Sophias Kost- och Löparcoaching
  • Hem
  • Blogg
  • Om mig
  • Tjänster Kost
  • Tjänster Löpning/Träning
  • EKERÖ RUNNERS (Ekerö Löparklubb)
  • Samarbetspartners
  • Kontakta mig

Del 1! Vägen mot Comrades

2/1/2019

1 Comment

 
2018 är över och jag får summera ett väldigt innehållsrikt år. Vi har fått genomföra två stora äventyr genom att spendera ett halvår i Australien och Sydafrika för att toppa med en total förändring i våra liv genom att flytta till sundsvall. 
Jag minns när idéen om att fly Sverige under ett halvår började som ett skämt i bilen på väg till Borlänge 6h 2016. Jag minns hur vi skrattade åt tanken och drömde oss i bort till något vi inte trodde var möjligt. Dock såddes ett frö som senare började kännas realistiskt. Tankar om varför inte återkom och vi hittade aldrig något svar på detta.
Genom att lägga planen nästan 2 år framåt öppnade för att kunna göra en plan som skulle kunna fungera. Pär skulle i samma veva sluta sitt projekt på nya karolinska och jag var ju egen företagare och kunde  jobba vart jag än befann mig. Ekonomiskt sätt visste vi att vi behövde göra många prioriteringar då 6 månader är rätt kostsamt bara genom boende, mat, hyra av bil och flygbiljetter.
Vi började se över våra utgifter och börja skapa en budget. Pär byggde om övervåningen till en uthyrningslägenhet och vi började titta på möjligheterna att hyra ut även vårt hem. När jag dessutom vann Wings for Life i Kalmar 2017 visste vi att vi hade tillräckligt för att åka. Vinsten där var fantastiskt nog flyg och boende under 3 dagar för två vart som helst i världen där något av nästa års lopp skulle gå. Mitt val blev därför Pretoria som baserades helt på hur det skulle gynna oss ekonomiskt och förverkliga vår dröm. Att välja Pretoria visste jag skulle bli mitt sämsta val prestationsmässigt på grund av jetlag i kombination med hög höjd. Dock gav det oss flyg från Austrailen till Sydafrika och sedan från sydafrika och hem till Sverige 5 veckor senare. Dessutom visste jag att banan skulle efterlikna Comrades (förutom höjden) så valet var givet. 



Den 23/12 lämnade vi Sverige för att alltså spendera nästan 5 månader i Australien och sedan 5 veckor i Sydafrika med slutstationen Durban och Comrades. Det skulle ges månader till bra träning men framförallt avkoppling där vi skulle bo hos Ash och Jen i Ballarat men även ett flertal gånger via Air BNB som gav oss många intressanta möten och upplevelser. Vi skulle möta sommaren och följa den hela vägen hem till Sverige igen. En magisk upplevelse som började på ett skämtsamt sätt i bilen nästan 2 år tidigare som sedan skulle bli verkligen och ge oss en av våra bästa tider i livet. 


Jag har inte skrivit så mycket om Australien, Comrades och vägen dit. Eller i stort sätt ingenting. I stället har jag skapat minnen, lärdomar och stunder som jag bär med mig och plockar fram vid olika tillfällen i min vardag. Jag har fått frågan om varför jag inte skriver om det vi varit med om. Anledningen tror jag beror på att jag inte orkat skriva allt och framförallt inte trott att någon skulle orka att läsa. Det finns så mycket att skriva om och det är svårt att sätta en början och ett slut. Nu har jag dock bestämt mig att jag ska försöka sammanfatta och dela med mig av känslor och upplevelser. Jag kommer skriva som ett antal delar och lägga ut en del varje vecka. 
​

Jag vill skriva om; 


Fantastiska saker som ljumma kvällar, vacker och varierande natur, alpackor, träningspass, nya vänner, flytt och årets höjdpunkt Comrades.

Jag vill skriva om tuffa händelser med brutna träningspass, tårar, bakslag, ensamma pass, missade flyg och hög höjd.

Jag vill skriva om häftiga tillfällen som att springa jämsides med kängurus, hoppa över kobror, stöta på dromedarer ute på landsbygden i Australien och om att möta en grupp babianer längs vägkanten i Sydafrika.

Jag vill skriva om saker jag skrattat åt som fejkad lejonjakt, väggen på Wing for Life, Nutmeg, naket kvällsbesök och reskaos.

Jag vill skriva om vackra platser som great oceanroad, kuperade landskap, vattenfall, tallskogarna i Sabie som gav intryck av Afrika möter norrland och strandpromenaden i Umhlanga.

Jag vill skriva om möten med underbara människor, kvinnorna på torget i Sabie, de afrikanska männen som hejade på mig när jag tränade inför Comrades och om Angela som hjälpte mig dagarna innan Comrades och skrek "Sophia! go and get your rose" under loppet.

Jag vill skriva om jobbiga utmaningar som Warrens hiep, löpningen från Graskop med cirka 1000hm utför under första 27K, långpasset i Canberra som jag fick bryta men tog revansch på, nötande i stormvindar och temperaturer mellan 35-40 grader.

Jag vill skriva om wow-effekter som när jag lyckades springa 50K på träning i 4.06/K och i samma pass möta en koala med sin unge på ryggen mitt på vägen och den bästa, hur jag bemästrade Comrades och den enorma mentala styrka som uppstod halvvägs in som jag aldrig känt tidigare. Sen finns det alla mil på bilvägarna i Australien som aldrig tog slut, hur vi hamnade i förmodligen Australiens tråkigaste stad samt hur vi åkte med en enorm gräsbrand jagandes bakom. 

Jag vill skriva om de känslor som rann över mig under tiden och framför allt när jag fick min ros och guld jag kämpat för och drömt om i fyra års tid. 

Jag vill skriva om Mark, Magnus, David och alla som stöttat mig under tiden och gett mig en oförglömlig dag.


Jag vill berätta om varför vi valde att flytta till Sundsvall och hur vi lever och mår här. Sedan vill jag självklart berätta om planerna framöver.

Som sagt, det kommer att bli några avsnitt så är du intresserad är det bara att hänga med på denna resa med många både toppar och dalar. 

Detta är första delen och en inledning om vad som kommer framöver.

​Nu kör vi!

​Tack!
Picture
1 Comment

Den vinnande maten! För klimatet, prestationen och framtiden!

30/11/2018

0 Comments

 
Vad krävs för att agera? Vad krävs för att göra en liten uppoffring? Vad krävs för att sluta nonchalera? Ska vi invänta de stackars klimatflyktingar som flyr sina förstörda länder? Ska vi invänta översvämningarna som kommer sluka oss som vi ser ökar världen över? Ska vi invänta en värmebölja som redan krävt många människors liv? Ska världen gå under innan man är beredd att göra en liten uppoffring? 


Det är snart slut på 2018 och vi är fullt medvetna om att klimatfrågan är extremt viktig. Den handlar om vår framtid och det går inte att förneka. Vi måste öppna upp och se att våra kostvanor är en stor bov i det här, större än många tror. Det är rätt vanligt att vi väljer att blunda när vi allt oftare ser uppmaningar om att vi borde utesluta kött- och mejeriprodukter ur vår kost för klimatets räkning. Det skrivs mer om det och pratas mer i olika nyhetssammanhang. Kött- och mjölkindustrin har duktigt under många år promotat att kött är den bästa proteinkällan och att mjölk ger starka ben. Vi har även fått klar fakta i att mjölk är idrottarens naturliga sportdryck och att vi  riskerar att få proteinbrist om vi väljer bort kött från tallriken. Men är det så? Eller vill vi så gärna tro att detta är det rätta? Har vi blivit indoktrinerad av industrin? 


Sverige ett av de länder där vi dricker mest mjölk. Vi är samtidigt ett av de länder där vi har flest fall av benskörhet där forskningen visar en stark koppling. Det finns även ett tydligt samband mellan mjölk och prostata/bröstcancer. Vi uppmanas vid diabetes (som tragiskt drabbar fler och fler) att äta kött och där även bacon. Samtidigt som det går att hitta samarbete mellan ADA (American Diabetes Association) och KFC (Kentucy Fried Chicken), Subway och Dannon yoghurt. Pengar har som alltid haft och har ett betydligt större värde än vår egna hälsa och vi är endast spelmarker i denna stora industri. 


Med en ökad kött- och mejerikonsumtion kommer även en mer stressad miljö, mer stressade och illa behandlade djur som i sin tur ger mindre näring och pumpas med farliga ämnen. Vi ser allt mer butiker kalla tillbaka kyckling, lax och andra livsmedel där de hittat ämnen som kan påverka vår hälsa negativt. Ger man sig in i och granskar den stora djurindustrin världen runt och även här i Sverige kan man ta del av att djur får utstå ett enormt lidande, allt för att vi ska kunna äta mer kött och fortsätta tro på att detta är den bästa näringen. Detta fast vi egentligen klarar oss utan. Ger vi oss in i mjölkindustrin är det lika illa. Kalvar tas från sina mammor för att istället ge oss människor mjölken. Det enda djuret som dricker någon annans mjölk. Vi kan alltså lika gärna dricka mjölk från en gris eller hund, men det är ju vidrigt. Ungefär samma som när vi inte kan förstå hur man i Kina kan äta hund, samtidigt som det ligger en gris på tallriken framför. Vad är skillnaden? 


För övrigt är mjölk slembildande och något jag tagit del av från elitidrottare runt om i världen är att de är överens om att när de uteslutit mjölkprodukter ur kosten har andningen blivit bättre, allergier har försvunnit och vissa astmatiska problem är helt borta. Dessutom känner de en enorm återhämtningsförmåga som gör att de klarar den hårda träningsbelastningen ännu bättre. Detta är något jag även fått erfara genom personer jag jobbat med den senaste tiden. Ändå har vi en stark kultur som fortfarande säger att mjölk är bra.




Ett vanligt förekommande argument är ”men jag älskar kött!” Tyvärr håller det inte och är faktiskt ett  rätt egoistiskt uttryck i en värld där köttkonsumtion är en stor bidragande faktum till klimatförändringarna. Finns det ingen som helst karaktär att avstå eller i alla fall minska när vi har så tydlig fakta upplagd framför ögonen på oss? Eller är vi så rädda att vara annorlunda, vara den som börjar förändra? För vad ska alla runt omkring säga? Jantelagen sitter djupt rotat som med så mycket annat. För visst är det jäkligt coolt att som man få lägga ut den där bilden med en öl i ena handen och grillverktyget i den andra, dreglandes över en köttbit och samtidigt skriva på sociala medier med uttrycket: ”jag är en riktig man, en riktig man äter kött!” I min värld är en riktig man någon som kan stå för saker och ta ansvar. Jag känner många män som jag beundrar och är glad över att kunna kalla mina vänner. Idag finns inget större ansvar än vad vi gör för vårt klimatet. 


Själv har jag sedan jag tog steget fullt ut att bli vegan hånats, ifrågasatts och tagit del av att en vegan det är en vänsteraktivist som ska hålla tyst, samt att jag inte kan träna på den nivå jag gör. Detta är i och för sig rätt komiskt och visar på hur provocerande det är när någon inte faller in i normen och äter kött. Exakt vad gör jag och många andra för fel? Är det fel att värna om klimatet? Eller är det fel att vi vill ha ett hälsosamt liv? Eller att vi ställer oss på djurens sida som inte kan föra egen talan?  Dessutom har jag presterat bättre än någonsin sedan jag kapade kött- och mejeriprodukter. Dels på träning men också genom mitt bästa resultat någonsin genom att komma 6a på Comrades marathon 90.2km i Sydafrika 2018


Det som missas är att jag dels gör detta för era barn, era barns framtid och även min egna. Jag gör det  för djuren då jag helt enkelt inte klarar av att bidra till den djurhållning som sker idag. Det gör så ont i mig när jag hör skriken från de stackars grisarna som misshandlas, får sina tänder utdragna, svansar avklippta och kastas som en boll utan värde. Det gör mig ont att se kycklingar leva i så trånga utrymmen att de bryter sina vingar och får inflammationer av alla ägg de ska ”leverera” till oss. Det skär i hjärtat när jag ser en ko försöka med sina sista krafter rädda sin kalv från att bli fråntagen så att vi kan nyttja hennes mjölk. 


