köra igång den hårda träning som nu kommer att fylla mina veckor under cirka 1.5 månad innan nedtrappningen börjar. Och jag är riktigt motiverad!!

Kanske min nya sport det här ;) "rollerrun"

Ultravasan var en uttömning för kroppen både fysiskt och psykiskt men inte i närheten som efter tidigare ultralopp. Jag var bara ett par dagar efter sugen att påbörja en ny träningsfas och var faktiskt sugen att ställa mig på startlinjen igen. Efter ett par dagars återhämtande skidåkning sprang jag med suget i kroppen. Började illa med mitt fall och vila var det ända alternativet. Skadefri har jag varit i över 2 år nu men fallstatistiken har aldrig varit så hög.
Så sedan 1,5 veckor tillbaka har träningen varit lite sådär. Fick förra helgen till två riktigt bra pass men sedan blev smärtan för stor.
Efter ett besök hos Daniel Salov i fredags fick jag klartecken på att jag kunde tävla. Läkningen av revbenet kunde inte påverkas och det var "bara att springa". Jag var då inställd på att starta under lördagens halvmarathon och kände trots lite pass i benen att jag kanske skulle klara min tidsplan. Under sommaren har jag satt ett nytt PB på distansen under träning med 2,5 minuter, så förra årets tid på 1,23,47 var jag säker på att jag skulle klara.
Gick på fredag eftermiddag ut och joggade lite lätt vilket kändes bra men var otroligt trycköm över revbenet.
Här gällde det att vara smart.
Jag har ett mästerskap om lite mer än två månader och i ultrapass är den tiden väldigt knapp. Jag vet att när man står i elitledet på Stockholm Halvmarathon och A-ledet släpps på några sekunder före start hamnar man i en situation där män med höga ambitioner vill komma så långt fram som möjligt. Här är alltså en armbåge i sidan mycket möjlig och jag tror att jag skulle påverkas så hårt av det att träningen skulle bli lidande ett tag till framöver. 
Stockholm Halvmarathon är för min del bara en B-tävling i år där jag enbart ville springa för en bra tid. Att lämna DNS gör därför mig inget utan jag ser en större vikt i att från idag kunna träna på med fokus på A-tävlingen med stort A för i år.

Ett VM är ett VM och när den dagen kommer ska allt stämma. Skillnaden mot kortare distanser är den mentala biten och vad jag förstår från VM-banan kommer det vara trångt med många 180-graders svängar. Att vara kall i en sådan situation och göra sitt eget lopp kommer att bli en större utmaning än jag någonsin stött på.
Men nu är jag igång och gårdagens 30km-pass med en liten fartökning gick bra och helt smärtfritt :).
Jag är fortfarande tävlingssugen kan jag lova och det lutar emot ett 10km-lopp i helgen som en del i träningen.
Nu hoppas jag att det ska rulla på och jag har även bokat in ett värmeläger i oktober som kommer lägligt i tid innan Qatar.

Japp, 3 veckors lite flum/mys/ostrukturerad träning är nu över och jag får se det som en tidig säsongsvila. Nu är det in i bubblan som gäller där jag ska äta, sova, tänka och göra allt för att skapa de bästa förutsättningarna jag kan inför VM 100km i Doha, Qatar den 21/11.

