Jag har en bra period av träning bakom mig och känner att jag har gjort det jag kan. Men som alltid finns det lite mer man skulle vilja ha gjort men det är bara att trycka de tankarna åt sidan.
Sedan ett par veckor tillbaka har jag fått till ett ultrapass varje vecka vilket är en mental trygghet.
Höga Kusten Marathon förra lördagen var ett perfekt test att öva energiintag samt att gå efter en tänkt plan. Att jag dessutom vann och tog ett nytt banrekord på den tuffa varvbanan gav mig mycket energi. Det var viktigt för mig att springa i en jämn fart utan att slita på kroppen. Att dagen efter kunna ge mig in i en ny träningsvecka var viktigt.
I går var det då dags för min sista riktiga träning, nämligen Stockholm Ultra 50K. Min första tanke var att springa hela distansen i 4,30/km. Men planen ändrades efter samtal med Peter Fredriksson som tyckte att det var onödigt att springa hela distansen då det skulle ta ut sin rätt på kommande veckas träning där min kropp behöver vara fräsch. Med så få dagar kvar till Ultravasan behöver jag en sista vecka där jag kan träna på.
I stället blev den nya planen att springa 34K i 4,15-4,20/K och sedan bryta loppet. Och det är här jag trotsar Jantelagen genom att faktiskt säga att jag är väldigt stolt över mig själv ;).
Starten för 50K gick 8.30 och cirka 8.00 var jag och Pär på plats för att träffa Magnus som skulle langa lite vätska till mig. Detta för att öva inför Vasan. Sedan joggade vi till starten. För första gången på ett lopp valde jag att springa med mobilen på armen och lyssna på musik.
Starten går och jag lägger mig som jag tänkt i 4.05-4.07/k. Det kändes faktiskt riktigt lätt att få springa på en platt och lätt bana efter Comrades, Höga Kusten och alla träningspass i elljusspåret :). Jag blir snabbt ensam, men snart kommer ledarcykeln och gör mig sällskap. Jag berättar att jag kommer att bryta efter 5 varv men han håller mig sällskap och vi pratar lite. Att springa med musik som jag trodde skulle bli en njutning ledde till ett meckande då musiken inte ville som jag ville nämligen fungera. Blev snabbt less efter att fått stanna ett par gånger och slänger den till Maria Jansson som står vid varvningen.
Varv 2 och 3 sänker jag farten så snittet ligger på 4.12 och jag visualiserar att cyklisten framför är samma cyklist som kommer cykla framför ledaren under Ultravasan (drömma kan man ju ;)). När jag kommer in på sista varvet ökar jag farten något i 4 km och ligger på 4.05-4.0/K. Sedan när klockan piper 30K stannar jag till och går lite, cyklisten frågar om jag ska bryta här?, men jag svarar "nej jag ska bara få upp snitthastigheten lite". Sedan joggar jag in i mål och får snitt 4.16/K för hela sträckan, alltså helt enligt plan. Visst var det lite tungt att bryta loppet när jag ledde med 10 minuter, men det var här jag stärkte mig själv oerhört mycket. Jag hade kunnat fortsatt och vunnit, men valde att göra det jag var tillsagd att göra. Att inte få fullfölja gjorde mig bara ännu mer motiverad till att nästa gång få göra mitt främsta och springa över mållinjen.
Jag stannade kvar vid målet, tog en lättöl (för ja, herregud vad gott det är med öl efteråt!). När sedan tjejen som låg på andra plats kom ropade jag till henne att hon nu ledde och att jag brutit. Jag hoppas hon fick en liten extra kick av att få veta att hon nu var i ledning :). Sedan kom Pär och Hanna som även de bröt efter 34K och en fartökning sista varvet. Pär som också springer 90K om två veckor och Hanna 45K var nöjda med sina insatser. Det som är väldigt peppande att vara med på tävlingar utan att tävla är att man får allt fantastiskt publikstöd. Och som alltid under Stockholm Marathongruppens arrangemang är det proffsigt genomfört.
Resten av dagen gick till att äta, dricka, återhämta och hejja på 50- och 100Kmlöparna. Många fina insatser och tider då även om vädret var varmt inte var lika tryckande som förra året.
Så nu då börjar två veckors arbete där träningen ska trappas ner, dygnsrytmen ska ändras, energiplanen ska planeras och kostuppladdningen börjar. För här handlar det inte om en kolhydratuppladdning 3 dagar innan, näe jag startar energiuppladdningen redan idag med fokus på näringsinnehåll och tajming.
Sedan fokus på rätt tankar som målbild, hur jag hanterar svackor, skapa en längtan och förbereda mig på hur ont det ska göra, eller, hmmm. Det sistnämnda om smärta, det lägger jag ingen fokus på nu, det tar jag då!
Att ha en plan med allt vi gör och hålla oss till den är det som kommer bära frukt i slutänden!