Hur tror ni nu inför julhelgerna att processen har gått till när man kan köpa en julskinka för endast 29kr kilot? Tror ni att det är en gris som fått leva ett härligt liv och bökat ute i jord? Vad tror ni är orsaken till att kycklingfiléer har dubblerats i storlek på kort tid? Varför tror ni det varnas för gifter i lax idag och att rekommendationerna har ändrats? 


Jag har sett näringsexperter skriva att en uthållighetsidrottare missar en massa näringsämnen genom en vegansk kost. Hur kommer det då sig att alla våra elitaktiva som tagit valet att kapa köttet presterar bättre? För vi som tränar hårt är medvetna om vad vi stoppar i oss då mat är vårt bränsle och en stor del av prestationen. Vi läser, analyserar, provar och utvärderar samt gör det vi kan för klimatet. 
För svara gärna, vad i denna måltid (1) jämförelse med andra (2) är det jag missar i näring? Bra energi som gynnar min träning?   


​1)                                                                    2)
​
För vi måste ändå vara sanna och se över hur majoriteten av befolkningens middagsmat ser ut (1). Vart är näringen som jag som högpresterande idrottare behöver? 


Ni som envist agerar emot, kommer med hånfulla uttalanden, vet ni att ni stödjer då klimatförändringarna, djurs lidande samt ökad ohälsa bland befolkningen. Ändra er taskiga föråldrade attityd och gör något istället. Vill vi ha en fortsatt värld att  leva i så måste vi kunna göra lite uppoffringar där en är ”men jag gillar kött”.  Jag vet att det är jobbigt men ibland måste vi ändra våra handlingar och DET har aldrig varit så viktigt som nu! Jag ska erkänna, jag är rädd, jag är så jäkla rädd över hur många av oss vuxna prioriterar och med aggressiv ton går på oss som försöker göra något våra barns framtid med orden ”det är ju gott”. 




Idag är det inte längre rätt att som kostexpert att hålla sig kvar i de råd som funnits under många år utan nu måste vi se och läsa på om den nya klimatsmarta maten som krävs för att våra barn ska få en framtid. Det går inte att gnugga vidare på de utbildningsmaterial som funnits sedan länge. Det är inte fel att ändra. Livet handlar om förändring. 


Jag förstår att det är svårt att veta hur man ska gå tillväga. Men samtidigt vet jag att det finns ett stort intresse och nyfikenhet. Jag är rätt säker på att många vet att detta är framtiden men har svårt att ta det första steget. Jag har nu under flera månader fördjupat mig i det veganska köket och jag har sett hur enkelt det är att få i sig det som kroppen behöver som idrottare. Det finns så många alternativ där det inte handlar om att äta tråkiga sallader. Vi ser även stora profiler välja bort animaliska produkter och sedan en tid tillbaka har även SOK satt ner foten genom att göra några av våra största idrottare till ambassadörer för en grönare kost för att just värna om klimatet. Många av världens bästa uthållighetsidrottare är veganer och flera stora profiler har börjat agera och upplysa vilket är fantastiskt. 


Som idrottare strävar vi efter optimal prestation och återhämtning vilket vi lätt kan få genom att välja grönt. Jag lovar att det gör skillnad om man bara vågar ta steget att i alla fall prova. 


Vill man inte göra det för djuren, eller för den egna hälsa, gör det i alla fall för klimatet och för våra barn. Jag säger inte att man måste sluta direkt med kött, men lite karaktär borde finnas att i alla fall dra ner på intaget och sluta stoltsera med någon form av rättighet. För  VAD är uttrycket ”det är så gott” när världen är död.


Och en liten finish, kan våra elitidrottare träna, prestera och överleva på mer grönt så kan även du!
Ingen kan göra allt men om vi alla gör en liten uppoffring så kommer vi långt. Heja DIG!


Lite inspiration:


greatveganathletes.com 
http://gamechangersmovie.com/
Kika gärna in på:
https://www.djurensratt.se 

​

0 Comments

Try to be a veganathlete for 3 weeks!

1/11/2018

0 Comments

 
                            Firar den internationella vegandagen med att erbjuda en ny tjänst!


Jag har funnit en ny livsstil som gör gott utifrån så många aspekter. Min tanke är att börja dela med mig av vad den veganska livsstilen betyder och gör för mig. Jag är inte ute efter att kritisera någons val och är inte heller intresserad över att gå in i debatter där jag behöver försvara mitt. Jag känner att jag måste göra något av det jag lärt mig den senaste tiden och har valt att inspirera och att öka medvetenheten hos de som är nyfikna och vill göra skillnad för klimatet, djuren, hälsan och känna vilken effekt det faktiskt har på den idrottsliga prestationen. Jag tänker fokusera på att vara en förebild inom idrottare.


                                                      Try to be a vegan athlete for 3 weeks


Det är snart slut på 2018 och vi är fullt medvetna om att klimatfrågan är extremt viktig. Den handlar om vår framtid och det går inte att förneka. Vi måste öppna upp och se att våra kostvanor är en stor bov i det här, större än många tror. Det är rätt vanligt att vi väljer att blunda när vi allt oftare ser uppmaningar om att vi borde utesluta kött- och mejeriprodukter ur vår kost för klimatets räkning. Det skrivs mer om det och pratas mer i olika nyhetssammanhang. Kött- och mjölkindustrin har duktigt under många år promotat att kött är den bästa proteinkällan och att mjölk ger starka ben. Vi har även fått klar fakta i att mjölk är idrottarens naturliga sportdryck och att vi  riskerar att få proteinbrist om vi väljer bort kött från tallriken. Men är det så? Eller vill vi så gärna tro att detta är det bästa? Har vi blivit indoktrinerad av industrin? Sverige ett av de länder där vi dricker mest mjölk. Vi är också ett av de länder där vi har mest benskörhet. Forskningen visar även kopplingen mellan mjölk och prostata/bröstcancer. Vi uppmanas vid diabetes (som tragiskt drabbar fler och fler) att äta kött och där även bacon. Samtidigt som det går att hitta samarbete mellan ADA (American Diabetes Association) och KFC (Kentucy Fried Chicken), Subway och Dannon yoghurt. Pengar har som alltid haft och har ett större värde än vår hälsa och vi är endast spelmarker i denna stora industri.

Med en ökad kött- och mejerikonsumtion kommer även en mer stressad miljö, mer stressade och illa behandlade djur som i sin tur ger mindre näring och mer av farliga ämnen. Det är fruktansvärt när man faktiskt ger sig in i djurindustrin världen runt men även här i Sverige och ser hur illa det är och att stackars djur får utstå ett enormt lidande för att vi ska det vi egentligen klarar oss utan. För övrigt är mjölk slembildande och något jag tagit del av från elitidrottare runt om i världen är att alla är överens om att när de uteslutit mjölkprodukter ur kosten har andningen blivit bättre, allergier har försvunnit och vissa astmatiska problem är helt borta. Dessutom känner de en enorm återhämtningsförmåga som gör att de klarar den hårda träningsbelastningen ännu bättre. Detta är något jag även fått erfara genom personer jag jobbat med den senaste tiden. Ändå har vi en stark kultur som fortfarande säger att mjölk är bra. Dessutom är det inte naturligt att vi människor dricker ett annat djurs mjölk. Forskare är rätt eniga om att djurindustrin är en stor belastning för klimatet och nu är det dags för förändring.

Idag är det inte längre rätt att som kostexpert hålla sig kvar i de råd som funnits under många år utan nu måste vi se och läsa på om den nya klimatsmarta maten som krävs för att våra barn ska få en framtid. Det går inte att gnugga vidare på de utbildningsmaterial som funnits sedan länge.

Jag förstår att det är svårt att veta hur man ska gå tillväga. Men samtidigt vet jag att det finns ett stort intresse och nyfikenhet. Jag är rätt säker på att många vet att detta är framtiden men har svårt att börja. Jag har nu under flera månader fördjupat mig i det veganska köket och jag har sett hur enkelt det är att få i sig allt man behöver som idrottare. Sedan jag själv gick över till att bli vegan har jag känt mig lättare, piggare, gladare, starkare och jag har en otroligt mycket bättre återhämtning. Vi ser även stora profiler välja bort animaliska produkter och nu har även SOK satt ner foten genom att göra några av våra största idrottare till ambassadörer för en grönare kost för att just värna om klimatet. 
Som idrottare strävar vi efter optimal prestation och återhämtning vilket vi lätt kan få genom att välja grönt. Jag lovar att det gör skillnad om man bara vågar ta steget att i alla fall prova. 
Jag riktar mig till dig som idrottar, både på motionsnivå som elitnivå och vill testa att bli en vegan athlete under 3 veckor. 
Jag hjälper dig att hitta inspiration och guidar dig under 3 veckor genom att tajma vegansk kost utifrån din vardag och din träning. Du kan vara trygg i att du får i dig tillräckligt med näring. Du får hjälp med näringsberäknade enkla recept, inhandlingslistor, mat kopplat till din träning samt ökad förståelse i det nya klimatsmarta köket. Nu är det dags att vi skapar en ny trend inom idrotten! Dags att bli förebilder! Vi gör det för hälsan, för prestationen, för klimatet, för djuren och för att våra barn ska se en  ljusare framtid på denna jord! Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!


                                                        Let´s make a different, Let´s try vegan!!! 




För mer information kontakta mig på sophiaskostochloparcoaching@gmail.com



0 Comments

Bevara känslan från maj 2017!

10/3/2018

0 Comments

 
Grundträningen börjar gå mot sitt slut och äntligen får jag jobba in lite mer fart i passen. Distansen ska göras men ibland tappas motivationen lätt av att enbart gnugga på i samma farter. Visst varierar det efter yttre faktorer då jag alltid arbetar på puls där vissa pass blir lite snabbare än andra men alltid samma rörelse-känsla. Jag vet att jag inte ska vara i form nu och jag följer tålmodigt David Hedlunds plan som jag litar på till 100% där varje period har sitt specifika syfte. För att hålla motivationen uppe när det ibland känns tungt försöker jag minnas tillbaka till känslor där jag varit stark och kroppen svarat fantastiskt. Förra våren var det så. Jag presterade hela tiden och förvånades över den utveckling som kom. Texten nedan är från tidningen Magasin Spring där jag fick äran att under maj-numret skriva om vad jag ville. Just där och då kände jag mig på topp. Hade fina lopp med mig samt ett stort självförtroende inför Comrades. Jag hade precis avslutat det sista långpasset som gick runt en 42K-bana ute på skogsvägarna mellan Nordmaling och Bjurhom. En bana jag inte vågat mig på tidigare då den bjuder på hårda backutmaningar. Jag sprang banan som ett snabbare distanspass på 2.56 som gav ett kvitto på att jag var precis där jag ville. Den känslan skrev jag om och den känslan försöker jag ta mig tillbaka till när det ibland är tunga dagar, för visst har vi alla sådana. 

Tyvärr gick ju inte Comrades som jag ville på grund av en irriterande Bakers cysta som tydligt sa stopp. Men känslan innan! Den är värdefull och ger mig så mycket inför kommande lopp där jag förhoppningsvis ska känna mig ännu starkare! Det är målbilden jag har framför mig och jag är så glad att David hjälper mig med planen där vi skyndar långsamt.



"Andas frisk luft, dricker en kopp kaffe, bläddrar i en tidning och lyssnar. Lyssnar på hackspettens intensiva hackande mot tallen i gläntan där solens strålar letar sig in. I övrigt en härlig, nästan skrämmande tystnad. En känsla av lugn och harmoni sprider sig i kroppen och jag njuter, jag mår bra. Just nu befinner jag mig 6 mil inåt landet från Umeå med de vackra norrländska skogarna runt omkring och långt från civilisationen. Mitt ”hem”, där jag trivs, dit jag åker när jag vill ladda mentalt. Hackspettens läte ekar i huvudet. Själv har jag precis avslutat mitt sista hårdare pass inför årets stora mål Comrades i Sydafrika den 4 juni, alltså dryga tre veckor bort. Världens största och tuffaste ultralopp på asfalt. Vartannat år utför och varannat uppför, i år går det uppför. 88km ska springas mellan Durban och Pietermaritzburg varav 2000hm uppför men även 1400hm utför. Loppet är brutalt för kroppen genom både värme och det hårt belastande underlaget. Det kräver full planering, fokus och den perfekta dagsformen. 


