Vad krävs för att agera? Vad krävs för att göra en liten uppoffring? Vad krävs för att sluta nonchalera? Ska vi invänta de stackars klimatflyktingar som flyr sina förstörda länder? Ska vi invänta översvämningarna som kommer sluka oss som vi ser ökar världen över? Ska vi invänta en värmebölja som redan krävt många människors liv? Ska världen gå under innan man är beredd att göra en liten uppoffring? 


Det är snart slut på 2018 och vi är fullt medvetna om att klimatfrågan är extremt viktig. Den handlar om vår framtid och det går inte att förneka. Vi måste öppna upp och se att våra kostvanor är en stor bov i det här, större än många tror. Det är rätt vanligt att vi väljer att blunda när vi allt oftare ser uppmaningar om att vi borde utesluta kött- och mejeriprodukter ur vår kost för klimatets räkning. Det skrivs mer om det och pratas mer i olika nyhetssammanhang. Kött- och mjölkindustrin har duktigt under många år promotat att kött är den bästa proteinkällan och att mjölk ger starka ben. Vi har även fått klar fakta i att mjölk är idrottarens naturliga sportdryck och att vi  riskerar att få proteinbrist om vi väljer bort kött från tallriken. Men är det så? Eller vill vi så gärna tro att detta är det rätta? Har vi blivit indoktrinerad av industrin? 


Sverige ett av de länder där vi dricker mest mjölk. Vi är samtidigt ett av de länder där vi har flest fall av benskörhet där forskningen visar en stark koppling. Det finns även ett tydligt samband mellan mjölk och prostata/bröstcancer. Vi uppmanas vid diabetes (som tragiskt drabbar fler och fler) att äta kött och där även bacon. Samtidigt som det går att hitta samarbete mellan ADA (American Diabetes Association) och KFC (Kentucy Fried Chicken), Subway och Dannon yoghurt. Pengar har som alltid haft och har ett betydligt större värde än vår egna hälsa och vi är endast spelmarker i denna stora industri. 


Med en ökad kött- och mejerikonsumtion kommer även en mer stressad miljö, mer stressade och illa behandlade djur som i sin tur ger mindre näring och pumpas med farliga ämnen. Vi ser allt mer butiker kalla tillbaka kyckling, lax och andra livsmedel där de hittat ämnen som kan påverka vår hälsa negativt. Ger man sig in i och granskar den stora djurindustrin världen runt och även här i Sverige kan man ta del av att djur får utstå ett enormt lidande, allt för att vi ska kunna äta mer kött och fortsätta tro på att detta är den bästa näringen. Detta fast vi egentligen klarar oss utan. Ger vi oss in i mjölkindustrin är det lika illa. Kalvar tas från sina mammor för att istället ge oss människor mjölken. Det enda djuret som dricker någon annans mjölk. Vi kan alltså lika gärna dricka mjölk från en gris eller hund, men det är ju vidrigt. Ungefär samma som när vi inte kan förstå hur man i Kina kan äta hund, samtidigt som det ligger en gris på tallriken framför. Vad är skillnaden? 


För övrigt är mjölk slembildande och något jag tagit del av från elitidrottare runt om i världen är att de är överens om att när de uteslutit mjölkprodukter ur kosten har andningen blivit bättre, allergier har försvunnit och vissa astmatiska problem är helt borta. Dessutom känner de en enorm återhämtningsförmåga som gör att de klarar den hårda träningsbelastningen ännu bättre. Detta är något jag även fått erfara genom personer jag jobbat med den senaste tiden. Ändå har vi en stark kultur som fortfarande säger att mjölk är bra.




Ett vanligt förekommande argument är ”men jag älskar kött!” Tyvärr håller det inte och är faktiskt ett  rätt egoistiskt uttryck i en värld där köttkonsumtion är en stor bidragande faktum till klimatförändringarna. Finns det ingen som helst karaktär att avstå eller i alla fall minska när vi har så tydlig fakta upplagd framför ögonen på oss? Eller är vi så rädda att vara annorlunda, vara den som börjar förändra? För vad ska alla runt omkring säga? Jantelagen sitter djupt rotat som med så mycket annat. För visst är det jäkligt coolt att som man få lägga ut den där bilden med en öl i ena handen och grillverktyget i den andra, dreglandes över en köttbit och samtidigt skriva på sociala medier med uttrycket: ”jag är en riktig man, en riktig man äter kött!” I min värld är en riktig man någon som kan stå för saker och ta ansvar. Jag känner många män som jag beundrar och är glad över att kunna kalla mina vänner. Idag finns inget större ansvar än vad vi gör för vårt klimatet. 


Själv har jag sedan jag tog steget fullt ut att bli vegan hånats, ifrågasatts och tagit del av att en vegan det är en vänsteraktivist som ska hålla tyst, samt att jag inte kan träna på den nivå jag gör. Detta är i och för sig rätt komiskt och visar på hur provocerande det är när någon inte faller in i normen och äter kött. Exakt vad gör jag och många andra för fel? Är det fel att värna om klimatet? Eller är det fel att vi vill ha ett hälsosamt liv? Eller att vi ställer oss på djurens sida som inte kan föra egen talan?  Dessutom har jag presterat bättre än någonsin sedan jag kapade kött- och mejeriprodukter. Dels på träning men också genom mitt bästa resultat någonsin genom att komma 6a på Comrades marathon 90.2km i Sydafrika 2018


Det som missas är att jag dels gör detta för era barn, era barns framtid och även min egna. Jag gör det  för djuren då jag helt enkelt inte klarar av att bidra till den djurhållning som sker idag. Det gör så ont i mig när jag hör skriken från de stackars grisarna som misshandlas, får sina tänder utdragna, svansar avklippta och kastas som en boll utan värde. Det gör mig ont att se kycklingar leva i så trånga utrymmen att de bryter sina vingar och får inflammationer av alla ägg de ska ”leverera” till oss. Det skär i hjärtat när jag ser en ko försöka med sina sista krafter rädda sin kalv från att bli fråntagen så att vi kan nyttja hennes mjölk. 


