Då backar vi bandet en aning till torsdag före loppet:
Jag och Pär åker från Stockholm vid lunch tid för att i lugn och ro ta oss till Mora. Förkylningssymptomen från i måndags ville inte riktigt ge med sig. Väl på plats checkade vi in, åt middag och drack vin innan vi somnade framför DN-galan. Klockan ringer tidigt fredag morgon för att vänja in kroppen lite. Äter frukost och beger oss till målområdet för gemensam "Elitjogg". Tillsammans med övriga löpare sprang vi sista kilometrarna från Eldris tillbaka till Mora för att ge möjlighet till journalister att ta lite bilder. Jag höll mig lite undan då det var tydligt att det var Jonas Buud, Steve Way och Holly Rush som var de intressanta namnen.
Efter en andra frukost var det dags för presskonferens. Jag hade tack och lov sluppit ur detta och kunde i stället sitta lugnt på sidan och se hur övriga löpare fick svara på frågor.
Helen, en jätteduktig trailtjej från Colorado kunde inte ställa upp på grund av en stressfraktur. I stället var hon så gullig att hon ville langa vätska till mig. Väldigt glad över det och att få lära känna henne. Helen som gjort över 80 ultralopp i sitt liv (kortaste 50 miles), skulle hjälpa lilla mig!
När allt vi skulle göra var klart kunde vi äntligen i lugn och ro möta upp Hanna som kom från Stockholm och gå och äta. Även denna gång blev det ett glas vin ;). Gick i säng vid 20.00 men det var självklart inte lätt att sova när jag visste att jag ska upp igen 01.50, men någon timme fick jag nog.
Klockan ringde och Pär flög upp! Jag reste mig upp och kände mig lite febrig och var väldigt täppt i näsan. Oron att inte kunde starta låg kvar men tänkte snabbt, det får bära eller brista!. Klädde på mig, tog med kassarna med spordryck (bara att titta på allt jag skulle proppa i mig fick mig att vilja kräkas) och gick ner för frukost. 02.30 träffas jag Anders Szalkai utanför hotellet för att bli upphämtade av minibussen som skulle ta oss till starten. Szalkai var lugn och det var roligt att ses.
Bussresan var skön och jag kunde somna till. Till skillnad från Comrades där de körde som galningar och en afrikansk kille satt och sjöng i bilen var denna resa lugn och så där avslappnande mysig.
På plats i Bergaby möts vi av ett tält som rymde alla löpare, proffsigt! Jag träffade Peter Fredricson och blev lugn. Trots lite småkänningar i kroppen var jag glad och laddad. Precis före start träffar jag Reima och fick en stor kram. Detta betydde mycket.
Sista minuten var känslosam och jag mådde så bra.
Starten går och det blir rusning, en stackare ramlade. Då loppet började med 3 km uppför tog jag det lugnt. Peter hade gett mig en plan och den hade jag bestämt mig för att följa. Jag ser hur tjejerna drar iväg men jag är lugn och håller min fart. 4.45/km skulle jag ha i snitt vid 14km och jag hade 4.44/km.
När de tekniska partierna börjar blir jag tvungen att sakta ner farten. Hala rötter och mycket stenar är jag fortfarande ovan vid. Kommer i fatt Frida som inte heller är van vid terräng. Vi skrattar och konstaterar att vi är asfaltslöpare när flera hinner ifatt och springer om oss. Det såg så lätt ut när dessa kom trippande förbi tillskillnad mot mitt klumpiga steg. Spängerna var hala men gick överförväntan bra, men jag fick spänna mig mycket då jag var rädd att ramla.
Efter cirka 20km börjar jag få ont i knäna och ljumsken. Blir arg på mig själv men samtidigt förvånad över att det gör ont redan. Det är ju trots allt mjukt underlag!! Men min kropp fick jobba på ett nytt sätt och svarade med smärta. Ser hur Frida drar ifrån när vi kommer ut på platta partier trots att jag ligger i 4.10/km. Tänker "jaja jag är väl svagare". Men efter ett par steg tänker jag om "Precis så här lovade jag mig att inte tänka, nu Sophia är det du som springer på, håller planen Peter gett dig och bara kör". Är imponerad av de samtal jag hade med mig själv där ute på blöta myrar i kyla och regn. Vid starten såg jag att jag var den ända i främre fältet som hade ryggsäck och blev lite osäker på om det var rätt val. Men Peter sa att jag skulle ha det och efter 2 timmar in i loppet tackar jag han för det. Fick vid varje vätskelangning 2 flaskor och kunde dricka en samtidigt som jag kunde bära med mig en i facket på ryggsäcken. Det var även tryckt att kunna ha med mitt lilla rör med magnesium och salt.