Tidigare har jag alltid varit stressad. Har jag tränat tillräckligt? Har jag gjort det jag kunnat? Kommer jag stå på startlinjen och känna att jag inte är bra nog?


Jag har haft en tuff resa senaste åren där inget kommit gratis och jag har fått kämpa, verkligen. Löpningen har varit en berg- och dalbana med framgångar men många motgångar. 2015 var en lång strävan mot att hitta glädjen igen och en fungerande kropp efter en obalans. När det var som värst kunde jag knappt gå. Hela tiden ett steg fram och tre tillbaka gjorde att jag ofta ville ge upp, men kärleken till löpningen är för stor. 
Här träffade jag min naprapat Magnus Bergström. Jag vill nämna honom då han hjälpte mig tillbaka. Sedan början av 2015 har vi jobbat hårt med DNS (Dynamisk Neuromuskulär Stabilisering). Träning där man arbetar i rörelse och hittar stabilitet i de rörelsemönster som löpning kräver. Löpning handlar om att just vara stark i rörelse och klara att ligga där under lång tid. DNS har gjort att jag idag känner mig starkare än någonsin. 


Ultralöpning har länge fascinerat mig. Den tillåter en att testa sina gränser, att utmana till det yttersta. Att kliva bortom maratontröskeln ställer helt nya krav vilket inspirerar, och en alltid förekommande ovisshet som motiverar. Ska jag sätta ett ord på vad ultralöpning handlar om så är det avslappning. Att hitta avslappning i kroppen har för mig varit nyckeln till framgång. Att låta kropp och hjärna kopplas ur och bara röra mig framåt. Just denna avslappning tackar jag Magnus för. Under Wings for Life nu i maj hittade jag för första gången denna avslappning. Kroppen bara gick och jag varken tänkte eller kände, det var magiskt. 


Förra sommaren tog jag beslutet att röra om i träningen. Den ofta förekommande meningen ”jag har mer i kroppen men får inte ut det”, (ja många känner nog igen sig) krävde förändring. Jag behövde något nytt, jag behövde en coach. Ingen löpare men med erfarenhet av elitidrott och samtidigt kunskap. Lite skrämmande att lägga allt i någon annans händer. 
I samma veva började jag mitt konsultuppdrag som idrottsnutritionist på testkliniken Aktivitus i Stockholm. Här får jag arbeta med det jag brinner. Att hjälpa idrottare hitta balans i näringsintag för optimal prestation och återhämtning är ren glädje. Att dessutom hamna på ett ställe med fantastiska och kompetenta personer där jag ödmjukt suger in deras enorma kunskap är guld värt. Här träffade jag David. David som kommer från en elitkarriär inom längdskidor kändes spännande och nytt. Vi gjorde ett tröskel- och Vo2-maxtest för att nu styra min träning efter puls. Träningen blev något helt annorlunda och när det stod två vilodagar i veckan i schemat blev jag osäker. Helt plötsligt sprang jag alla pass på puls, högre farter, färre kilometer samt vilade mer än någonsin. Men här kom utvecklingen och efter ett tag kände jag att NU får jag ut det jag vetat fanns!  Att träna på puls och låta någon som kan tolka testresultaten styra träningen är det bästa jag gjort! 


Nu sitter jag här med ett lugn. Jag har gjort det jag kan. Har fått kvitto på att formen finns. Detta genom mitt svenska rekord på 6h löpning med 80.99km samt vinsten i välgörenhetsloppet Wings for Life. 


Fokus ligger nu på att hitta den där avslappnade känslan, känna förväntan och glädje. Se fram emot det adrenalinpåslag som uppstår när Chariots of fire ekar över hela Durban 05.25. Längtar efter kicken som slår till när tuppen galer en gång, sedan den längsta sekunden jag upplevt innan den galer igen och pang så är vi iväg! Efter det har jag inte tänkt, inte funderat, i det här skedet är det bara att göra det jag kommit för att göra, nämligen mitt bästa! För även om man inte uppnår det resultat som önskas är det viktigt att utifrån förutsättningarna göra sitt bästa. Jag andas,lyssnar till hackspettens intensiva arbete och ler,ler över det äventyr jag ska få uppleva. Ett äventyr där jag gjort allt genom att vara ödmjuk för andras kompetens. Ett utöver Comrades äventyr som för min del bara börjat".





Picture
0 Comments

Vilken kostförälder är du?

3/3/2018

0 Comments

 
För ett tag sedan kom en film ut på sociala medier med titeln ”vilken idrottsförälder är du”? En väldigt bra och gripande film som tar upp frågan ur barnens perspektiv och hur de ser på vuxnas beteende gällande barnidrotten idag. Vi får ta del av barn som beskriver hur föräldrar, ledare och andra vuxna inom idrottsrörelsen ta något som i unga år ska vara en rolig lek på alldeles för blodigt allvar. Stressen och pressen vuxna sätter på sina barn gör att de väljer att sluta idrotten när de är små då det inte är roligt längre. Allt som är härligt med idrott dör snabbt ut. Precis som barnen i videon beskriver vill de träna på samma villkor som vi vuxna. Och varför tränar vi vuxna? Jo, för gemenskapen, att det är roligt, att utvecklas och få positiva hälsoeffekter. 


Jag ser idrott som en fantastisk fostran och ger barn chansen att känna tillhörighet och trygghet, alla på lika villkor. De lär sig jobba i team, respektera varandra och skapar en ontologisk trygghet. Men i stället för att ge barnen detta ställs det krav, tydliggör vikten av att vinna och att göra sitt bästa inte alltid räcker. När barnen sedan slutar i tidig ålder rasar vi ofta över att barnen är lata, vill bara pilla med mobilen eller hänga med vännerna utan att reflektera över att vi kanske ska lyssna på vad de har att säga och ändra vårt beteende. 


Jag har ibland sprungit förbi fotbollsplaner och sett flickor och pojkar i lågstadieålder spela fotboll med enorm glädje och energi där de coachas av engagerande ledare. Samtidigt har jag sett en förälder som tagit på sig en ledarroll på sidan skrika med en mycket arg ton”men för i helvete lina!!! Där är bollen!!! Till VÄNSTER, vänster sa jag!!!!”. Blir helt tagen av situationen och tänker hur jag själv skulle reagera om min tränare skrek så på mig? Jag hade förmodligen pekat fingret, gått därifrån och aldrig tillåtit någon att tala till mig på det sättet så varför ska ett barn det? Och sedan tro att han eller hon känner motivation att fortsätta idrotta, tycka att det är roligt? 


Precis som den viktiga frågan om vilken idrottsförälder är du ställer jag frågan vilken kostförälder är du? Just nu pågår ett mindre ordkrig mellan två kända kostförespråkare på sociala medier. Den ena hårt debatterande för ketogenkost medan den andra har en mer helhetssyn med fokus mot idrotten. Det är rätt fascinerande att följa dem men framförallt alla de miniexperter som bombar kommentarsfälten med sina många och starka åsikter. 


Jag läser att den som förespråkar ketogenkost (person 1) antyder att den andra personen som har ett mer helhetstänk och idrottsfokus (person 2) inte besitter någon kompetens eftersom hen förespråkar kolhydrater. Person 1 propagerar starkt för ketogenkost vilket i hens mening är det enda rätta för mänskligheten. I kommentarsfältet eldas det snabbt på och här diskuteras det vilt om person 2s personlighet och hur otrevlig hen är mot människor och i sina uttalanden. Jag kan hålla med om att person 2 kan ha en rätt hård ton vilket jag anser vara rätt onödigt. Däremot ser jag inte vad person 2s personlighet har med kunskap att göra, eller sammanhanget i den här diskussionen. 


Återigen tar människor runt om i Sverige tillfället i akt att visa hur härligt det är att få vara delaktig i att prata illa om människor, hylla den partiska talan och bidra med den egna kompetensen som baseras helt på den egna ”så här gör jag och det är rätt”- propagandan. Tråden eskalerar snabbt och jag sitter med stora ögon av intresse och följer alla dessa experter. 


Otroligt spännande och lärorikt. Nästan som en serie på Netflix som man bara inte kan sluta följa.  Någon menar att kolhydrater kan göra att bukspottskörteln lägger av på grund av allt jobb med att producera insulin. Hjälp, det låter farligt! Bäst att jag frågar den stora sanningens Moder Google i frågan som menar att jag kan få cancer (som med allt annat). En annan person kommer med rak och tydlig grundläggande fakta ” kolhydrater är kalorier, socker är kalorier och fruktos är kalorier, frågor på det”?  Vad jag förstår ska jag tolka det som att kalorier farligt och att det endast verkar kunna härledas från kolhydrater. Hjälp! Bäst jag frågar sanningens Moder Google som återigen hänvisar till att jag kan få cancer. Jag kan alltså aldrig mer äta kolhydrater! 


Ibland känns det som att följa en diet handlar mer om att känna tillhörighet i en grupp. Kunna få medhåll i frågor och trycka ner människor som tycker olika. Det är viktigt att upplysa om att man äter på ett visst sätt och det känns bra att vara med i partiska forum och med alla medel få in andra på samma linje. 


Varför har det blivit så hatiskt att förmågan att låta andra göra som de själva vill inte existerar längre?


Hur kommer det sig att när det gäller kost och dieter skapas enorma känslostormar som ofta känns som en dålig partiledardebatt där allt går ut på att beskylla varandra? 


Varför är det så fel att gilla kolhydrater? Eller vara mer den som trivs med en mer fettrik kost? Eller varför inte ta en dags fasta om man känner att det passar just mig? 


Även om jag har en egen kostfilosofi som jag tror på skulle jag aldrig påpeka att någon annan har fel. Anklaga den för att den inte tycker som jag och framförallt aldrig uttrycka partiska åsikter där jag inte har tillräckligt med belägg inom området för att uttala mig. 
Jag tror inte heller att en viss kost passar alla utifrån hur vi lever våra liv. Idrottare presterar bättre med kolhydrater men kan absolut gynnas av att träna tomma för att stimulera förbränningen. Dock måste man här skilja på vem man har framför sig, detta är otroligt viktigt!


Jag minns en vetenskaplig artikel om kost som kom för ett par år sedan. En rätt självklar artikel som pratade om våra olika näringsämnen och dess påverkan för vår hälsa. Att jag minns den så tydligt är just för att den visade på hur fel det kan bli om man går in med en redan bestämd åsikt. Man letar helt enkelt efter svar som stödjer det man redan tror på. Just den här artikeln användes både hos LCHF-förespråkare och de som förespråkade kolhydrater. Samma artikel men tolkad på två olika sätt, vilket var intressant. Just bristen på kritiskt tänkande och reflektion genom öppna ögon är skrämmande.




Som sagt, jag lägger mig inte i deras tänk eller hur de ser på kosten och dess påverkan. Helt ärligt bryr jag mig inte då jag fortfarande står för att vi alla är olika och det sundaste är att hitta en avslappnad relation till mat som vi mår bra av och passar vår vardag.


Jag ställer mig inte på någon sida för partiska personer som enbart ser saker ur ett eget perspektiv utan att ha ett kritiskt tänkande. Detta ser jag enbart som bristande kunskap . Att säga att person 2 enbart pratar olika forskningsstudier ser jag personligen inga problem i. Person 2 är otroligt kompetent och finns det egentligen någon större sanning än väl beprövad vetenskap? Sedan om hen kan ha en taskig attityd, ja visst men det är i sådana fall en annan diskussion. Kunskap har hen!