Hur tror ni nu inför julhelgerna att processen har gått till när man kan köpa en julskinka för endast 29kr kilot? Tror ni att det är en gris som fått leva ett härligt liv och bökat ute i jord? Vad tror ni är orsaken till att kycklingfiléer har dubblerats i storlek på kort tid? Varför tror ni det varnas för gifter i lax idag och att rekommendationerna har ändrats? 


Jag har sett näringsexperter skriva att en uthållighetsidrottare missar en massa näringsämnen genom en vegansk kost. Hur kommer det då sig att alla våra elitaktiva som tagit valet att kapa köttet presterar bättre? För vi som tränar hårt är medvetna om vad vi stoppar i oss då mat är vårt bränsle och en stor del av prestationen. Vi läser, analyserar, provar och utvärderar samt gör det vi kan för klimatet. 
För svara gärna, vad i denna måltid (1) jämförelse med andra (2) är det jag missar i näring? Bra energi som gynnar min träning?   


​1)                                                                    2)
​

För vi måste ändå vara sanna och se över hur majoriteten av befolkningens middagsmat ser ut (1). Vart är näringen som jag som högpresterande idrottare behöver? 


Ni som envist agerar emot, kommer med hånfulla uttalanden, vet ni att ni stödjer då klimatförändringarna, djurs lidande samt ökad ohälsa bland befolkningen. Ändra er taskiga föråldrade attityd och gör något istället. Vill vi ha en fortsatt värld att  leva i så måste vi kunna göra lite uppoffringar där en är ”men jag gillar kött”.  Jag vet att det är jobbigt men ibland måste vi ändra våra handlingar och DET har aldrig varit så viktigt som nu! Jag ska erkänna, jag är rädd, jag är så jäkla rädd över hur många av oss vuxna prioriterar och med aggressiv ton går på oss som försöker göra något våra barns framtid med orden ”det är ju gott”. 




Idag är det inte längre rätt att som kostexpert att hålla sig kvar i de råd som funnits under många år utan nu måste vi se och läsa på om den nya klimatsmarta maten som krävs för att våra barn ska få en framtid. Det går inte att gnugga vidare på de utbildningsmaterial som funnits sedan länge. Det är inte fel att ändra. Livet handlar om förändring. 


Jag förstår att det är svårt att veta hur man ska gå tillväga. Men samtidigt vet jag att det finns ett stort intresse och nyfikenhet. Jag är rätt säker på att många vet att detta är framtiden men har svårt att ta det första steget. Jag har nu under flera månader fördjupat mig i det veganska köket och jag har sett hur enkelt det är att få i sig det som kroppen behöver som idrottare. Det finns så många alternativ där det inte handlar om att äta tråkiga sallader. Vi ser även stora profiler välja bort animaliska produkter och sedan en tid tillbaka har även SOK satt ner foten genom att göra några av våra största idrottare till ambassadörer för en grönare kost för att just värna om klimatet. Många av världens bästa uthållighetsidrottare är veganer och flera stora profiler har börjat agera och upplysa vilket är fantastiskt. 


Som idrottare strävar vi efter optimal prestation och återhämtning vilket vi lätt kan få genom att välja grönt. Jag lovar att det gör skillnad om man bara vågar ta steget att i alla fall prova. 


Vill man inte göra det för djuren, eller för den egna hälsa, gör det i alla fall för klimatet och för våra barn. Jag säger inte att man måste sluta direkt med kött, men lite karaktär borde finnas att i alla fall dra ner på intaget och sluta stoltsera med någon form av rättighet. För  VAD är uttrycket ”det är så gott” när världen är död.


Och en liten finish, kan våra elitidrottare träna, prestera och överleva på mer grönt så kan även du!
Ingen kan göra allt men om vi alla gör en liten uppoffring så kommer vi långt. Heja DIG!


Lite inspiration:


greatveganathletes.com 
http://gamechangersmovie.com/
Kika gärna in på:
https://www.djurensratt.se 

​

Grundträningen börjar gå mot sitt slut och äntligen får jag jobba in lite mer fart i passen. Distansen ska göras men ibland tappas motivationen lätt av att enbart gnugga på i samma farter. Visst varierar det efter yttre faktorer då jag alltid arbetar på puls där vissa pass blir lite snabbare än andra men alltid samma rörelse-känsla. Jag vet att jag inte ska vara i form nu och jag följer tålmodigt David Hedlunds plan som jag litar på till 100% där varje period har sitt specifika syfte. För att hålla motivationen uppe när det ibland känns tungt försöker jag minnas tillbaka till känslor där jag varit stark och kroppen svarat fantastiskt. Förra våren var det så. Jag presterade hela tiden och förvånades över den utveckling som kom. Texten nedan är från tidningen Magasin Spring där jag fick äran att under maj-numret skriva om vad jag ville. Just där och då kände jag mig på topp. Hade fina lopp med mig samt ett stort självförtroende inför Comrades. Jag hade precis avslutat det sista långpasset som gick runt en 42K-bana ute på skogsvägarna mellan Nordmaling och Bjurhom. En bana jag inte vågat mig på tidigare då den bjuder på hårda backutmaningar. Jag sprang banan som ett snabbare distanspass på 2.56 som gav ett kvitto på att jag var precis där jag ville. Den känslan skrev jag om och den känslan försöker jag ta mig tillbaka till när det ibland är tunga dagar, för visst har vi alla sådana. 

