Jag ser inte Lidingöloppet som ett terränglopp då sträckan håller sig mest på motionsspår och bitvis asfalt. Det jobbiga är väl de kuperade delarna och dessa passar inte min träning just nu.
Min plan var att i söndags springa ett 50km-pass på asfalt för att få in känslan av att kunna springa på i samma fart. Tanken var 4.30/km vilket jag verkligen såg som en omöjlig utmaning efter en kämpig månad. Dessutom blåste det på rätt bra så jag sänkte mina ambitioner.
Pär tog bilen bort en bit på Färingsö för att springa tillbaka och möta mig. Han hängde sedan på under 23 av mina 50km innan han agerade serviceman.
Första kilometern gick på 4.37 och det kändes stelt och tungt. Men Cecilia Dubergs röst ekade i huvudet ;).
Kom in i en bra avslappnad fart och medelhastigheten för kilometrarna låg nu på 4.28-4.27/km. Försökte att dricka var 5.te kilometer och då dricka lite mindre än vad jag kommer göra på tävling. Detta för att skapa en lättare vätskebrist som ändå är hanterbar. 30km passerade jag på 2.13 och Marathon på 3.06.
Det sög på bra i motvinden men jag vande mig rätt snabbt. Jag blev aldrig riktigt trött och kunde en en gång konstatera att mina skor är helt fantastiska :)
Mot slutet ville jag testa att öka farten något och lyckades under de sista 14-13 km sänka medelhastigheten till 4.25/km och sluttid för hela passet blev 3.40.30.
Att få klara detta med en bra känsla var otroligt stärkande och jag är så glad att jag höll min plan gällande att inte springa Lidingöloppet. Äntligen kom motivationen tillbaka och det var en lättnad att få vara där igen.
Efter en månads blaha blaha- träning är jag tillbaka.
Och det är ingen idé att fokusera på det som varit utan nu bara se framåt och fortsätta följa planen.
Som sagt påverka det jag kan påverka och strunta i allt annat.