Jag ställer mig på barnens sida och försöker vinkla detta ur deras perspektiv. Precis som jag skrev i ”Sluta lajka ohälsa” måste vi se till faktum att barn är på sociala medier precis som vi vuxna och påverkas på samma sätt av vad som delas. Skillnaden är att vi vuxna i många fall har förmågan att tänka, reflektera och sortera bland allt som sägs men det har inte barn. När vi var små fanns inte sociala medier och vi tog sällan skada av dessa åsikter och hatiska utlägg då detta hände mer i det tysta. Vi måste vakna upp och förstå att dagens barn tar del av allt vi gör och hur vi beter oss för att sedan tolka på deras egna sätt. 


Tänk er att Minna 13 år läser att bukspottskörteln kan gå sönder om hon äter kolhydrater och går in och googlar på frågan och får fram cancer? Vad tror ni hon tänker? Eller tanken att kolhydrater innehåller kalorier? Gör inte proteiner och fett det? Hon kanske tror då att kolhydrater är livsfarligt, googlar på namnet och får upp bilder på  bland annat frukt och grönsaker. Vi vuxna måste förstå att våra påstridiga partiska åsikter även påverkar barnen och hur lite ni än vill det påverkar  dessa ”harmlösa” uttalanden till ett ökat insjuknande av ätstörda beteenden som kan finnas med under hela livet. 


Varför kan vi inte vara vara ense om att vi är oense och fungerar olika och svarar på olika saker. Vill man äta strikta dieter, gör gärna det men varför måste det hela tiden sökas bekräftelse. De högt hörda diverse dietförespråkare jublar över alla kommentarer, och påhejningar  för då de får ännu större kändisskap och därav en större slant i plånboken. När diettrenden börjar rinna ut i sanden kommer de bara på en ny där många hänger på. Återigen för att känna tillhörighet och chansen att få nya saker att slukas in i. Låt de som vill äta kolhydrater göra det, de som vill utesluta göra det men snälla sluta kritisera varandra. Ni vet bättre än så!


Ni som faktiskt har kompetens och är pålästa har ett stort ansvar i hur ni väljer att uttala er. Önskar att ni i stället kan guida till vilka livsmedel som kan vara bättre än andra för olika personers individuella behov. Fokusera på att värna om hälsa framför att sukta efter bekräftelse och girigt mata spargrisen. Prata om kost i positiv bemärkelse och visa alltid ett kritiskt tänkande där ni ser olika vägar att gå. För tro mig det finns mer än ett sätt. Men snälla, prata aldrig i ord som ”de är farliga, man kan dö, allt annat är fel eller hen är korkad då hen tycker olika”. 


Tänk på hur det påverkar våra unga och deras framtid. Låt barnen bestämma själva och ge dem verktyg att påverka sin egen hälsa. Lär dem redan när de är små att man smakar på allt och ta inte för givet att barnet inte gillar något för att vi vuxna inte gör det. 


Helt ärligt, känns det som en bra väg att intala barn som är aktiva och växer att äta ketogenkost och utesluta farliga kolhydrater? Att börja utveckla ett ätstört beteende och intala sig att det fel att ta en banan efter träning? Tar ni ansvar för detta? 


Jag säger som en klok man sa till mig! ”Den dagen kenyanerna äter LCHF och samtidigt springer hem ett VM-guld på marathon, den dagen kan man börja uttrycka sig i att idrottare inte behöver kolhydrater för att prestera”.


Jag kommer fortsätta prata med barn om vikten av att äta av allt och inte lyssna på allt som cirkulerar på sociala medier. Jag kommer fortsätta att glädjas åt och berömma ledare som pratar med och förklarar hur bra en banan är efter träningen. Jag kommer fortsätta att prata om hur den verklighet vi ser i tidningar, bloggar och på sociala medier inte är den riktiga sanningen. Jag kommer fortsätta jobba mot en sund inställning till mat och jag kommer alltid reagera när jag ser saker som bidrar till ätstörda beteenden. 


För min del får man gärna vara både fettdrivan, kolhydratdriven, must-eat-meat-driven och allt vad som finns. Det ända jag ber om är att tänka efter hur ni beter er, uttalar er och vilken påverkan det har. Reflektera över vilken kostförälder är du så kanske vi skapar en sundare framtid, både inom idrottsvärlden och kostvärlden.


                                                   För tänk vad fantastiskt det är när vi får välja själva!


​Fanna BK är en fotbollsklubb i Enköping som är en fantastisk förebild. Otroligt engagerande ledare och föräldrar som redan vid låg ålder väver in utbildning i kost och andra viktiga saker. De ger ungdomarna glädje, en känsla av gemenskap och att alla är vinnare bara man gör sitt bästa. Detta märks tydligt på tjejerna och killarna som har fantastiskt roligt ihop. Tack för ert enorma engagemang bästa föräldrar och ledare! Ni är grymma!

Picture
0 Comments

Snälla, sluta lajka ohälsa!

17/2/2018

0 Comments

 
Jag biter mig i tungan varje gång, håller fingrarna i styr för att inte trycka på den där frestande kommentarsknappen. Jag blir provocerad varje gång jag ser hur det pågår i sociala medier och hur det oskyldigt utan direkt mening bidrar till spridning av ohälsa. Jag brukar undvika att blanda mig i de långa kommentarsfälten som uppstår när det otroligt laddade ämnet kost tas upp. 
Den här gången låter jag dock fingrarna agera utifrån den enorma frustation jag känner över hur vi  lajkar ohälsa och hur den påverkar i bakgrunden, hemma i vardagen där den aldrig syns. Hur den yttrar sig i okunskap och falska utlägg. Hur den bidrar till såväl psykisk som fysisk ohälsa och allt i skymundan i den riktiga verkligheten. Som förebild har man ett ansvar att vara just den person som andra kan se upp till och bidra till något positivt. 
Samtidigt har de som följer ett ansvar att inte uppmuntra ett sjukt beteende. Den där frestande lajkknappen har en starkare kraft än vad vi tror och den är bara är ett knapptryck bort. En liten lajk, vad kan det egentligen göra?… 
Senaste året har jag följt olika diskussioner tyst i bakgrunden med intresse. Jag har även ledsamt följt kända idrottsprofiler och hur illa de kan uttrycka sig. 
Jag står frågande i hur en så kallad förebild får hejarop efter att mitt under sin elitsatsning väljer att så kallat ”rena” kroppen genom näringsfattiga juicedieter?  Personen hänvisar till produktens hemsida där alla positiva hälsoeffekter staplas upp. För är det något vi lärt oss så är det att ALLT som står på en produkts hemsida är sanning och det är absolut anpassat för alla människor.

”jag mår skit i början men sen mår jag så bra när jag fått rena kroppen” läser vi på personens blogg. Något hen varmt rekommenderar alla att prova på, vilket många också säkert gör.  
Kort senare skriver personen ut sin besvikelse över skador som kommer men har ingen kompetens att reflektera över att det är bristen på näring i förhållande till den hårda träningsbelastningen som är orsaken.  I stället är personen säker i sin sak att det enbart är träningen som bidrar och menar att skador hör till. Tyvärr gillar folk beteendet och tröstar efteråt men jag tror innerst inne att fler än jag har förstått anledningen till den uteblivna prestationsutvecklingen och uppkomst av skador. Ändå är det där fingret där och gör ett snabbt tryck på lajkknappen utan att tänka på konsekvenserna. 
Men vad händer egentligen i kroppen? Där det faktiskt spelar roll? Att utmana kroppen med lågt näringsinnehåll i samband med hård fysisk aktivitet har sina konsekvenser, både kortsiktigt men framförallt långsiktigt. Benskörhet är väldigt vanligt idag och forskningen spår en förödande framtid då vi idag äter mer näringsfattig kost i kombination med minskad belastning i form av fysisk aktivitet. Inom idrotten stressar vi ofta kroppen med lågt energiintag och en hög träningsbelastning vilket gör att skelettet tar stryk. Visst handlar löpning om låg vikt men det finns gränser och balansen är hårfin. Benskörhet som leder till stressfrakturer vilket förekommer mer och mer inom löparvärlden har nästan blivit en trend. Dock kopplas det sällan i hop med dåliga kostvanor. Näe, vi pratar dålig teknik och för hård träning, inte kosten, aldrig kosten. 
När jag arbetar med klienter på olika nivåer är det i stort sätt ett återkommande problem att de äter för lite i förhållande till vad de gör. Ofta är det förvirringen av just sociala medier där man fått ”sanninen” om vad som ska ätas. Vissa menar att fettintaget ska minimeras och träningen ska ökas för att minska i vikt och kunna prestera. Andra är tydliga med att vi äter alldeles för mycket kolhydrater då livsmedel idag är sprängfyllda med dessa godsaker. Dock är det ju så att fett behövs för att ha en god fettförbränning samt för upptag av fettlösliga vitaminer men även för att skelettet ska hålla. Gällande kolhydrater ser jag en genomgående trend i ett alldeles för lågt intag för idrottare vilket gör att de inte klarar hårda pass och därav inte får den utveckling de bör få. Det för låga energiintaget leder ofta till brister av vitaminer och mineraler samt näringsämnen. När vi sedan ökat intaget i förhållande till individens träning och vardag kommer direkt en prestationsutveckling samt förbättrad återhämtning. Har dessutom målet varit att öka fettförbränningen har även det skett i och med ett ökat näringsintag. Rädslan att äta för mycket är en skrämmande utveckling och när jag ser hur unga idrottare tar efter är läget när jag säger stopp!

Jag ser motionärer på instagram skryta med att de kan springa långt och länge på tom mage, skippa frukost och sedan enbart ta en frukt eller grönsak till lunch, med orden: det fungerar för mig, min kropp mår bra av det här, det här är det rätta? Ingen tanke på  vad som händer i kroppen och vad som kommer ske i framtiden. Näe, men detta är coolt så en lajk på det!


Jag har träffat två kvinnor som idag ledsamt ångrar att de stressade kroppen i unga år med för lågt energiintag och en stor mängd löpträning. Dessa  kan idag inte träna alls på grund av just benskörhet, detta vid en ålder på 40-45 år. När de var unga kom hejaropen vilket drev dem vidare. Bra där så en lajk på det!

Jag ser högpresterande idrottskvinnor skryta med att de tar järninjektioner ett par gånger per år utan att ens reflektera till att det förmodligen beror på brister i kosten. Järnbrist som är ett vanligt problem hos löpare och framförallt hos kvinnor har stor påverkan på kroppen och prestationen. Järntabletter ökar bland utövare och det sätts nästan i spel som en del i löparsatsningen. Detta är katastrofalt! Men de högpresterande idrottarna är är ju coola, så en lajk på det!



Jag ser både män och kvinnor lägga ut på sociala medier hur de tränar flera timmar om dagen, hur de tränar trots smärta, tills de blöder näsblod och samtidigt söker uppmärksamhet genom att äta minimalt. Vilken hårding tänker vi, så en lajk på det!


Jag ser idrottare som dessutom arbetar på uppdag som coacher åt kända företag lägga ut på sociala medier hur de dämpar skador med receptbelagda smärtstillande läkemedel för att fortsätta träna och även plåga sig igenom tävlingar. Detta är riktigt coolt, så en lajk på det! 


Jag ser kostråd där meningarna alltid är lika genom ”så här gör jag, det är det bästa”! Och en enorm ilska som uppstår när någon tycker annat. Alla vet ju att det finns ETT sätt så en lajk på det!
Vi måste både som privatperson på nätet men även de som är professionella coacher se till vem som är framför oss och inte ge de råd som passar oss själva. Det är stor skillnad att säga åt en vältränad person som sköter kost, vila och lagom träning att köra pass tomma på energi mot exempelvis en ung tjej som redan har ett alldeles för lågt energiintag. Finns inte tillräckligt med kunskap är det bättre att vara ärlig. Det ger en mer professionell bild.



Vi ser kända idrottsprofiler stå och säga i direktsändning i TV att ätstörda beteenden inte existerar samtidigt som en ung tjej står mitt emot och gråter av att hon är djupt inne i en ond spiral av träningstvång och maträdsla. Vi hyllar honom som säger att det inte finns och samtidigt hånar den unga tjejen för det gör han och han är cool så en lajk på det!
Tjejen som kanske har fått detta ätstörda beteende av just dessa så kallande förebilder och deras beklagliga syn på kost. Men idrottsätstörning, det finns ju inte, så en lajk på det!