Tyvärr gick ju inte Comrades som jag ville på grund av en irriterande Bakers cysta som tydligt sa stopp. Men känslan innan! Den är värdefull och ger mig så mycket inför kommande lopp där jag förhoppningsvis ska känna mig ännu starkare! Det är målbilden jag har framför mig och jag är så glad att David hjälper mig med planen där vi skyndar långsamt.



"Andas frisk luft, dricker en kopp kaffe, bläddrar i en tidning och lyssnar. Lyssnar på hackspettens intensiva hackande mot tallen i gläntan där solens strålar letar sig in. I övrigt en härlig, nästan skrämmande tystnad. En känsla av lugn och harmoni sprider sig i kroppen och jag njuter, jag mår bra. Just nu befinner jag mig 6 mil inåt landet från Umeå med de vackra norrländska skogarna runt omkring och långt från civilisationen. Mitt ”hem”, där jag trivs, dit jag åker när jag vill ladda mentalt. Hackspettens läte ekar i huvudet. Själv har jag precis avslutat mitt sista hårdare pass inför årets stora mål Comrades i Sydafrika den 4 juni, alltså dryga tre veckor bort. Världens största och tuffaste ultralopp på asfalt. Vartannat år utför och varannat uppför, i år går det uppför. 88km ska springas mellan Durban och Pietermaritzburg varav 2000hm uppför men även 1400hm utför. Loppet är brutalt för kroppen genom både värme och det hårt belastande underlaget. Det kräver full planering, fokus och den perfekta dagsformen. 


Tidigare har jag alltid varit stressad. Har jag tränat tillräckligt? Har jag gjort det jag kunnat? Kommer jag stå på startlinjen och känna att jag inte är bra nog?


Jag har haft en tuff resa senaste åren där inget kommit gratis och jag har fått kämpa, verkligen. Löpningen har varit en berg- och dalbana med framgångar men många motgångar. 2015 var en lång strävan mot att hitta glädjen igen och en fungerande kropp efter en obalans. När det var som värst kunde jag knappt gå. Hela tiden ett steg fram och tre tillbaka gjorde att jag ofta ville ge upp, men kärleken till löpningen är för stor. 
Här träffade jag min naprapat Magnus Bergström. Jag vill nämna honom då han hjälpte mig tillbaka. Sedan början av 2015 har vi jobbat hårt med DNS (Dynamisk Neuromuskulär Stabilisering). Träning där man arbetar i rörelse och hittar stabilitet i de rörelsemönster som löpning kräver. Löpning handlar om att just vara stark i rörelse och klara att ligga där under lång tid. DNS har gjort att jag idag känner mig starkare än någonsin. 


Ultralöpning har länge fascinerat mig. Den tillåter en att testa sina gränser, att utmana till det yttersta. Att kliva bortom maratontröskeln ställer helt nya krav vilket inspirerar, och en alltid förekommande ovisshet som motiverar. Ska jag sätta ett ord på vad ultralöpning handlar om så är det avslappning. Att hitta avslappning i kroppen har för mig varit nyckeln till framgång. Att låta kropp och hjärna kopplas ur och bara röra mig framåt. Just denna avslappning tackar jag Magnus för. Under Wings for Life nu i maj hittade jag för första gången denna avslappning. Kroppen bara gick och jag varken tänkte eller kände, det var magiskt. 


Förra sommaren tog jag beslutet att röra om i träningen. Den ofta förekommande meningen ”jag har mer i kroppen men får inte ut det”, (ja många känner nog igen sig) krävde förändring. Jag behövde något nytt, jag behövde en coach. Ingen löpare men med erfarenhet av elitidrott och samtidigt kunskap. Lite skrämmande att lägga allt i någon annans händer. 
I samma veva började jag mitt konsultuppdrag som idrottsnutritionist på testkliniken Aktivitus i Stockholm. Här får jag arbeta med det jag brinner. Att hjälpa idrottare hitta balans i näringsintag för optimal prestation och återhämtning är ren glädje. Att dessutom hamna på ett ställe med fantastiska och kompetenta personer där jag ödmjukt suger in deras enorma kunskap är guld värt. Här träffade jag David. David som kommer från en elitkarriär inom längdskidor kändes spännande och nytt. Vi gjorde ett tröskel- och Vo2-maxtest för att nu styra min träning efter puls. Träningen blev något helt annorlunda och när det stod två vilodagar i veckan i schemat blev jag osäker. Helt plötsligt sprang jag alla pass på puls, högre farter, färre kilometer samt vilade mer än någonsin. Men här kom utvecklingen och efter ett tag kände jag att NU får jag ut det jag vetat fanns!  Att träna på puls och låta någon som kan tolka testresultaten styra träningen är det bästa jag gjort! 


Nu sitter jag här med ett lugn. Jag har gjort det jag kan. Har fått kvitto på att formen finns. Detta genom mitt svenska rekord på 6h löpning med 80.99km samt vinsten i välgörenhetsloppet Wings for Life. 


Fokus ligger nu på att hitta den där avslappnade känslan, känna förväntan och glädje. Se fram emot det adrenalinpåslag som uppstår när Chariots of fire ekar över hela Durban 05.25. Längtar efter kicken som slår till när tuppen galer en gång, sedan den längsta sekunden jag upplevt innan den galer igen och pang så är vi iväg! Efter det har jag inte tänkt, inte funderat, i det här skedet är det bara att göra det jag kommit för att göra, nämligen mitt bästa! För även om man inte uppnår det resultat som önskas är det viktigt att utifrån förutsättningarna göra sitt bästa. Jag andas,lyssnar till hackspettens intensiva arbete och ler,ler över det äventyr jag ska få uppleva. Ett äventyr där jag gjort allt genom att vara ödmjuk för andras kompetens. Ett utöver Comrades äventyr som för min del bara börjat".