Idag har jag varit lite överallt. Efter datajobb i morse åkte jag och Hanna in till city för en företagsträning. Ekerö RunningClub har sedan 2 veckor tillbaka tagit sig an uppdrag via företag. Vi erbjuder "helhetslöpning" där vi till skillnad från andra klubbar fokuserar på den helhet som behövs för bästa resultat. Utan att följa tighta scheman är vi öppna för lite spontana inslag vilket uppskattas ;). Vi erbjuder även en föreläsning med mycket inspiration, tips och kunskap. Både vi och deltagarna hade riktigt roligt.
Efter löpningen var det bara att hoppa på pendeltåget till Märsta och ta mig till Arlandagymnasiet där jag skulle hålla i en lektion för årskurs 1 på idrottsprogrammet. Ämnet var grundläggande idrottsnutrition och fokus på tajming. Mötte först upp Ulrika Sandmark som förutom att vara ansvarig för idrottsutbildningen även arbetar på Svenska Simförbundet. Ulrika har mycket erfarenhet och extremt duktig på det hon gör. Väldigt trevligt att hinna prata lite och gå igenom hösten/vårens upplägg.
Det här är mitt andra år som jag samarbetar med Arlandagymnasiet och det är roligt att ha fortsatt förtroende. Dagens lektion gick bra och jag hoppas på att ha väckt lite tankar hos ungdomarna. I november ska jag tillbaka och hålla i en lektion i ämnet kostanalys för årskurs 2. Här kommer vi fokusera mer på "hur får jag i mig tillräckligt".
Sedan till våren är det dags för årskurs 3 och mitt favoritämne, Tajming och Periodisering. För precis som med träning går även kosten att periodisera.
Ja detta är extremt lärorikt för mig och fantastiskt roligt. Jag som för ett par år sedan knappt vågade säga mitt namn inför en grupp haha.

Efter lektionen var det snabba puckar tillbaka till Ekerö för ett pass med Ekerö RunningClub som är inne på sin tredje vecka. Idag blev det löpteknik följt av banintervaller, 800m 600m 400m 200m 200m 400m 600m 800m. Alla kämpade fantastiskt bra och det var en grym stämning på Träkvistavallen ;). Avslutningsvis blev det lite styrka med fokus på armar och core.

Sist för ikväll blev det "kostmöte" med en klient från Göteborg.

Ja trött men glad sitter jag nu och planerar inför morgondagens uppdrag som börjar med PT-pass vid 9 och sedan planering med Hanna inför eftermiddagens föreläsning och löppass. Tordagen avslutas på bästa sätt med underbara We Endurance som ska få svettas rejält på Kristinebergs IP.

Sov gott!

Ekerö RunningClub har Företagsträning i Humlegården

Halva gänget från dagens lektion!

"Ett eller flera brutna eller skadade revben är relativt vanligt inom idrotten, framförallt i
kontaktidrotter som ishockey, handboll och kampsport".

Så lyder källor på internets vanligaste orsaker till revbensfraktur. Hur kommer det då sig att jag som löpare råkar ut för detta? Som många vet har jag en förmåga att ramla och jag är inte förvånad över att det var vadslagning om antal vurpor jag skulle göra under Ultravasan ;). Som tur är håller jag mig alltid på benen när det verkligen gäller som under tävlingar. Men på träning ligger skadestatistiken högt för mig.
Både komiskt och tragiskt att jag alltid lyckas stupa och få diverse problem som oftast inte kopplas till löpning. Efter min träningshelg i Mora trodde jag inte att det var sant att jag dagarna efter sitter i väntrummet hos Läkarhuset, Odenplan och väntar på en röntgen av käken samtidigt som jag är i behov av tandläkarvård efter att en tand gick av när jag handlöst slog i ansiktet mot en sten. Kanske en löparreflex att skydda benen ;).
För att återgå till min senaste incident som hände onsdag i förra veckan.
Jag var ute och sprang en lugn morgonjogg i skogen. Det var inte alls speciellt svårsprunget och jag var fokuserad. Helt plötsligt så "försvinner" fötterna. Tappar känseln och faller mot backen. Tar i med händerna och höger knä. Blir liggande en stund men konstaterar att allt är ok. Bara lite skrapsår och jag reser mig upp och springer hem.

Väl hemma när endorfinerna lagt sig börjar det göra ont i sidan vid revbenen och smärtan eskalerar. Ringer till vårdcentralen som rekommenderar mig att åka in för att se till att inte lungorna kommit till skada. Som tur var, var lungorna inte påverkade och läkaren trodde på revbensfraktur. "du kommer känna om det är det inom 3 dagar" löd hans ord. En annan läkare säger att smärtan får bestämma över aktiviteten och menade att läkningen inte påverkas om det inte gör ont. Löpning är alltså en bra sport när det gäller läkning. Värre hade det varit med idrotter innehållande vridmoment. Åter igen, HUR kan en löpare drabbas av dessa typer av skador?. Löparknä pratas det mycket om men inte direkt om revbensfraktur ;).