Jag har mött föräldrar som lider av ätstörda beteenden sitta hemma vid familjemiddagen och äta diverse strikta dieter medan barnen får annan mat. Varför gör mamma eller pappa så? Redan här föds ett ätstört beteende för barn gör som vi gör, så en lajk på det!


Ja jag blir så frustrerad över hur vi uppmuntrar dessa människor som i min mening förespråkar ohälsa. Innerst inne vet vi att det är fel men dessa personer är ju så coola och vi vill verkligen inte sticka ut från mängden och tycka olika. Jag är även less på att återkommande se dessa personer profileras i hälso- och träningstidninigar som sunda idrottare vilket ytterligare förvränger bilden av hälsa. Men finns det med in hälsotidningar så är det dem man ska följa, så en lajk på det! 


Jag vill att våra ungdomar ska ha en sund relation till mat och skapa goda förutsättningar för framtiden. Jag vill att vi ska fokusera mer på vad som händer i våra kroppar än hur vi ser ut på utsidan och värna om vår hälsa och framtid. Jag vill att vi inom idrotten ska börja reflektera mer angående kosten och hur den kan vara en orsak till många skador, avstannad prestationsutveckling samt långsammare återhämtning. Jag vill att näringstäthet ska prioriteras framför energitäthet och att de som inte har tillräckligt med kunskap undviker att ge råd. Jag vill att idrott ska handla om hälsa och välkomnar fler sunda och inspirerande förebilder för de finns många där ute. Jag ber er att sluta lajka ohälsa och i stället hjälpas åt att värna om hälsa. För helt ärligt, idag vet jag knappt vad hälsa innebär.


Glädjande har jag även sett coacher ta hänsyn på individnivå och skapa de bästa förutsättningarna gällande så väl träning som kost genom kunskap och förmåga att reflektera. Jag har sett ungdomsledare redan när barnen är små påbörja utbildningen inom nutrition och genom små medel redan där öka barnens medvetande, detta är fantastiskt. Jag ser coacher agera på ett proffesionellt sätt genom att medge att kosten inte är deras område och plockar där in yttre kompetens för ämnet och på så sätt skapar ett otroligt samarbete och en trygghet för den aktiva. Jag ser goda förebilder uttala sig i det de kan och är noga med att inte ge råd i frågor de själv inte är säkra på. Jag ser otroligt kompetenta personer bidra med sin ovärdeliga kunskap på sociala medier och står på sig i sin kompetens trots allt hat som cirkulerar.

Detta vill jag ser mer av så ja, en STOR JÄKLA LAJK PÅ DET!



0 Comments

Hur vi hamnade i Ballarat, Australien!

17/2/2018

0 Comments

 
2017 var mitt bästa år som löpare där jag tog ett stort kliv framåt i min utveckling inom långdistans. För att summera året sprang jag bättre än jag trodde det fanns kapacitet för och redan i mars blev det ett Svenskt rekord på 6 timmars löpning. Just detta resultat är jag mycket stolt över då början av mars inte är den bästa tiden att göra en bra prestation. Skövde 6 timmars som är ett av mina absoluta favoritlopp var det givna valet att se om jag kunde springa över 80km. Valet av bana kanske inte är den bästa med sina snäva svängar och en rätt rejäl backe som ska tas väldigt många gånger då varvet endast är cirka 1200 meter. Mars kan som sagt vara bökigt och den här dagen var det rätt kallt och banan blev snabbt lerig. Dock sken solen och vinden var helt okej. För att nå 80K visste jag att jag behövde springa ett par sekunder snabbare än snittfarten som blir 4.30/K just för att ha marginal för kurvor och omkörningar. Därför beräknades varvtider och en snitthastighet på 4.27/K. 


Allt flöt på bra och även om jag var trött sista timmen orkade kroppen driva på och passera det svenska rekordet med 75 meter då jag landade på 80.099 meter vilket gav ett snitt på 4.29/K. Att ha gjort det på den banan är för min del en stor vinst och bevis på att träningen fungerat helt enligt planen. Även den energiplan jag tagit fram med hjälp av Enervits produkter är klockren. 


Jag hade ett tydligt mål innan start att klara 80K och hade inte nöjt mig med 79K. Reima som anordnar loppet hade fixat med dopingkontroll som genomfördes efter loppet för att rekordet skulle bli godkänt. Tyvärr är det fortfarande inte uppdaterat snart ett år efter i ultrastatistiken av Svenska ultrarekord trots kontrollmätt bana och dopingkontroll (där jag såklart var ren). Riktigt tråkigt då jag verkligen kämpade hårt den dagen. 


Efter Skövde blev nästa lopp Wings for Life på Öland. Ett välgörenhetslopp till stöd för ryggmärgsforskningen som går i flera länder runt om i världen samma dag och exakt samma tid. Riktigt häftigt att så många löpare och rullstolsåkare tävlar sida vid sida över hela världen. Mållinje finns inte utan det är en målbil som startar exakt 30 minuter efter deltagarna i 15km/h för att sedan öka farten successivt. När bilen passerar dig kliver du av och målet är att stanna kvar så länge som möjligt. 


För min del var loppet en träning inför Comrades och ett perfekt tillfälle att testa jämn fart, energi samt bonusen att få medtävlare och support längs banan. Inför loppet kunde man räkna ut hur snabbt man behövde springa för att hinna en viss distans innan bilen var ifatt. Jag bestämde mig för att hålla 4.12/K hela vägen vilket skulle landa på 55 km som även skulle bli ett banrekord i Kalmar med över 10km. 


När starten går ser jag hur en tyska som vunnit i Tyskland året innan sätter i väg i en himla fart. Själv snittade jag i början på 4.08/K och redan vid Ölandsbron som vi nådde efter 5K var hon borta. Tyskan hade ett bättre marathon PB än jag men jag höll mig kall och var trygg i min plan och att det skulle räcka långt om jag höll den. 


Efter 40K var det en deltagare som berättade att jag knappade in. Som längst var jag 5 min efter. Vid marathonpassering hade tyskan 2.52 och jag 2.55 men sedan tappade hon snabbt. Strax efter 50K var jag i kapp, gjorde en lätt fartökning där 2K gick i 4.00/K-fart. Hon tittade sig om efter bilen men jag visste att jag hade en bra stund på mig innan den skulle komma. Tyskan bröt kort därefter. Jag kände mig fortfarande fräsch och när klockan slog 3.51 började jag titta bakåt (för jag visste att den skulle komma då för en snittid på 4.12/K) och där var den. Snittet blev 4.12/K och 55.3K vilket blev en vinst och även en 8de plats i världsrankingen. En fantastisk känsla då farten kändes behaglig hela vägen och jag kände mig som starkast efter 30K. Utan att ha tagit ut mig sprang jag bättre än någonsin och belöningen blev en resa till vilken stad i världen jag ville för att springa loppet 2018. 


Efter Wings for Life var det full fokus på Comrades och nu behövdes mer backar. Åkte upp till min mamma utanför Ume där jag har en riktigt kuperad marathonsträcka med långa backar, mestadels grusvägar där sista 6K är uppför. Målet var att springa den maran själv i runt 4.10/K. Detta kändes som en omöjlig utmaning men samtidigt visste jag att jag gjort många pass i den farten. Sprang iväg och det var rätt kallt trots mitten på maj. Pappa langade vätska under vägen och mamma mötte upp och hejade mot slutet. Men när allting släpper och jag känner den styrka och kraft jag vill åt går det. Gjorde banan med snitt 4.11/K vilket jag är otroligt nöjd med och jag fick bekräftelse på att jag var i form för att göra ett riktigt bra Comrades.


Tyvärr hände det som ingen vill ska hända under sin viktigaste tävling, och när det gäller ultralopp har man inte så många chanser per år. Inför Comrades hade jag fått en Bakers cysta i knävecket. Det är som en vätskefylld blåsa som ligger och trycker vilket skapar smärta. Ofta ser man denna tydligt som en boll i knävecket men på mig var en endast 6 millimeter (vilket jag fick se på ultraljud efter Comrades) så det var svårt att diagnostisera. Dessutom kände jag den inte på platt underlag eller uppför. När jag startar loppet kände jag direkt i första utförslöpningen att det började göra ont. En smärta som eskalerade och jag hade till slut ont i varje steg och haltade. Hade det endast varit 10K kvar av loppet hade jag plågat mig igenom det och tagit konsekvenserna efteråt. Men med över 60K kvar, och då 60K med brutala backar visste jag att det inte hade gått. 
Det var bara att ta beslutet att kliva av, besviken och arg men ändå en känsla av att jag gjort rätt. 


Och visst gjorde jag rätt! Trots att jag klev av gav denna lilla lilla blåsa mig 8 veckor med ingen eller väldigt lite löpning. 


I mångas ögon var det ett misslyckande! Hon presterade inte när hon skulle! Men för min del ser jag det på ett annat sätt. Även om jag själv visste att topp 10 var görbart så är det inte bevisat förrän det är gjort. Det spelar heller ingen roll för andra om jag visste att kapaciteten var där. Men för min del betyder det mycket för vidare motivation till träningen och en viktig del under sommarens långa rehabtid. 


För det är ju så med ultralöpning. Det är en krävande idrott där så många saker måste falla på plats just den dagen. Visst ska träningen vara gjord men det finns andra stora delar. Kosten är en viktig del som kan vara avgörande speciellt under de sista 20K när kroppen skriker av trötthet. Man måste vara där mentalt och klara den psykiska belastning som ofta är tuffare än själva löpningen. Ser man runt om på de flesta ultralöpare har alla gemensamt att ibland går det riktigt bra och allt stämmer där man springer in som en vinnare. Men jag tror de flesta har dagar när inget stämde och man uppnår inte alls det man tränat så hårt för. Något jag vet att vi har gemensamt är att vi reser oss och påbörjar en ny resa mot nästa mål för att vi älskar det vi gör och hur resultatet kan gå åt olika håll. 


Jag tror att de framgångsrika ultralöparna hanterar motgångar med att efter ett i sina ögon ett misslyckat lopp reflektera över vad som gick bra och vad som gick dåligt och därefter ta fram nya vägar mot en prestationsutveckling. 


Vi kan inte känna att vi är värdelösa efter ett misslyckat ultralopp för då skulle vi inte ge oss in i sporten. Misslyckade och lyckade lopp kommer att avlösa varandra där några har fler framgångar än andra. 


Jag lär mig massor i varje lopp jag ställer upp i och fascineras av vad kroppen svarar olika många gånger. 


Efter Comrades var jag självklart ledsen men som jag nämnt ovan fanns den där glädjen i att jag visste min kapacitet. Tror många klivit av med en bakers cysta och den här gången blev det jag. 
Sommaren gav många bakslag och jag fick känna på hur snabbt formen går tillbaka. Men samtidigt visste jag hur snabbt den kommit under hösten. 
Jag hade ett mål att springa RUN Winschoten 100km i Holland den 9/9, jag skulle bara dit!


En sommar utan långpass, fartpass eller mentala prövningar var tufft. Lade tid på styrka för att stärka upp de svagheter som orsakat cystan i knävecket. Här har jag en otrolig support från David Hedlund som tränar mig och Magnus Bergström på Victoryklinikerna rehab som behandlar och hjälper mig med bra övningar. 


Spenderade stor del av sommaren i skogarna utanför Umeå där jag trivs som bäst och hittar energi. September närmade sig och jag var nu uppe som mest runt 60K löpning på en vecka. Ultravasan fick bli mitt långpass även om terrängen inte passar mig. Bestämde mig för att hålla 4.35/K vilket var skönt med tanke på att det var ett tufft år med stora vattenmängder och halkiga vägar. Planen höll dock och jag tror jag hade 4.34/K i mål. Riktigt imponerad över hur bra många sprang den dagen.


Efter Ultravasan var det tre veckor till Holland. Jag såg fram emot loppet samtidigt som en osäkerhet över distansen fanns där. Att springa 50K är inte i närheten av att springa 100K och jag vet att det mycket som krävs för dagen. Jag fick förlita mig på det jag kunde påverka i form av kosten, sista träningstiden samt att skapa en mental positiv bild. Jag skulle ut och ha roligt på en bana som 2016 gav mig en sådan glädje. Kan jag få fram den igen och insupa stämningen och den positiva energi lilla Winschoten ger så fixar jag det nog. Jag bestämde mig för att inte ta det så allvarligt utan låta det gå som det går med ett mål, att ta mig i mål till varje pris.