2017 var mitt bästa år som löpare där jag tog ett stort kliv framåt i min utveckling inom långdistans. För att summera året sprang jag bättre än jag trodde det fanns kapacitet för och redan i mars blev det ett Svenskt rekord på 6 timmars löpning. Just detta resultat är jag mycket stolt över då början av mars inte är den bästa tiden att göra en bra prestation. Skövde 6 timmars som är ett av mina absoluta favoritlopp var det givna valet att se om jag kunde springa över 80km. Valet av bana kanske inte är den bästa med sina snäva svängar och en rätt rejäl backe som ska tas väldigt många gånger då varvet endast är cirka 1200 meter. Mars kan som sagt vara bökigt och den här dagen var det rätt kallt och banan blev snabbt lerig. Dock sken solen och vinden var helt okej. För att nå 80K visste jag att jag behövde springa ett par sekunder snabbare än snittfarten som blir 4.30/K just för att ha marginal för kurvor och omkörningar. Därför beräknades varvtider och en snitthastighet på 4.27/K. 


Allt flöt på bra och även om jag var trött sista timmen orkade kroppen driva på och passera det svenska rekordet med 75 meter då jag landade på 80.099 meter vilket gav ett snitt på 4.29/K. Att ha gjort det på den banan är för min del en stor vinst och bevis på att träningen fungerat helt enligt planen. Även den energiplan jag tagit fram med hjälp av Enervits produkter är klockren. 


Jag hade ett tydligt mål innan start att klara 80K och hade inte nöjt mig med 79K. Reima som anordnar loppet hade fixat med dopingkontroll som genomfördes efter loppet för att rekordet skulle bli godkänt. Tyvärr är det fortfarande inte uppdaterat snart ett år efter i ultrastatistiken av Svenska ultrarekord trots kontrollmätt bana och dopingkontroll (där jag såklart var ren). Riktigt tråkigt då jag verkligen kämpade hårt den dagen. 


Efter Skövde blev nästa lopp Wings for Life på Öland. Ett välgörenhetslopp till stöd för ryggmärgsforskningen som går i flera länder runt om i världen samma dag och exakt samma tid. Riktigt häftigt att så många löpare och rullstolsåkare tävlar sida vid sida över hela världen. Mållinje finns inte utan det är en målbil som startar exakt 30 minuter efter deltagarna i 15km/h för att sedan öka farten successivt. När bilen passerar dig kliver du av och målet är att stanna kvar så länge som möjligt. 


För min del var loppet en träning inför Comrades och ett perfekt tillfälle att testa jämn fart, energi samt bonusen att få medtävlare och support längs banan. Inför loppet kunde man räkna ut hur snabbt man behövde springa för att hinna en viss distans innan bilen var ifatt. Jag bestämde mig för att hålla 4.12/K hela vägen vilket skulle landa på 55 km som även skulle bli ett banrekord i Kalmar med över 10km. 


När starten går ser jag hur en tyska som vunnit i Tyskland året innan sätter i väg i en himla fart. Själv snittade jag i början på 4.08/K och redan vid Ölandsbron som vi nådde efter 5K var hon borta. Tyskan hade ett bättre marathon PB än jag men jag höll mig kall och var trygg i min plan och att det skulle räcka långt om jag höll den. 


Efter 40K var det en deltagare som berättade att jag knappade in. Som längst var jag 5 min efter. Vid marathonpassering hade tyskan 2.52 och jag 2.55 men sedan tappade hon snabbt. Strax efter 50K var jag i kapp, gjorde en lätt fartökning där 2K gick i 4.00/K-fart. Hon tittade sig om efter bilen men jag visste att jag hade en bra stund på mig innan den skulle komma. Tyskan bröt kort därefter. Jag kände mig fortfarande fräsch och när klockan slog 3.51 började jag titta bakåt (för jag visste att den skulle komma då för en snittid på 4.12/K) och där var den. Snittet blev 4.12/K och 55.3K vilket blev en vinst och även en 8de plats i världsrankingen. En fantastisk känsla då farten kändes behaglig hela vägen och jag kände mig som starkast efter 30K. Utan att ha tagit ut mig sprang jag bättre än någonsin och belöningen blev en resa till vilken stad i världen jag ville för att springa loppet 2018. 


Efter Wings for Life var det full fokus på Comrades och nu behövdes mer backar. Åkte upp till min mamma utanför Ume där jag har en riktigt kuperad marathonsträcka med långa backar, mestadels grusvägar där sista 6K är uppför. Målet var att springa den maran själv i runt 4.10/K. Detta kändes som en omöjlig utmaning men samtidigt visste jag att jag gjort många pass i den farten. Sprang iväg och det var rätt kallt trots mitten på maj. Pappa langade vätska under vägen och mamma mötte upp och hejade mot slutet. Men när allting släpper och jag känner den styrka och kraft jag vill åt går det. Gjorde banan med snitt 4.11/K vilket jag är otroligt nöjd med och jag fick bekräftelse på att jag var i form för att göra ett riktigt bra Comrades.


