kontaktidrotter som ishockey, handboll och kampsport".
Så lyder källor på internets vanligaste orsaker till revbensfraktur. Hur kommer det då sig att jag som löpare råkar ut för detta? Som många vet har jag en förmåga att ramla och jag är inte förvånad över att det var vadslagning om antal vurpor jag skulle göra under Ultravasan ;). Som tur är håller jag mig alltid på benen när det verkligen gäller som under tävlingar. Men på träning ligger skadestatistiken högt för mig.
Både komiskt och tragiskt att jag alltid lyckas stupa och få diverse problem som oftast inte kopplas till löpning. Efter min träningshelg i Mora trodde jag inte att det var sant att jag dagarna efter sitter i väntrummet hos Läkarhuset, Odenplan och väntar på en röntgen av käken samtidigt som jag är i behov av tandläkarvård efter att en tand gick av när jag handlöst slog i ansiktet mot en sten. Kanske en löparreflex att skydda benen ;).
För att återgå till min senaste incident som hände onsdag i förra veckan.
Jag var ute och sprang en lugn morgonjogg i skogen. Det var inte alls speciellt svårsprunget och jag var fokuserad. Helt plötsligt så "försvinner" fötterna. Tappar känseln och faller mot backen. Tar i med händerna och höger knä. Blir liggande en stund men konstaterar att allt är ok. Bara lite skrapsår och jag reser mig upp och springer hem.
Väl hemma när endorfinerna lagt sig börjar det göra ont i sidan vid revbenen och smärtan eskalerar. Ringer till vårdcentralen som rekommenderar mig att åka in för att se till att inte lungorna kommit till skada. Som tur var, var lungorna inte påverkade och läkaren trodde på revbensfraktur. "du kommer känna om det är det inom 3 dagar" löd hans ord. En annan läkare säger att smärtan får bestämma över aktiviteten och menade att läkningen inte påverkas om det inte gör ont. Löpning är alltså en bra sport när det gäller läkning. Värre hade det varit med idrotter innehållande vridmoment. Åter igen, HUR kan en löpare drabbas av dessa typer av skador?. Löparknä pratas det mycket om men inte direkt om revbensfraktur ;).
Vilade under onsdagen och torsdagen och smärtan lade sig. Under fredagen flög jag upp till Umeå och joggade lugnt 8km vilket kändes ok. Vaknade på lördagen och hade inte ont, sprang 10km på förmiddagen och sedan ett fartpass på eftermiddagen där jag kunde springa riktigt bra och snabbt för att vara jag :). Kände inget efter träningen heller. Vaknade på söndagen utan smärta och sprang med Pär 25km i behaglig fart och även här var smärtan obefintlig.
Men när jag på måndagen är ute och går med lilla vovven gör det plötsligt väldigt ont. Får nu ta smärtstillande och blir stillasittande resten av dagen, vilket i och för sig var bra då jag fick mycket gjort på datorn.
Tisdag gör det också väldigt ont när jag vaknar men smärtan minskar successivt under dagen.
Vid lunch flyger jag hem till Stockholm för att hinna med We Endurance kl. 18.15 på Kristineberg. Testar en ny grej, nämligen att linda hårt runt bröstkorgen. Riktigt skönt och jag springer lite lätt i 6km och tänker att detta får jag sota för i morgon :).
Men det är så svårt att vara stilla när man tränar ett fantastiskt gäng och att jobba ihop med Rebecca är så roligt haha.
Ja och nu är det onsdag morgon och jag laddar för företagslöpning, lektion i idrottsnutrition på Arlandagymnasiet och sedan Ekerö RunningClub ikväll och jag måste säga att smärtan är inte alls som jag trodde! So I say, still going ;).
Att vara skadad kan för många kännas som att livet tar slut, och många känner nog igen sig att man blir väldigt låg när man fått höra orden; vila och rehab. Så var även jag för ett par år sedan men i dag är jag lugn. För det är ju så, att tycka synd om sig själv, vara ledsen och tycka att allt är meningslöst gör inte saken bättre. Visst, man kanske mår bra av att gråta ut en skvätt men det startar inte återhämtningen. Det är ju trots allt så att precis som med vädret så kan vi bara påverka det vi kan påverka. Regnar det tar vi på oss en regnjacka och är vi skadade kan vi bara göra allt som går att påverka för att skadan ska läka. Ingen stress utan fokus!
Jag är optimistisk och trots löpning igår så är smärtan idag mer än halverad från gårdagen. Jag är trygg i min träning fram till nu och helgens fartpass gav mig ett formbesked jag inte trodde fanns :). Och vad gör ett par dagars vila om jag påverkar det jag kan påverka? Som kost, balansträning och styrka?
Visst, det går att skratta åt mitt OS-guld i att ramla men efter denna sommar skrattar jag inte längre. Att mina fötter "försvinner" beror på en nervsjukdom som jäklas med mig. Och även om jag är fokuserad så faller jag handlöst. Men vad kan jag göra? Lägga mig i fosterställning och grina? Eller påverka det jag kan påverka? Detta är bara ännu en utmaning som ska bemästras. Mer balansträning, koordination och styrka får prägla min vardag :).
I helgen springer jag för fullt igen och jag får nog ärligt säga att jag kommer nog att hålla mig på asfalten och löparbanorna ett tag ;).
Klockan tickar och det är viktigt att göra alla rätt fram till mitt stora mål, VM 100K i Qatar 21/11.
PS, pratade precis med Daniel (tortyrmannen) Salov som sa" Det är bara att linda in och springa. Låt smärtan avgöra".
Jag " Kan jag springa på som jag brukar?". Daniel -"Yes". I bland älskar jag den mannen ;)