Som året innan fick jag och Pär äran att bo hos samma underbara par som jag och Dan bodde hos 2016. Ett hus i ett litet mysigt område på landsbygden med höns på tomten. Mysigt även med deras lilla vovve Luna som precis som året innan skällde ut oss när vi kom men efter cirka 5 minuter satt och kelade i knät. Snälla Hennie skjutsade oss överallt och tog hand om oss så fantastiskt fint. Minns hur stolt hon var 2016 när hon sprang ut inför mitt sista varv och gav en high five och sedan skröt om att jag bodde hos dem. Jag ville få samma möjlighet även det här året. 


2017 var ett helt annat lopp än 2016. 2016 var det en enorm värme som steg till över 30 grader och jag minns hur ambulanser arbetade hårt med att ta hand om löpare som kollapsat av värmen. För min del hade jag beräknat energin och salt vilket gjorde att jag hanterade loppet fantastiskt bra och höll hela vägen in. 2017 vräkte regnet ner i starten och det var bara cirka 10 grader. Tror vi alla frös när vi inväntade startskottet. Den här gången var många tjejer från England där för att kvala till VM 100K 2018 vilket var roligt. För min del fanns inte ens de tankarna utan enbart på att skapa en bra känsla. Pratade med en tjej i starten som stod och huttrade i bara en topp. Sa lite optimistiskt till henne ”solen ska i alla fall skina från 17.00” (alltså efter 7 timmars löpning). Hon svarade med att ”ja men då ska jag vara i mål”. Då tänkte jag att hon kommer gå hårt och vid cirka 75K kommer hon vara slut. 


Jag startade i 4.36-4.37/K medan brittiskan flög iväg. ”jag hinner i kapp” tänkte jag. Jag ger henne 6 timmars försprång bara ;). Jag hade tur som träffade Tobias Lundgren före start och vi bestämde att vi skulle springa ett varv tillsammans. (Loppet går 10 varv på en 10K-bana). Tobias som senare skulle springa det prestigefulla ultraloppet Spartathlon ett par veckor senare tog detta som ett sista långpass. När vi tog farväl sprang en kroatisk löpare i fatt mig som hette Rudolf. En rätt rolig man om jag får säga. Rudolf tyckte vi skulle hjälpas åt och komma in runt 7.50. Visst tänkte jag. Det roliga var dock att Rudolf låg som en svans bakom mig och var uppe och drog cirka 2 minuter vid varvning. När jag stannade för att kissa stannade han en bit framför och när jag kom i kapp ropade han ”Sophia! You have to tell me when you stop! So we can stop together”. Ska vi till och med kissa tillsammans? Hur som bröt Rudolf snart därefter men stod sedan och hejade på mig  sista timmarna. Rudolf dödade lite tid :). 


Vid 40K fick jag plötsligt ont i ljumsken. Det händer bara inte! Hur ska jag lösa detta? Jag bryter inte! Stannade vid Pär vid varvning, drog på en massa linex, tog en ipren, ställde mig och gjorde squats, stretchade och sedan ut på banan igen. Nytt fokus, känn in publiken, skratta, tacka, dansa med funktionärer! Och visst fungerade det! Efter cirka 8K började det kännas bra och från varvning 50K kunde jag ligga på bra. Ledarmotorcykeln som jag hade brevid mig i stort sett hela loppet 2016 var utom synhåll i följe med brittiskan som skulle göra sub 7!?. Vid 68K ser jag den dock och även en trött brittiska, lite tidigare än jag räknat med. Gjorde en lätt fartökning och gav en high five till mannen på motorcykeln och ropade till han ”finally its you and me”, och han skrattade. Därefter gick det bra och jag fick lika fint stöd som 2016.
Publiken längs banan sjöng, ropade och jag kunde bara springa och le. Vid 80K dock började energin ta slut vilket jag förutspått. Med i stort sätt inga långpass sedan maj visste jag att sista 20K skulle bli riktigt hårt. Tog fram alla mentala tankar jag förberett inför den känslan. Pressade mig själv trots att jag ibland bara ville lägga mig ner. Jag var otroligt trött och kroppen gjorde ont. Sista varvet var riktigt kämpigt men när jag med 2K kvar inser att jag kommer ta personbästa blev jag så lycklig. Upploppet var underbart även om jag sprang tom på krafter och väl i mål flög jag rakt mot Hennie som stod där lika stolt som sist. 7 timmar 50 minuter och 13 sekunder tog det.

           Vilket dessutom räckte till en VM uttagning till VM 100K som avgörs i Kroatien september 2018.



Hade detta varit i maj hade jag varit riktigt besviken med tiden men nu, med den sommaren bakom mig var det bland det bästa jag gjort. 


Så för att som sagt summera 2017 så var det ett fantastiskt år där jag överträffade mig själv. Comrades var trist men jag ser det inte som ett misslyckande då jag inte hade något val. Tog i stället besvikelsen och omvandlade den till ny energi.


Dessutom för att återkoppla till rubriken hur vi hamnade i Ballarat var det tack vare resan till Comrades. Att vi under middagen kvällen innan loppet hamnade bredvid ett fantastiskt par Ash Watson och Jenany Baskaran som så snällt erbjöd oss att komma och bo hos dem då Ballarat var perfekt för att få den miljö att träna i som passar Comrades. Ash som är en otroligt framgångsrik maratonlöpare i Australien sprang Comrades som sitt första ultralopp och gjorde det riktigt bra. 6.06 på den banan när han aldrig sprungit längre än 50K innan. 


Självklart tog jag och Pär chansen och efter en vecka i Sydney och sedan några dagar i Canberra så anlände vi till Ballarat. Ballarat är en fantastisk stad med sitt lugn och otroliga natur, varma klimat och långa backar. Både Pär och jag har aldrig gillat storstäder så det här är perfekt. Nu kommer vi stanna här fram till början av april då vi beger oss till Canberra igen där jag ska springa ett 50K-lopp som är en del av Australian Runningfestival. Det ser jag verkligen fram emot! Men först fylls dagarna med träning, möjlighet till att vila och fokuserat jobba med DNS-övningar. Jag känner redan att jag blir starkare och genom en väl planerad träning av David kan jag med lugn ta ett steg i taget. Jag springer i perioder och blandar inte intervaller/trösklar/distans. Varje period har sitt fokus i det långsiktiga målet att vara i bästa form den 10/6. Här litar jag helt på David och nu när vi jobbat ihop ett tag förstår jag hans tänk och han känner mig vilket skapar ett bra team. Jag har även kontakt regelbundet med Magnus Bergström för att fortsätta utveckling av övningar och utmana mig tuffare och tuffare. 


Jag tar verkligen detta seriöst och tar väl vara på den här möjligheten. Sedan har jag även ett fantastiskt stöd från Hoka one one Sverige med skor. Sedan jag började med Hoka har kroppen återhämtat sig bättre och jag klarar belastningen i långa lopp bättre. Enervit som stöttar med all energi jag behöver och trots att jag haft en del tuffa perioder har de trott på mig och funnits där. Det är verkligen fint och jag är otroligt tacksam då produkterna är oslagbara för min del. 


Ja det blev ett långt inlägg men det var lite att ta igen! Nu vänder vi blad och går in i 2018 som har börjat mycket bra. Formen är där den ska vara i februari och jag börjar väl vänja mig vid värmen. Tacksam för stödet av Aktivitus och de pulsbaserade testerna jag gjort som gör träningen både enklare och mer effektiv. Hade jag inte tränat pulsstyrd träning hade jag aldrig kommit upp till den nivå som var 2017 och som förhoppningsvis toppas ytterligare 2018. 




Tack för att du orkat läsa hela vägen hit :)


PS; val av stad för Wings for Life blir Pretoria ;).


​
0 Comments

Nya tag och ny energi!

16/2/2018

0 Comments

 
Jag har under en lång tid valt att ta avstånd från att skriva och att uttrycka mig. Skriva är något som jag älskar och det har varit så fantastiskt roligt och ärofullt att få skriva i bland annat Svenska dagbladet, metro, intersports tidning,  sporthälsa, magasinspring, svenska maratonsällskapet och även vasaloppet.se och marathon.se. Under universitetstiden var det just uppsatserna som var roliga och där jag lärde mig mest. Jag älskar att få skriva om det jag brinner för och lyfta fram det jag tror på och de erfarenheter jag har. Jag har fått mycket positiv respons och det är alltid glädjande när jag hör att någon tagit till sig och gjort förändringar i sin vardag som ger resultat. 

Mellan 2012 och 2015 skrev jag mycket, orden bara flög ut mig och fastnade på papper. MEN som för så många andra som brinner för något, kan något eller vill förmedla något så kommer hatet. Hatet där anonyma människor med diverse namn som lilleskutt, mr best, kungen och allt vad de heter tar varje tillfälle i akt att bedöva deras egna tråkiga liv med att trycka ner andra. Känna sig lite bättre för stunden genom att skriva att någon annan borde dö, bli våldtagen eller haha vilken idiot du är. Ja detta är vuxna människor som visar den nya generationen hur man beter sig och respekterar varandra. Hade dessa människor öppnat för diskussion eller haft någon vettig egen reflektion hade jag välkomnat det med öppna armar, men hallå, bli våldtagen? Kan de inte bättre än så?

Tyvärr sker detta hela tiden vilket i grund och botten beror på avundsjuka och ren elakhet vilket vi som blir utsatta vet. Ändå är det så jobbigt att se för det är hårda ord som betyder mycket mer än vad den som slänger ur sig dem förmodligen menar. Jag blev ledsen, oerhört ledsen för jag ville bara skriva om det jag brinner för och det jag gått 5 års utbildning för. Bara för att precis som dessa människor skaffa en kompetens att jobba med. Ett yrke som vem som helst, ett yrke som ska visas samma respekt för som alla andra. Jag vill ingen illa, snarare tvärtom, jag vill hjälpa! 

Därför slutade jag att skriva och det har gjort mig ledsen och arg. Framförallt arg över att personer som inte ens kan stå för sitt namn, inte ens uttrycka sig som en vuxen människa ska få mig att inte våga skriva längre? Ska de få lyckas? Ja, under ett par år men nu tänker jag skriva igen. Dock på min egen sida, där jag bestämmer! Och gillar man det inte så är det bara att undvika att kika in. 

Jag tänker skriva om Australien där jag och min man just nu tillbringar en fantastisk tid i våra liv. En resa där jag provar att ge allt för att se hur långt jag kan nå som ultralöpare. En möjlighet vi tillsammans har skapat genom en lång tids sparande och prioriteringar. Jag tänker skriva om hur träningen går. Jag tänker skriva om kost på det sättet jag tror på. Jag tänker skriva om mål och drömmar. 

Vill du följa så är du varmt välkommen! Vill du jävlas så besparade mig och dig tiden och gör något roligt i stället!

​Mot Comrades och VM 100km!!! 
Picture
0 Comments

Spring in våren med Ekerö Runners!

15/12/2016

1 Comment

 
1 Comment

Avsluta det som är påbörjat!

17/9/2016

0 Comments

 
Picture
Under ett år har jag känt den där ångesten av att jag aldrig fick avsluta förra årets VM 100km som gick i Holland i samband med RUN Winschoten. Att tvingas bryta på grund av en skadad fot och att på sidan få beskåda tjejerna ta lagmedaljer var tufft. Självklart glädjande för dem men för min del väldigt tufft. Att sedan gå upp på scenen och ta emot två medaljer som jag inte förtjänat var smärtsamt. Dessa medaljer ligger undanstoppade på vinden och kommer nog aldrig att komma fram.



En enorm glädje för tjejernas fantastiska insatser men detta var ett tufft läge för mig.