Tyvärr hände det som ingen vill ska hända under sin viktigaste tävling, och när det gäller ultralopp har man inte så många chanser per år. Inför Comrades hade jag fått en Bakers cysta i knävecket. Det är som en vätskefylld blåsa som ligger och trycker vilket skapar smärta. Ofta ser man denna tydligt som en boll i knävecket men på mig var en endast 6 millimeter (vilket jag fick se på ultraljud efter Comrades) så det var svårt att diagnostisera. Dessutom kände jag den inte på platt underlag eller uppför. När jag startar loppet kände jag direkt i första utförslöpningen att det började göra ont. En smärta som eskalerade och jag hade till slut ont i varje steg och haltade. Hade det endast varit 10K kvar av loppet hade jag plågat mig igenom det och tagit konsekvenserna efteråt. Men med över 60K kvar, och då 60K med brutala backar visste jag att det inte hade gått. 
Det var bara att ta beslutet att kliva av, besviken och arg men ändå en känsla av att jag gjort rätt. 


Och visst gjorde jag rätt! Trots att jag klev av gav denna lilla lilla blåsa mig 8 veckor med ingen eller väldigt lite löpning. 


I mångas ögon var det ett misslyckande! Hon presterade inte när hon skulle! Men för min del ser jag det på ett annat sätt. Även om jag själv visste att topp 10 var görbart så är det inte bevisat förrän det är gjort. Det spelar heller ingen roll för andra om jag visste att kapaciteten var där. Men för min del betyder det mycket för vidare motivation till träningen och en viktig del under sommarens långa rehabtid. 


För det är ju så med ultralöpning. Det är en krävande idrott där så många saker måste falla på plats just den dagen. Visst ska träningen vara gjord men det finns andra stora delar. Kosten är en viktig del som kan vara avgörande speciellt under de sista 20K när kroppen skriker av trötthet. Man måste vara där mentalt och klara den psykiska belastning som ofta är tuffare än själva löpningen. Ser man runt om på de flesta ultralöpare har alla gemensamt att ibland går det riktigt bra och allt stämmer där man springer in som en vinnare. Men jag tror de flesta har dagar när inget stämde och man uppnår inte alls det man tränat så hårt för. Något jag vet att vi har gemensamt är att vi reser oss och påbörjar en ny resa mot nästa mål för att vi älskar det vi gör och hur resultatet kan gå åt olika håll. 


Jag tror att de framgångsrika ultralöparna hanterar motgångar med att efter ett i sina ögon ett misslyckat lopp reflektera över vad som gick bra och vad som gick dåligt och därefter ta fram nya vägar mot en prestationsutveckling. 


Vi kan inte känna att vi är värdelösa efter ett misslyckat ultralopp för då skulle vi inte ge oss in i sporten. Misslyckade och lyckade lopp kommer att avlösa varandra där några har fler framgångar än andra. 


Jag lär mig massor i varje lopp jag ställer upp i och fascineras av vad kroppen svarar olika många gånger. 


Efter Comrades var jag självklart ledsen men som jag nämnt ovan fanns den där glädjen i att jag visste min kapacitet. Tror många klivit av med en bakers cysta och den här gången blev det jag. 
Sommaren gav många bakslag och jag fick känna på hur snabbt formen går tillbaka. Men samtidigt visste jag hur snabbt den kommit under hösten. 
Jag hade ett mål att springa RUN Winschoten 100km i Holland den 9/9, jag skulle bara dit!


En sommar utan långpass, fartpass eller mentala prövningar var tufft. Lade tid på styrka för att stärka upp de svagheter som orsakat cystan i knävecket. Här har jag en otrolig support från David Hedlund som tränar mig och Magnus Bergström på Victoryklinikerna rehab som behandlar och hjälper mig med bra övningar. 


Spenderade stor del av sommaren i skogarna utanför Umeå där jag trivs som bäst och hittar energi. September närmade sig och jag var nu uppe som mest runt 60K löpning på en vecka. Ultravasan fick bli mitt långpass även om terrängen inte passar mig. Bestämde mig för att hålla 4.35/K vilket var skönt med tanke på att det var ett tufft år med stora vattenmängder och halkiga vägar. Planen höll dock och jag tror jag hade 4.34/K i mål. Riktigt imponerad över hur bra många sprang den dagen.


Efter Ultravasan var det tre veckor till Holland. Jag såg fram emot loppet samtidigt som en osäkerhet över distansen fanns där. Att springa 50K är inte i närheten av att springa 100K och jag vet att det mycket som krävs för dagen. Jag fick förlita mig på det jag kunde påverka i form av kosten, sista träningstiden samt att skapa en mental positiv bild. Jag skulle ut och ha roligt på en bana som 2016 gav mig en sådan glädje. Kan jag få fram den igen och insupa stämningen och den positiva energi lilla Winschoten ger så fixar jag det nog. Jag bestämde mig för att inte ta det så allvarligt utan låta det gå som det går med ett mål, att ta mig i mål till varje pris.


Som året innan fick jag och Pär äran att bo hos samma underbara par som jag och Dan bodde hos 2016. Ett hus i ett litet mysigt område på landsbygden med höns på tomten. Mysigt även med deras lilla vovve Luna som precis som året innan skällde ut oss när vi kom men efter cirka 5 minuter satt och kelade i knät. Snälla Hennie skjutsade oss överallt och tog hand om oss så fantastiskt fint. Minns hur stolt hon var 2016 när hon sprang ut inför mitt sista varv och gav en high five och sedan skröt om att jag bodde hos dem. Jag ville få samma möjlighet även det här året. 