Vilade under onsdagen och torsdagen och smärtan lade sig. Under fredagen flög jag upp till Umeå och joggade lugnt 8km vilket kändes ok. Vaknade på lördagen och hade inte ont, sprang 10km på förmiddagen och sedan ett fartpass på eftermiddagen där jag kunde springa riktigt bra och snabbt för att vara jag :). Kände inget efter träningen heller. Vaknade på söndagen utan smärta och sprang med Pär 25km i behaglig fart och även här var smärtan obefintlig.
Men när jag på måndagen är ute och går med lilla vovven gör det plötsligt väldigt ont. Får nu ta smärtstillande och blir stillasittande resten av dagen, vilket i och för sig var bra då jag fick mycket gjort på datorn.
Tisdag gör det också väldigt ont när jag vaknar men smärtan minskar successivt under dagen.
Vid lunch flyger jag hem till Stockholm för att hinna med We Endurance kl. 18.15 på Kristineberg. Testar en ny grej, nämligen att linda hårt runt bröstkorgen. Riktigt skönt och jag springer lite lätt i 6km och tänker att detta får jag sota för i morgon :).
Men det är så svårt att vara stilla när man tränar ett fantastiskt gäng och att jobba ihop med Rebecca är så roligt haha.
Ja och nu är det onsdag morgon och jag laddar för företagslöpning, lektion i idrottsnutrition på Arlandagymnasiet och sedan Ekerö RunningClub ikväll och jag måste säga att smärtan är inte alls som jag trodde! So I say, still going ;).

Att vara skadad kan för många kännas som att livet tar slut, och många känner nog igen sig att man blir väldigt låg när man fått höra orden; vila och rehab. Så var även jag för ett par år sedan men i dag är jag lugn. För det är ju så, att tycka synd om sig själv, vara ledsen och tycka att allt är meningslöst gör inte saken bättre. Visst, man kanske mår bra av att gråta ut en skvätt men det startar inte återhämtningen. Det är ju trots allt så att precis som med vädret så kan vi bara påverka det vi kan påverka. Regnar det tar vi på oss en regnjacka och är vi skadade kan vi bara göra allt som går att påverka för att skadan ska läka. Ingen stress utan fokus!

Jag är optimistisk och trots löpning igår så är smärtan idag mer än halverad från gårdagen. Jag är trygg i min träning fram till nu och helgens fartpass gav mig ett formbesked jag inte trodde fanns :). Och vad gör ett par dagars vila om jag påverkar det jag kan påverka? Som kost, balansträning och styrka?

Visst, det går att skratta åt mitt OS-guld i att ramla men efter denna sommar skrattar jag inte längre. Att mina fötter "försvinner" beror på en nervsjukdom som jäklas med mig. Och även om jag är fokuserad så faller jag handlöst. Men vad kan jag göra? Lägga mig i fosterställning och grina? Eller påverka det jag kan påverka? Detta är bara ännu en utmaning som ska bemästras. Mer balansträning, koordination och styrka får prägla min vardag :).

I helgen springer jag för fullt igen och jag får nog ärligt säga att jag kommer nog att hålla mig på asfalten och löparbanorna ett tag ;).

Klockan tickar och det är viktigt att göra alla rätt fram till mitt stora mål, VM 100K i Qatar 21/11.

Perfekt födelsedagsfirande där jag trivs som bäst, i de norrländska skogarna. Har verkligen insupit ny energi och ser fram emot att åka upp igen i mitten av oktober.

PS, pratade precis med Daniel (tortyrmannen) Salov som sa" Det är bara att linda in och springa. Låt smärtan avgöra".
Jag " Kan jag springa på som jag brukar?". Daniel -"Yes".  I bland älskar jag den mannen ;)