RUN Winschoten 100km är ett känt arrangemang i Holland som pågått under många år. Flera mästerskap har avgjorts här och många fantastiska prestationer har beskådat. RUN Winschoten är ett väl arrangerat lopp där hela staden skiner upp och lägger ett stort engagemang för att löparna som ska delta ska få en fantastisk upplevelse, något de lyckas väldigt bra med. Då loppet går på en 10km-bana i stadens bostadsområden passar många på att ställa ut stolar och bord längs gatorna och heja fram löparna. Det strålar ut musik genom högtalare, människor sjunger, skriker och jublar. 
Helt enkelt ett väldigt fint lopp på alla sätt. Dock hade jag inte med mig vackra minnen, jag kunde inte ta in något över huvudtaget....

Picture
Ute längs banan från årets lopp!

Min tid efter VM var tuff, eller egentligen så var ju hela 2015 tufft på olika sätt. Direkt efter VM 100km i Doha 2014 fick jag problem med nervklämningar och inskränkt rörlighet i höften som gjorde att jag inte kunde springa, inte ens gå. Så här i efterhand har jag insett att problemen fanns redan under VM.
När man har en skada och begränsas av smärta är det på något sätt lättare att vila och när man vet orsak så kan man genom rätt behandling lägga upp en plan och ta sig tillbaka. För min del var allt ovisst till en början och smärta fanns inte. Bara en tunghet och muskelbortfall i vänster ben. 


När jag int ens kunde gå valde jag att ta en sista minuten själv till Gran Canaria i februari 2015 för att i hopp om att värmen och vila skulle hjälpa mig, men ack så fel jag hade. Mitt mål för hela veckan var att en gång orka gå ner till stranden som låg inte ens 1 kilometer bort. Jag gjorde några försök men kom aldrig dit. När jag tittar  i träningsdagboken så här i efterhand var det väldigt deppigt och hopplöst, jag var beredd att ge upp. Dock fungerade rullskidor och jag lyckades knapra ihop 180km under veckan, samt 4 timmar vattenlöpning. Väl hemma igen och ingen förbättring. 

Här började jag jobba med Magnus Bergström som för övrigt var den första som hittade orsaken till mina problem. Det var inte behandlingar jag behövde utan öka min stabilitet och rörlighet. Jag behövde jobba med andning samt specifika styrkeövningar. Självklart fick jag behandling med i form av nålar och en massa andra saker som jag inte ens förstår hur det går till men hjälper gör det. Det var här jag fick lärdom om Dynamisk Neuromuskulär Stabilisering vilket är det som hjälpt mig tillbaka samt att bli ännu starkare. Förutom behandlingar, övningar etc har Magnus lärt mig otroligt mycket om kroppen och dess funktion i löpningen. Jag har verkligen fått ökad förståelse hur allt hänger ihop och hur viktiga de små detaljerna är innan man jobbar med de större. Vårat samarbete har varit fantastiskt och jag vet att jag aldrig hade tagit mig dit jag är idag utan honom. 
Picture
Pär har också haft stor hjälp av Magnus och Dynamisk Neurologisk Stabilisering. Precis som alla i Ekerö Runners.


Efter detta kom jag igång sakta med löpningen även om det fortfarande var tydliga skillnader i benen. Jag sprang men det kom tillbaka, lite bättre, lite tillbaka också lite bättre igen. Under Two Oceans Marathon 56km i Kapstaden april 2015 fick jag för första gången på länge springa av glädje. Förmodligen för att jag älskar att tävla. Kändes som jag flög över Table Mountain när jag pigg sprang in på en 15de plats i detta stora lopp med flera tusen löpare. 
Picture
En fantastisk känsla att kunna genomföra dessa tuffa 56km i Kapstaden. Foto: 4otomo and you


Efter det kom lite motivation att träna på inför mitt stora mål Comrades som gick i slutet av maj 2015. Detta år ett uprun vilket betyder att man under loppets 88km ska klättra 2000 höjdmeter samt ta 1400 höjdmeter utför. Tufft men en otrolig upplevelse som alla som gillar att springa långa lopp borde uppleva. Men här kom nästa bakslag. Denna gång var det ingen skada utan här förstördes en del av mig under bara några få sekunder. Kort efter start när jag skulle kissa på sidan blir jag indragen bakåt. Allt sker snabbt men jag är fort ute på banan igen oförstående om vad som hänt. Ser att det är hål i sidan av mina byxor som rivits sönder. Ett överfall. Ett överfall där inget hände men som skulle finnas med under lång tid. 

Jag avslutade loppet på en 19.de plats men jag minns inget, allt blev svart och jag var otroligt ledsen. Under månader kunde jag inte springa ensam i skogen, på ensliga platser samt när det blev mörkt. Jag har varit så frustrerad över att någon berövat mig den trygghet jag känt i löpningen. Det tog cirka 7 månader innan jag vågade springa min lilla skogsrunda på Ekerö. Hade provat ett flertal gånger men fick varje gång vända hem igen. Fortfarande vänder jag mig om nervöst när jag hör något ljud eller springer omvägar när jag känner mig osäker. Dock går det bättre och bättre.

​
Jag det var verkligen en berg- och dalbana innan det var dags för VM 100km i Holland 12/9 2015. Jag hade tränat på bra under sommaren och trodde jag var redo. En vecka innan stukade jag foten illa och inse att det här året var ett otursår. Men ett mästerskap är ett mästerskap så jag tejpade upp foten rejält och chansade. Winschoten bjöd på perfekta förhållanden det här året som var som gjort för prydliga PB.n vilket många också tog. Jag öppnade bra och tänk vilken kick det ger när man springer med långt fram. Det kändes bra men efter cirka 40km började foten tappa stabiliteten, jag sänkt farten men det höll inte och cirka halvvägs vek den sig och jag skrek av smärta. Provade att springa men där och då var det över. 
Picture
Snabbt var det över och det tog lång tid för foten att stärkas upp igen.


Det konstiga var att den första känslan jag fick var en lättnad. Förmodligen för att ett tufft år var över. Så här i efterhand inser jag att jag var otroligt nedbruten mentalt redan innan loppet vilket jag även visade. Är man inte mentalt med så kan man heller inte prestera. 100km handlar så mycket om huvudet och att vara stark mentalt och med facit i hand så var jag inte det. Jag hejade på de andra som gjorde helt fantastiska prestationer och Sverige som plockade hem nästan alla medaljer som delades ut var stort. Jag kände en enorm glädje för samtliga och det var först när jag kom hem som besvikelsen kom på riktigt. 
Picture
Jag var inte där mentalt. Här efter cirka 30km


Därefter gick det månader innan foten blev bra. MEN 2016 har verkligen varit ett bra år där mitt första formbesked kom under Skövde 6-timmars i början av mars efter ett träningsläger på Gran Canaria med vänner från Ekerö Runners. Jag hade inte sprungit ett enda ultrapass sedan VM och det var med spänning jag ställde mig på startlinjen för att snurra runt den kuperade 1200m-banan. Jag vet att det låter tråkigt men jag kan inte bli less på den banan. Jag bara sprang och inväntande tröttheten. När skulle den komma? Jag var förvånad hur lätt det gick och när dessa 6 timmar hade gått hade jag slagit nytt personbästa med distansen 78,7km vilket var 4.34/km. Fantastiskt roligt! Därefter har det flutit på och jag har tagit många tillfällen att tävla på alla möjliga distanser och det var så roligt. Tyvärr bröt jag Stockholm marathon pga ren klantighet men i övrigt så.
Picture
Vattudalsmaran i Strömsund 14/5 där vi skulle fixa en tid så Pär hamnade i B på Sthlm marathon. 2.57.30 var gränsen och vi kom in på 2.57.17 ;). Rätt hyfsat paceat av mig.

Eftersom jag inte lyckats kvala till VM 100km 2016 fanns två chanser. Det första var SM 100km den 13/7 i Norrköping och den andra var RUN Winschoten 10/9. Jag kände direkt att i Winschoten skulle jag ha revansch så det var där jag skulle vara i form. Dock bestämde jag mig kort före SM att springa då jag inte kört 100km på länge och det är en tuff distans där det egentligen börjar efter 75km. Jag hade inte förberett mig så mycket och speciellt inte tänkt igenom energiplanen för en 2km-varvbana. Gick ner i källaren rejält efter 45km och då är 55km var oändligt långt. Jag blev så låg vilket berodde på att jag drack för mycket och hade ingen koll på vad jag stoppande i mig. En irriterande miss då jag inte fick ut vad kroppen borde presterat. Men jag tog mig igenom på 8.13 vilket var en katastroftid. Jag visste ju att jag kunde bättre. Men det positiva jag tog med mig var att jag faktiskt trots att jag var helt slut med en kropp som lade av tog mig igenom pinan. Det var väldigt viktigt att inte bryta utan hellre ta fighten. Att åka därifrån med en DNF hade varit fruktansvärt, nu kändes det lite bättre.
Picture
Var verkligen helt slut i huvudet och varje steg var en kamp. Men ack den som ger upp ;).


Efter SM bröt jag ner tiden fram till RUN Winschoten och vad jag behövde göra. Det gick bra och när det är semester får man den där behövliga vilan emellan passen. Körde många långa och rätt hårda pass med bland annat ett hårt 30 km-pass följt av kuperade 55km och därefter 50km på 4 dagar. Kroppen svarade vilket var en enorm känsla. Spenderade tiden hos min mamma som bor ute i de Norrlänska skogarna, där jag mår som bäst. Inga människor utan bara skog, tystnad och lugn, helt fantastiskt. Äta, träna, sova, äta träna, sova och lite bärplockning så såg semestern ut och jag älskar det. 
Picture
Älskar backar så några blev det :). Här på väg in mot Ume 55km.


Jag och Pär avslutade semestern med ett av mina favoritlopp som jag kört ett par ggr nu nämligen Höga kusten Marathon som är känt som Sveriges tuffaste marathon på asfalt med sina nära 700hm. Men det är även ett av Sveriges vackraste maratonlopp med sin fantastiska utsikt. Ett otroligt välarrangerat evenemang där det även erbjuds en kvartmara, halvmara, multisportstävling och barnlopp. Kroppen var riktigt nedtränad men jag höll planen med snitt 4.30/km då jag kom i mål på 3.09.
Picture
Det var väldigt roligt att springa hela loppet med min Pär. Sida vid sida som genom livet :)


Ingen direkt vila utan träningsplanen fortsatte fram till nästa mål som var ultravasan 45km. Även detta lopp blev tyvärr ett delmål där jag inte satsade fullt ut. Kroppen var nog rätt trött när jag ställde mig på startlinjen och jag måste erkänna att jag inte gjort några speciella förberedelser, varken nedtrappning eller någon direkt kostplanering. Tycker detta tar rätt mycket energi och med RUN Winschoten 3 veckor bort orkade jag helt enkelt inte lägga detta fokus två gånger utan prioriterade bort ultravasan. Det gick ändå bra även om det inte blev någon wow-prestation. Däremot gjorde samtliga adepter riktigt bra i från sig och det var stort att se dem pigga springa in på upploppet. Och det var helt fantastiskt att se Åsa Vallin och Helen Belfrage som förutom att vara mina adepter även blivit väldigt goda vänner springa in som 5.a och 6.a i 45-klassen på kanontider. Detta överträffade helt min egna prestation. Att jag träffat dessa tjejer är jag väldigt glad för och i oktober åker vi tre på ett trainingcamp igen på Gran Canaria vilket ska bli superkul!
Picture
Ekerö Runners dominerade genom att komma 3.a, 5.a och 6.a


Det var som vanligt väldigt roligt att uppleva stämningen längs banan och i Mora. Vasaloppsorganisationen är så duktiga på att ge samtliga deltagare den bästa möjliga upplevelse och som vanligt är det rörande att se tävlingsledaren för Ultravasan 90km Peter Fredricsson hälsa alla löpare i mål välkomna. Och Mats Björkman, tävlingsledare för 45.an är precis överallt, har koll på allt och ger en sådan otrolig energi. 

Efter Vasan började allvaret för mig. Nu började kostförberedelserna, specifika träningspass och gå in i min bubbla genom att hålla mig borta från kommunaltrafik och folk över huvudtaget. RUN Winschoten var mitt lopp, min revansch, jag var förväntansfull.