2017 var ett helt annat lopp än 2016. 2016 var det en enorm värme som steg till över 30 grader och jag minns hur ambulanser arbetade hårt med att ta hand om löpare som kollapsat av värmen. För min del hade jag beräknat energin och salt vilket gjorde att jag hanterade loppet fantastiskt bra och höll hela vägen in. 2017 vräkte regnet ner i starten och det var bara cirka 10 grader. Tror vi alla frös när vi inväntade startskottet. Den här gången var många tjejer från England där för att kvala till VM 100K 2018 vilket var roligt. För min del fanns inte ens de tankarna utan enbart på att skapa en bra känsla. Pratade med en tjej i starten som stod och huttrade i bara en topp. Sa lite optimistiskt till henne ”solen ska i alla fall skina från 17.00” (alltså efter 7 timmars löpning). Hon svarade med att ”ja men då ska jag vara i mål”. Då tänkte jag att hon kommer gå hårt och vid cirka 75K kommer hon vara slut. 


Jag startade i 4.36-4.37/K medan brittiskan flög iväg. ”jag hinner i kapp” tänkte jag. Jag ger henne 6 timmars försprång bara ;). Jag hade tur som träffade Tobias Lundgren före start och vi bestämde att vi skulle springa ett varv tillsammans. (Loppet går 10 varv på en 10K-bana). Tobias som senare skulle springa det prestigefulla ultraloppet Spartathlon ett par veckor senare tog detta som ett sista långpass. När vi tog farväl sprang en kroatisk löpare i fatt mig som hette Rudolf. En rätt rolig man om jag får säga. Rudolf tyckte vi skulle hjälpas åt och komma in runt 7.50. Visst tänkte jag. Det roliga var dock att Rudolf låg som en svans bakom mig och var uppe och drog cirka 2 minuter vid varvning. När jag stannade för att kissa stannade han en bit framför och när jag kom i kapp ropade han ”Sophia! You have to tell me when you stop! So we can stop together”. Ska vi till och med kissa tillsammans? Hur som bröt Rudolf snart därefter men stod sedan och hejade på mig  sista timmarna. Rudolf dödade lite tid :). 


Vid 40K fick jag plötsligt ont i ljumsken. Det händer bara inte! Hur ska jag lösa detta? Jag bryter inte! Stannade vid Pär vid varvning, drog på en massa linex, tog en ipren, ställde mig och gjorde squats, stretchade och sedan ut på banan igen. Nytt fokus, känn in publiken, skratta, tacka, dansa med funktionärer! Och visst fungerade det! Efter cirka 8K började det kännas bra och från varvning 50K kunde jag ligga på bra. Ledarmotorcykeln som jag hade brevid mig i stort sett hela loppet 2016 var utom synhåll i följe med brittiskan som skulle göra sub 7!?. Vid 68K ser jag den dock och även en trött brittiska, lite tidigare än jag räknat med. Gjorde en lätt fartökning och gav en high five till mannen på motorcykeln och ropade till han ”finally its you and me”, och han skrattade. Därefter gick det bra och jag fick lika fint stöd som 2016.
Publiken längs banan sjöng, ropade och jag kunde bara springa och le. Vid 80K dock började energin ta slut vilket jag förutspått. Med i stort sätt inga långpass sedan maj visste jag att sista 20K skulle bli riktigt hårt. Tog fram alla mentala tankar jag förberett inför den känslan. Pressade mig själv trots att jag ibland bara ville lägga mig ner. Jag var otroligt trött och kroppen gjorde ont. Sista varvet var riktigt kämpigt men när jag med 2K kvar inser att jag kommer ta personbästa blev jag så lycklig. Upploppet var underbart även om jag sprang tom på krafter och väl i mål flög jag rakt mot Hennie som stod där lika stolt som sist. 7 timmar 50 minuter och 13 sekunder tog det.

           Vilket dessutom räckte till en VM uttagning till VM 100K som avgörs i Kroatien september 2018.


Hade detta varit i maj hade jag varit riktigt besviken med tiden men nu, med den sommaren bakom mig var det bland det bästa jag gjort. 


Så för att som sagt summera 2017 så var det ett fantastiskt år där jag överträffade mig själv. Comrades var trist men jag ser det inte som ett misslyckande då jag inte hade något val. Tog i stället besvikelsen och omvandlade den till ny energi.


Dessutom för att återkoppla till rubriken hur vi hamnade i Ballarat var det tack vare resan till Comrades. Att vi under middagen kvällen innan loppet hamnade bredvid ett fantastiskt par Ash Watson och Jenany Baskaran som så snällt erbjöd oss att komma och bo hos dem då Ballarat var perfekt för att få den miljö att träna i som passar Comrades. Ash som är en otroligt framgångsrik maratonlöpare i Australien sprang Comrades som sitt första ultralopp och gjorde det riktigt bra. 6.06 på den banan när han aldrig sprungit längre än 50K innan. 


Självklart tog jag och Pär chansen och efter en vecka i Sydney och sedan några dagar i Canberra så anlände vi till Ballarat. Ballarat är en fantastisk stad med sitt lugn och otroliga natur, varma klimat och långa backar. Både Pär och jag har aldrig gillat storstäder så det här är perfekt. Nu kommer vi stanna här fram till början av april då vi beger oss till Canberra igen där jag ska springa ett 50K-lopp som är en del av Australian Runningfestival. Det ser jag verkligen fram emot! Men först fylls dagarna med träning, möjlighet till att vila och fokuserat jobba med DNS-övningar. Jag känner redan att jag blir starkare och genom en väl planerad träning av David kan jag med lugn ta ett steg i taget. Jag springer i perioder och blandar inte intervaller/trösklar/distans. Varje period har sitt fokus i det långsiktiga målet att vara i bästa form den 10/6. Här litar jag helt på David och nu när vi jobbat ihop ett tag förstår jag hans tänk och han känner mig vilket skapar ett bra team. Jag har även kontakt regelbundet med Magnus Bergström för att fortsätta utveckling av övningar och utmana mig tuffare och tuffare. 


