Veckan som gått var en bra vecka rent träningsmässigt för min del. Körde 1000 metersintervaller för första gången på två år, och det var inte så tråkigt som jag minns. Fredagen bjöd på 30km fartlek som gick riktigt lätt. Måste varit det fantastiska väder som vi fått avnjuta hela helgen. Lördag var det dags för backträning. Som vanligt sprang jag upp mot liljanskogen och körde 2 minbackar med joggvila. Avslutade med 6*20sek sprintbacke och joggade sedan hemåt i sol. Igår var det TSMdags och denna vecka stod medelhårt 24km på schemat. Djurgården var den tänkta rundan men när solen skiner och det är varmt och vindstilla känns det som att hela Stockholm promenerar där. Springa i grupp och rätt fort blir därför svårt då det blir ett parerande mellan barnvagnar, hundar och övriga människor. Inte kul för oss och inte heller för de som promenerar fram och njuter av vackert väder. Banan lades om till Lidingö. Samma som för tre veckor sedan då jag under samma pass höll på att ge upp på grund av rejäl trötthet. Denna vecka blev det alltså revansch. Den tänka farten ska vara 4.30-4.35/km. Men det förstod jag redan innan att det inte skulle bli. 3-timmarsgruppen är stark i år och samtliga deltagare håller hög kvalité. Farten höjdes snabbt och vi låg stabilt mellan 4.18-4.25/km. Det kändes lätt och flöt på bra. Efter 10 km kom en snäv kurva i utförsbacke och klantig som jag är tror jag att jag ska kunna ta denna i farten. Missen resulterade i en rejäl vurpa. Men jag reste mig upp och fortsatte. Gruppen fick iaf en kisspaus så jag tror inte de blev arga av det korta avbrottet :). Efter 12km vände vi för att springa samma väg tillbaka. Denna gång i fri fart. Tempot höjdes och när det var 7 km kvar låg vi på 4.00-fart. Och det kändes riktigt bra trots ömmande knä, höft och armbåge. MEN efter 21.5km så var det dags för repris. Självklart ger jag mig in i en snäv kurva igen i hög fart och ja, jag föll. Denna gång fick andra knät, handen och armbågen ta smällen. Nu skrattade jag friskt åt mig själv och min klantighet. Reste mig upp och avslutade passet snyggt ;). Ingen skada blev det som tur var, och jag kunde i morse springa de tänka 18km utan problem. Lite stelt så klart men sånt får man ta ibland. Tid att vila finns inte nu. Det är ju dags att börja ladda för Kiel Marathon som bara ligger 3 veckor bort. Där ska jag kämpa för ett pers, vilket blir tufft då jag inte kunnat träna bra mellan september och december. Men jag ska verkligen göra mitt bästa och ha riktigt kul på vägen.
0 Comments
Leave a Reply. |
Bloggare
Jag heter Sophia Sundberg är idrottsnutritionist och löptränare. Tränar och tävlar på Ultradistanserna. Här kan du följa min blogg. Arkiv
March 2022
Kategorier
All
|