2 veckor innan kom Dan ut till Ekerö för att köra ett gemensamt tävlingslikt ultrapass. Jag hade sett ut en 10km-bana med lite svängar, ordnat langningsbord på tomten, pratat med grannen om att slänga flaskor på hans tomt och gjort precis som tanken var under loppet. Vi startade exakt 10.00. Den här dagen blåste det väldigt mycket vilket jag i efterhand var glad över då detta kunde ske i repris under loppet, det var ju trots allt Holland. Vi sprang något snabbare än planerat och höll jämnt hela vägen. 50km på 3,47 vilket gav en snitthastighet på 4.33/km. Ska erkänna att jag var riktigt trött på slutet vilket inte var så konstigt då detta var en vecka efter Ultravasan och jag hade redan avverkat 130km. 
Nöjd med passet och nu var det bara några fartpass kvar vilka flöt på kanon. Var på behandling hos Magnus Bergström 2 gg/vecka sista två veckorna vilket gav enorm effekt. Dagen före resdag var jag där och tejpade foten, fick nålar och sedan var jag good to go.


Jag hade gjort allt jag kunnat och nu skulle resultat visa sig. För att jobba med mitt mentala har jag läst, lyssnat på och varit på föreläsning med Kjell Enhager. Budgetvarianten då ett personligt möte hade kostat lite för mycket ;). Dock har jag tagit till mig mycket av hans budskap och de två jag anammat mest är: "my business, your business och gods business", eller påverka det du kan påverka och strunta i allt annat. Det andra är "Du tror inte att du klarar det, men OM du hade klarat det, HUR hade du gjort då? Dessa har hjälpt mig oerhört mycket och speciellt skulle de komma till användning i Holland....

Jag åkte tillsammans med Dan Välitalo på torsdagen med flyg till Schiphol i Amsterdam för att sedan ta tåget till Winschoten där vi skulle bo i en värdfamilj som arrangörerna hade ordnat. Vi anlände sent och möttes upp av två damer i sina gula RUN Winschoten-jackor tillsammans med "värdmamman". Engelskan var inte den bästa och det var lite svårt att kommunicera. Bara att se glad ut och följa med. 
Vi åkte cirka 20 minuter utanför staden till en liten by. Husen ser ut som små sagohus med välskötta tomter och allt är så gulligt, och platt. 
Vi blev väl omhändertagna och fick hela övervåningen för oss själva. 
Picture
Dan påbörjar förberedelse av energi på familjens över 100 meter långa tomt. 


Vaknade på morgonen av ett himla kacklande och märkte att jag hade en hönsgård utanför fönstret, lite roligt och otippat. Vi åt frukost (självklart med nyplockade ägg) innan det var dags för en lätt jogg. Var inte beredd på värmen som redan var 30 grader och det var fuktigt. Orkade knappt springa i 5.20/km under dessa 5 kilometer och jag blev nervös inför morgondagen. På radion varnade de för värmen och här kom Kjell Enhager väl till hands. Okej det är varmt, men OM det inte hade varit varm, VAD hade du gjort då?. Där och då bestämde jag mig för att sänka den tänkta tidsplanen med 10 sek/km vilket kändes görbart. Jag vet ju vad som händer i kroppen vid sådan värme så det är bara att tänka om. Även energiplanen ändrades för att möta värmen och jag räknande om sammansättningen i min sportdryck. Att ändra i den kan påverka upptaget i tarmen negativt men samtidigt skulle jag få i mig mer behövlig energi så det var bara att chansa. Gjorde även andra små justeringar och i dessa lägen är det skönt att jag är trygg gällande nutritionsplanering och metabolismen. 
Jag har alltid varit rädd för värmen och alltid tänkt att jag klarar det inte. Så visst kom funderingarna kring kommer jag klara sub 8? Men som sagt, Kjell enhagers ord hjälpte igen "fokus på my business och skit i gods business". Gods business var solen och den kan jag inte påverka. Gör det bästa av situationen!
Picture
Ett lite annorlunda men rätt trevligt sätt att vakna på :)


Vi åkte tidigt till starten för att lämna i vätskan. Här fick vi veta att det var lite oklart om vi skulle hitta våra flaskor på langningsbordet. Här känner jag att jag blivit mer mentalt stark, inget påverkade mig utan jag kände bara dt ordnar sig. 

Det var riktigt varmt redan i starten med 25 grader och svetten rann. Detta blir en utmaning. Men OM du klarar det, HUR kommer det då att kännas? Jag visualiserade hur jag vid det tillfälle som jag fick bryta i fjol pigg bara susar förbi. Jag såg framför mig hur jag sprang in först över mållinjen under 8 timmar och jag såg mig själv le hela loppet och känna mig stark. Den där GOD´S business skulle få se, jag skulle övervinna värmen idag!


Starten gick och jag lade mig direkt i den tänkta farten. Sprang ihop med Dan och vi pratade och tittade på omgivningen. Förra året såg jag ingenting, tänkte ingenting. Nu njöt jag, tog min energi och baddade huvudet med svampar varannan minut hela loppet. Sprang ihop med brittiskan Gemma som enligt förhandssnacket var min största konkurrent. Hon sprang rätt ojämnt och vid varje varvning gjorde hon en ökning som om det var sista varvet. Förstod att det inte skulle hålla. Vid 40km tappade hon fart och vid 50km bröt hon. 
Redan från start hade jag en ledarmotorcykel brevid mig vilket var rätt roligt. Detta gjorde att publiken hejade extra då det syntes att jag låg i ledning. 
Dan som jag sprang med i början fick problem efter 40km och tog det lugnt. Fanns inget att riskera då han har ett EM på 24 timmar att se fram emot 6 veckor bort. Jag sprang nu själv och vid 50km bestämde jag mig för att göra en liten ökning för att se om det höll, eller snarare hur länge det skulle hålla. 

Men jag bara sprang, kroppen blev inte trött, dippen kom aldrig, ja det var fantastiskt. Löpare efter löpare bröt, kollapsade och ambulansen fick jobba vilket var läskigt. Men jag hade energi. Dock fick jag ta ett toastopp på 7.de varvet men det är ju något man får räkna med. 
Vid passering 80km springer min "värdmamma" ut skriker av stolthet och highfivear mig. Publiken sjöng längs banan och vid ett ställe stod alla upp och dansade till "We will rock you" och ropade mitt namn. Jag dansade med vilket var en succé. 

Vid varvning sista varvet började jag känna att jag kommer klara det. Dock är ett 100km- lopp inte över förrän man passerar mållinjen och efter 75km kan det gå fort utför. Men jag sprang med en enorm glädje och nu hade jag tre motorcyklar som tutade hela varvet för att verkligen visa att nästa var målgång. Att sedan få springa in på upploppet och faktiskt lägga till en spurt med en avslutande kilometer på 4.00 var min seger. Jag var så lycklig, jag hade avslutat det som legat ångestladdat under 1 år, jag hade övervunnit värmen och det mentala. Det jag visualiserade innan hände och jag vann loppet med över 25 minuter på tiden 7.54.59 vilket gav precis det snittet jag planerat, 4.45/km. Och jag vet att det hade gått betydligt fortare om vädret varit som det var under VM då det var helt optimalt. i detta lopp bröt hälften av deltagarna. Den här gången fick jag gå upp på scenen för att jag hade vunnit och ta emot 800 euro. 
Picture
Den här känslan är så enorm. Efter alla bakslag och allt som hände 2015 var detta en otrolig seger. Jag kan inte beskriva den lättnad och stolthet jag kände. Alla som varit med och stöttat mig vet hur jag kämpat och slitit och hur mycket detta betydde för mig.
Picture
En känsla jag bär med mig framöver. HÄR stärktes mitt självförtroende som jag tappat på vägen.

Allt jag gjort och prioriterat bort gav resultat. Men det viktigaste av allt så har jag blivit otroligt mentalt starkare och detta är tuffare träning än själva löpträningen.

Loppet tog mig till VM 100km som går i Spanien i slutet av november och det är verkligen en ära att återigen få representera de Svenska färgerna under ett mästerskap. Mitt utgångsläge har nog aldrig varit så bra som nu.
Tyvärr är det svårt att coacha sig själv och jag har insett att det är dags att anlita en tränare. Detta har jag tänkt på en stund men velat vara redo vilket jag känner att jag är nu. Jag har letat efter någon som har stor kunskap, erfarenhet av elitträning och inte inte en löpare då jag anser att detta inte skulle fungera för mig. 


Till veckan börjar jag jobba med David Hedlund på Aktivitus i Stockholm som jag känner kommer bli kanon. David kommer från en elitkarriär i längdskidor och har stor erfarenhet av träning och tävling. Han är utbildad inom träningsfysiologi/träningsplanering och coachning. Så till veckan om allt fungerar kör vi tester på Aktivitus i Stockholm för att han ska kunna göra en riktigt bra träningsplan. Jag lägger mitt fulla förtroende i hans händer och ser med spänning framemot resultatet. Jag är verkligen superladdad! Att göra tester här är något jag varmt kan rekommendera då alla som arbetar på Aktivitus besitter en hög kompetens. 
Picture
Avancerade tester som har hjälpt många av mina adepter att ta ett stort steg framåt i sin utveckling. 


Jag ska även ta hjälp av Fredrik Zillén (springsnabbare.se) som håller till även han på Aktivitus och göra en löpteknikanalys. Finns det någon verkligen är en riktigt bra löpcoach så är det han. Ja han är nog Sveriges bästa löpteknikspecialist, och man ska ju nyttja de absolut bästa ;). 

I övrigt jobbar jag självklart vidare med Magnus Bergström som idag finns hos Victoryklinikerna Rehab på Kungsholmen. Han är som sagt den som gjort att jag klarade Winschoten, resan dit och att jag aldrig gav upp. Honom släpper jag aldrig. ​Tack Magnus!

Ja, och sedan har jag ju gjort en anmälan till Comrades 2017 uprun och även där få min revansch så David, nu har vi lite att jobba emot ;)

Picture
Picture
Och STORT tack till dig Dan för att du kontaktade mig och för den fina vänskap vi fått. Det är så roligt att få vara en del av din resa och se dig kämpa mot det mål som du nu kommit till genom din uttagning till EM 24-timmars. Nu ska vi bara toppa dig så du kan göra en makalös prestation. Tack för att du var med denna helg i Holland och jag ser fram emot fler träningar i hop och kanske nya äventyr. Trots att jag är din tränare är du ett fantastiskt stöd för mig och ger mig så mycket energi. Och kul att testerna hos Aktivitus redan ger resultat, dessa kommer höja dig rejält!

Och sist men inte minst STORT tack till Johan Stegfors och Signsupplysport.se för alla produkter som hjälper mig i min träning. Aldrig utan mina Xkross eller flipbelt :). STORT tack till Enervit som sponsrar med all den energi jag behöver. Känner mig så trygg med era produkter och i Holland fungerade allt klockrent. 
0 Comments
<<Previous
    Picture

    Bloggare

    Jag heter Sophia Sundberg är idrottsnutritionist och löptränare. Tränar och tävlar på Ultradistanserna. Här kan du följa min blogg.

    Arkiv

    January 2019
    November 2018
    March 2018
    February 2018
    December 2016
    September 2016
    August 2016
    July 2016
    June 2016
    April 2016
    February 2016
    January 2016
    November 2015
    October 2015
    September 2015
    August 2015
    July 2015
    June 2015
    May 2015
    April 2015
    February 2015
    January 2015
    December 2014
    November 2014
    October 2014
    September 2014
    August 2014
    July 2014
    June 2014
    May 2014
    April 2014
    March 2014
    February 2014
    January 2014
    December 2013
    November 2013
    October 2013
    September 2013
    August 2013
    July 2013
    June 2013
    May 2013
    April 2013
    March 2013
    February 2013
    January 2013
    December 2012
    November 2012
    May 2012
    March 2012
    February 2012
    January 2012

    Kategorier

    All
    Artiklar
    Coachuppdrag
    Frågor Och Svar
    Kost
    Tävlingar
    Träning

    RSS Feed

Powered by Create your own unique website with customizable templates.