Jag tar verkligen detta seriöst och tar väl vara på den här möjligheten. Sedan har jag även ett fantastiskt stöd från Hoka one one Sverige med skor. Sedan jag började med Hoka har kroppen återhämtat sig bättre och jag klarar belastningen i långa lopp bättre. Enervit som stöttar med all energi jag behöver och trots att jag haft en del tuffa perioder har de trott på mig och funnits där. Det är verkligen fint och jag är otroligt tacksam då produkterna är oslagbara för min del. 


Ja det blev ett långt inlägg men det var lite att ta igen! Nu vänder vi blad och går in i 2018 som har börjat mycket bra. Formen är där den ska vara i februari och jag börjar väl vänja mig vid värmen. Tacksam för stödet av Aktivitus och de pulsbaserade testerna jag gjort som gör träningen både enklare och mer effektiv. Hade jag inte tränat pulsstyrd träning hade jag aldrig kommit upp till den nivå som var 2017 och som förhoppningsvis toppas ytterligare 2018. 




Tack för att du orkat läsa hela vägen hit :)


PS; val av stad för Wings for Life blir Pretoria ;).


​

Jag har under en lång tid valt att ta avstånd från att skriva och att uttrycka mig. Skriva är något som jag älskar och det har varit så fantastiskt roligt och ärofullt att få skriva i bland annat Svenska dagbladet, metro, intersports tidning,  sporthälsa, magasinspring, svenska maratonsällskapet och även vasaloppet.se och marathon.se. Under universitetstiden var det just uppsatserna som var roliga och där jag lärde mig mest. Jag älskar att få skriva om det jag brinner för och lyfta fram det jag tror på och de erfarenheter jag har. Jag har fått mycket positiv respons och det är alltid glädjande när jag hör att någon tagit till sig och gjort förändringar i sin vardag som ger resultat. 

Mellan 2012 och 2015 skrev jag mycket, orden bara flög ut mig och fastnade på papper. MEN som för så många andra som brinner för något, kan något eller vill förmedla något så kommer hatet. Hatet där anonyma människor med diverse namn som lilleskutt, mr best, kungen och allt vad de heter tar varje tillfälle i akt att bedöva deras egna tråkiga liv med att trycka ner andra. Känna sig lite bättre för stunden genom att skriva att någon annan borde dö, bli våldtagen eller haha vilken idiot du är. Ja detta är vuxna människor som visar den nya generationen hur man beter sig och respekterar varandra. Hade dessa människor öppnat för diskussion eller haft någon vettig egen reflektion hade jag välkomnat det med öppna armar, men hallå, bli våldtagen? Kan de inte bättre än så?

Tyvärr sker detta hela tiden vilket i grund och botten beror på avundsjuka och ren elakhet vilket vi som blir utsatta vet. Ändå är det så jobbigt att se för det är hårda ord som betyder mycket mer än vad den som slänger ur sig dem förmodligen menar. Jag blev ledsen, oerhört ledsen för jag ville bara skriva om det jag brinner för och det jag gått 5 års utbildning för. Bara för att precis som dessa människor skaffa en kompetens att jobba med. Ett yrke som vem som helst, ett yrke som ska visas samma respekt för som alla andra. Jag vill ingen illa, snarare tvärtom, jag vill hjälpa! 

Därför slutade jag att skriva och det har gjort mig ledsen och arg. Framförallt arg över att personer som inte ens kan stå för sitt namn, inte ens uttrycka sig som en vuxen människa ska få mig att inte våga skriva längre? Ska de få lyckas? Ja, under ett par år men nu tänker jag skriva igen. Dock på min egen sida, där jag bestämmer! Och gillar man det inte så är det bara att undvika att kika in. 

Jag tänker skriva om Australien där jag och min man just nu tillbringar en fantastisk tid i våra liv. En resa där jag provar att ge allt för att se hur långt jag kan nå som ultralöpare. En möjlighet vi tillsammans har skapat genom en lång tids sparande och prioriteringar. Jag tänker skriva om hur träningen går. Jag tänker skriva om kost på det sättet jag tror på. Jag tänker skriva om mål och drömmar. 

Vill du följa så är du varmt välkommen! Vill du jävlas så besparade mig och dig tiden och gör något roligt i stället!

​Mot Comrades och VM 100km!!! 

Under ett år har jag känt den där ångesten av att jag aldrig fick avsluta förra årets VM 100km som gick i Holland i samband med RUN Winschoten. Att tvingas bryta på grund av en skadad fot och att på sidan få beskåda tjejerna ta lagmedaljer var tufft. Självklart glädjande för dem men för min del väldigt tufft. Att sedan gå upp på scenen och ta emot två medaljer som jag inte förtjänat var smärtsamt. Dessa medaljer ligger undanstoppade på vinden och kommer nog aldrig att komma fram.



En enorm glädje för tjejernas fantastiska insatser men detta var ett tufft läge för mig.


RUN Winschoten 100km är ett känt arrangemang i Holland som pågått under många år. Flera mästerskap har avgjorts här och många fantastiska prestationer har beskådat. RUN Winschoten är ett väl arrangerat lopp där hela staden skiner upp och lägger ett stort engagemang för att löparna som ska delta ska få en fantastisk upplevelse, något de lyckas väldigt bra med. Då loppet går på en 10km-bana i stadens bostadsområden passar många på att ställa ut stolar och bord längs gatorna och heja fram löparna. Det strålar ut musik genom högtalare, människor sjunger, skriker och jublar. 
Helt enkelt ett väldigt fint lopp på alla sätt. Dock hade jag inte med mig vackra minnen, jag kunde inte ta in något över huvudtaget....