Vid Evertsberg springer Frida oh jag tillsammans och vi har bestämt att vi ska peppa varandra till bra placeringar. Ja vi hade ett par timmar i skogen och det är svårt att förklara det band man skapar under ultrasammanhang :). Jag är dock otroligt tacksam för att vi hade varandra.
Vid risbergsbackarna (innan Evertsberg) hade Peter sagt åt mig att gå. Trots att en del löpare sprang förbi mig här tror jag att mitt promenerande gav styrkan jag fick vid oxberg. Dessa backar sög verkligen och det kändes som att springa på en sådan där tjockmadrass man hade på skolgympan.
Efter Evertsberg har Peter meddelat att vi tar in på Fransyskan. Detta gav ny energi och när jag ser Frida ute på en riktigt blöt myr 100 meter framför mig närma sig Fransyskan skriker jag allt vad jag har "FRIDA; KÖR!!!!!!!" hon svarar med att vinka. Även jag passerar Fransyskan och Frida och jag är åter ihop. Vi hifivar varandra att vi klarat detta ja, jävliga parti. Skrattar och fortsätter vår resa. Gick uppför några fler backar och rullade på i okej fart.
Mina tankar nu flög tillbaka till Peters ord, "du måste ha kräm kvar när du kommer till oxberg".
Jag hade nu väldigt ont men kände mig pigg. Energin jag blandat var klockren och jag gick aldrig tom. Detta vill jag tacka Michael Svensson för. Min lärare i idrottsfysiologi och en person jag ser väldigt mycket upp till. Han gav mig några tips som var guld ;).
Väl framme i Oxberg ökar jag farten. Tänkte att det får gå som det går men jag måste testa. Skyltarna visar 23km kvar och jag har så ont. Knäna och ljumsken ger mig kanske inte det snyggaste löpsteget och jag tänker på Petra Månström som i starten sa spring snyggt. Tur du inte såg mig Petra ;).
23km är i mitt huvud 18km. Kommer jag till 5km kvar så är jag hemma.
Springer i 4.40/km och går i backarna. Lyckas hålla mig plan och samtalar med mitt huvud. Pratar även högt med mig själv som jag tror gjorde succe ;).
Tänker, nu är det bara att ta sig fram tills jag ser den där förbannade kyrkklockan alla Vasaloppsåkare pratar om ska vara så känslosamt. Vad som nu är så speciellt med det funderar jag.
Men vid 1 km kvar ser jag den där förbannade kyrkklockan och där bara kom det. Jag bölade som ett litet barn. Sprang gråtande in på upploppet, ökar farten och bara njuter på ett väldigt känslosamt sätt. Ser Peter i målet, och Hanna och Kajsa. Ja det blev bara för mycket och jag gråter ännu mer.
Springer över mållinjen 20 minuter före den tiden jag trodde och kommer in på en 4.de plats med tiden 7.34.
Och här kommer vi tillbaka till rubriken.....
Jag är så stolt över min prestation och hur jag hanterade terrängen. Jag är stolt över att jag hittat det perfekta energiintaget för min del som jag kommer ta med mig till det kommande mästerskapet. Jag är stolt över att jag mentalt höll så bra och kunde arbeta mot smärta, hålla mig kall och klamra fast till planen jag fått av Peter. Jag är stolt över hur jag och Frida fann varandra där ute i skogen och hjälptes åt samt kom på en plan inför VM där vi ska kämpa ihop. Jag är stolt över att jag faktiskt hade en stark avslutning som faktiskt var betydligt snabbare än de på plats 3 och 2. Och att jag faktiskt fick visa för mig själv att när det kommer till asfalt/väg så är jag stark.
Jag är stolt över att jag under dessa 7 timmar och 34 minuter växte som ultralöpare och lärde mig otroligt mycket om min egna kapacitet.
DET TRÅKIGA med loppet är de personer som inte ser min prestation som ett godkänt. De som förväntade sig mer av mig och gärna berättar att 4.a är "first looser". Jag hade extremt duktiga traillöpare före mig och jag hängde ändå bra med. Det är trots allt som att ta en skidåkare som bara kört klassiskt och sedan ska ut på skate. Samma sport men olika tekniker. Jag är ingen traillöpare och kommer kanske inte att bli, men snälla låt mig vara stolt över mig.
Jag har inget att bevisa men jag lovar att nu laddar jag om, tar med mig "YES EN 4.de DE PLATS" , och kör mot mitt stora mål som den asfaltlöpare jag är nämligen VM 100KM i QATAR ;).