En fantastisk känsla att kunna genomföra dessa tuffa 56km i Kapstaden. Foto: 4otomo and you


Efter det kom lite motivation att träna på inför mitt stora mål Comrades som gick i slutet av maj 2015. Detta år ett uprun vilket betyder att man under loppets 88km ska klättra 2000 höjdmeter samt ta 1400 höjdmeter utför. Tufft men en otrolig upplevelse som alla som gillar att springa långa lopp borde uppleva. Men här kom nästa bakslag. Denna gång var det ingen skada utan här förstördes en del av mig under bara några få sekunder. Kort efter start när jag skulle kissa på sidan blir jag indragen bakåt. Allt sker snabbt men jag är fort ute på banan igen oförstående om vad som hänt. Ser att det är hål i sidan av mina byxor som rivits sönder. Ett överfall. Ett överfall där inget hände men som skulle finnas med under lång tid. 

Jag avslutade loppet på en 19.de plats men jag minns inget, allt blev svart och jag var otroligt ledsen. Under månader kunde jag inte springa ensam i skogen, på ensliga platser samt när det blev mörkt. Jag har varit så frustrerad över att någon berövat mig den trygghet jag känt i löpningen. Det tog cirka 7 månader innan jag vågade springa min lilla skogsrunda på Ekerö. Hade provat ett flertal gånger men fick varje gång vända hem igen. Fortfarande vänder jag mig om nervöst när jag hör något ljud eller springer omvägar när jag känner mig osäker. Dock går det bättre och bättre.

​
Jag det var verkligen en berg- och dalbana innan det var dags för VM 100km i Holland 12/9 2015. Jag hade tränat på bra under sommaren och trodde jag var redo. En vecka innan stukade jag foten illa och inse att det här året var ett otursår. Men ett mästerskap är ett mästerskap så jag tejpade upp foten rejält och chansade. Winschoten bjöd på perfekta förhållanden det här året som var som gjort för prydliga PB.n vilket många också tog. Jag öppnade bra och tänk vilken kick det ger när man springer med långt fram. Det kändes bra men efter cirka 40km började foten tappa stabiliteten, jag sänkt farten men det höll inte och cirka halvvägs vek den sig och jag skrek av smärta. Provade att springa men där och då var det över. 

En känsla jag bär med mig framöver. HÄR stärktes mitt självförtroende som jag tappat på vägen.

Allt jag gjort och prioriterat bort gav resultat. Men det viktigaste av allt så har jag blivit otroligt mentalt starkare och detta är tuffare träning än själva löpträningen.

Loppet tog mig till VM 100km som går i Spanien i slutet av november och det är verkligen en ära att återigen få representera de Svenska färgerna under ett mästerskap. Mitt utgångsläge har nog aldrig varit så bra som nu.
Tyvärr är det svårt att coacha sig själv och jag har insett att det är dags att anlita en tränare. Detta har jag tänkt på en stund men velat vara redo vilket jag känner att jag är nu. Jag har letat efter någon som har stor kunskap, erfarenhet av elitträning och inte inte en löpare då jag anser att detta inte skulle fungera för mig. 

Till veckan börjar jag jobba med David Hedlund på Aktivitus i Stockholm som jag känner kommer bli kanon. David kommer från en elitkarriär i längdskidor och har stor erfarenhet av träning och tävling. Han är utbildad inom träningsfysiologi/träningsplanering och coachning. Så till veckan om allt fungerar kör vi tester på Aktivitus i Stockholm för att han ska kunna göra en riktigt bra träningsplan. Jag lägger mitt fulla förtroende i hans händer och ser med spänning framemot resultatet. Jag är verkligen superladdad! Att göra tester här är något jag varmt kan rekommendera då alla som arbetar på Aktivitus besitter en hög kompetens. 

Avancerade tester som har hjälpt många av mina adepter att ta ett stort steg framåt i sin utveckling. 


Jag ska även ta hjälp av Fredrik Zillén (springsnabbare.se) som håller till även han på Aktivitus och göra en löpteknikanalys. Finns det någon verkligen är en riktigt bra löpcoach så är det han. Ja han är nog Sveriges bästa löpteknikspecialist, och man ska ju nyttja de absolut bästa ;). 

I övrigt jobbar jag självklart vidare med Magnus Bergström som idag finns hos Victoryklinikerna Rehab på Kungsholmen. Han är som sagt den som gjort att jag klarade Winschoten, resan dit och att jag aldrig gav upp. Honom släpper jag aldrig. ​Tack Magnus!

Ja, och sedan har jag ju gjort en anmälan till Comrades 2017 uprun och även där få min revansch så David, nu har vi lite att jobba emot ;)

Och STORT tack till dig Dan för att du kontaktade mig och för den fina vänskap vi fått. Det är så roligt att få vara en del av din resa och se dig kämpa mot det mål som du nu kommit till genom din uttagning till EM 24-timmars. Nu ska vi bara toppa dig så du kan göra en makalös prestation. Tack för att du var med denna helg i Holland och jag ser fram emot fler träningar i hop och kanske nya äventyr. Trots att jag är din tränare är du ett fantastiskt stöd för mig och ger mig så mycket energi. Och kul att testerna hos Aktivitus redan ger resultat, dessa kommer höja dig rejält!

Och sist men inte minst STORT tack till Johan Stegfors och Signsupplysport.se för alla produkter som hjälper mig i min träning. Aldrig utan mina Xkross eller flipbelt :). STORT tack till Enervit som sponsrar med all den energi jag behöver. Känner mig så trygg med era produkter och i Holland fungerade allt klockrent.