Dagarna före Comrades var rätt hektiska med besök hos sponsorer och presskonferens. Sådana saker som jag inte direkt gillar då jag är en person som gärna håller mig undan före en tävling. Dock var det väldigt roligt att umgås med övriga löpare från Team Nedbank. Det var ett tjattrande och skojande konstant hos de afrikanska killarna som verkade mer intresserade av att springa runt på expot än att fokusera på den viktiga uppgiften söndagen stod för.
Nick Bester, tidigare Comradesvinnare och ansvarig för Team Nedbanks elitlöpare gjorde tydligt klart för alla deltagare att sprang man inte i mål på söndag var man inte välkommen tillbaka nästa år. Hårda bud men det fick verkligen grabbarna att tagga till.
I Sverige är vi bra på att organisera allt kring tävlingar och är det en tidpunkt som gäller så är alla på plats. Inga misstag får göras utan allt är planerat i detalj. Här måste jag säga att dt var sådär haha. Bara det att våra flaskor skulle ligga i vatten under natten var något som inte nämnts och de flesta hade klistrat dit papperslappar. Gör om, gör rätt ;).
02.15 ringde klockan söndag morgon och jag var så trött. Trots att jag gick och lade mig vid 20.00 kvällen innan hade jag sovit dåligt. Bussen skulle gå prick 03.15. Och som sagt det gick inte att hålla :). Bilarna var inte på plats och vi kom i väg strax efter 03.30. Då vi var sena var det fullt ös på motorvägen. Jag åt min futurelife, valnötter, russin och drack nästan en liter sportdryck under den 60 minuters bilresa. När vi kom fram cirka 40 min före start fick vi åka direkt till startlinjen där vi möttes av 14000 ivriga löpare som redan väntar på att startskottet ska gå. Vi fick möjlighet till toaletter och en sal inomhus och behövde gå ut 15 min före start.
Så där står jag, längst fram klockan 05,15 en söndagmorgon och lyssnar på nationalsången. Frida och jag tittar på varandra och skakar på huvudet. Vad gör vi där? Längst fram? Några killar bakom börjar ett slagsmål och jag tar ett djupt andetag och lyssnar till Ellies (vinnaren) ord: Fokus, armbåga dig, det kommer gå undan och vi får inte ramla.
Nervöst hör jag äntligen det traditionella galandet. En gång, andas, beredd. Två gånger och pang!!! Som väntat blir det en tjurrusning och jag tänker vet de att de ska springa världens tuffaste ultralopp på asfalt??? 89km???. Det är mörkt och jag öppnar första kilometern på 4.01. Peter hade sagt att jag måst vara med i början och sedan hitta min fart.
Känner adrenalinet och verkligen njuter, äntligen är jag här, det är mitt lopp och jag älskar verkligen att springa. Rätt snabbt kommer första stigningen och jag vet att snart väntar en brant utförslöpa. Gatlysena tar slut och utförslöpningen börjar. Ser inte vart jag sätter fötterna och halkar till på slängda vattenpåsar. Bara att köra, rulla och sätt fötterna rätt. Efter någon kilometer kommer då klättringen som ska pågå till kilometer 20 som är den högsta punkten. Stannar till på toa och inväntar Caroline som jag planerat att springa med. Vi ligger på plats 30. Vi håller jämn fart enligt plan. Varje 30 min går Caroline 30 sekunder och jag saktar in tills hon kommer ikapp.
Det börjar ljusna och jag verkligen njuter av den fantastiska soluppgången och är glad att solen börjar värma då jag frysit sedan starten.
Vid första egna vätskekontrollen får jag en gel och vitargo pro??? Min flaska nummer 6 på station nummer 1, trots att vi noggrant lagt dem i lådor kvällen innan. Slänger det då jag inte vill ha den snabba energin redan nu. Samma hände övriga löpare med. Under loppet var det trots allt vätska och en massa saker varje 2-3km så det var inte direkt brist.
Efter cirka 30 km börjar vi springa om folk och efter ett tag blir vi instängda av en ring med afrikanska löpare som tycker att det är jätteroligt. Jag tar rygg på Caroline som armbågar sig fram. Lite märkligt beteende men men.
Vi kör på och efter 37km börjar de tuffa partiet. Här var jag stark och passerade VM guldmedaljören från 2012 på 100km. Jag kände mig stark och tuffade på. I de tuffaste stigningarna passerade vi ett par tjejer, endorfinkick!!!!!! Maran passerade vi enligt plan på 3.09.50 och vid halva loppet var jag stark. Blev förvånad hur bra energi jag hade och insåg att jag prickat rätt med kosten före loppet. Jag fick aldrig kramp vilket var det vanligaste problemet bland löparna när vi kom till de branta och långa utförslöpningarna. Utför tar fruktansvärt på kroppen och smärtan är nästintill outhärdlig. Det är svårt att beskriva banan för den som inte sprungit men jag kan säga om lidingöloppet är en 1.a av 100 i tuffhet så är Comrades 100 med sina 1400 höjdmeter och 2000 utför. Att det dessutom kommer en 7km lång utförsbacke där dessutom vägen lutar var ingen höjdare. Vid 70km var jag stark och vi gick som en klocka och plockade in mer och mer. En afrikansk löpare envisades med att ge mig bananer då han vänligt menade att jag behövde äta. Tackade dock vänligt men bestämt nej. Tog i stället en dos salt och så småningom Koffeintablett som jag bärt med mig i toppen och strumporna. Jag springer tight med Caroline som går vid 30 min medan jag kör joggvila.
Men sedan sker det som inte får ske. En kille ser något på sidan, springer snabbt in framför mig och trampar illa på min fot. Det kändes som den gick sönder och smärtan bara skrek. Snabbt resonerande med mig själv: Det här ska INTE stoppa mig, jag ska i mål om jag så får gå hela vägen, eller krypa. Jag har tränat djävliga pass för detta lopp och jag SKA i mål!! Smärtan tvingade mig att gå i utförsbackarna och Caroline försvann framför mig. Men i stället för att där ge upp sprang jag på platten och uppför medan jag gick utför. Kilometertiderna tickade och gick långsammare och långsammare. Det var långt kvar, hela 25 km. Men jag visste ju att jag hade 12 timmar på mig och Nicks ord åkte i mitt huvud: Ni bryter inte!!! Ni ska ge allt!! Även om jag visste att hotet gällde grabbarna så ville jag inte svika honom eller mig. Nick som har varit fantastisk och hjälpt mig inför detta kraftprov som faktiskt är större än VM. Näe nu ger jag allt. Trotsar smärtan och kör.
När jag gick skrek folk från alla håll: Run Sophia RUUUUUN!!!!! och jag gjorde mitt bästa. Det publikstöd som fanns under hela vägen var helt fantastiskt, alla hejade på just DIG!!! I Sverige är vi vana att man hejar på den man känner, men här stod skolklasser, föreningar, politiker, arbetare sida vid sida och gav sitt fulla stöd. Det stärkte verkligen.
De sista kilometrarna var på platten och jag kunde springa på. Knappade in minuter på de framför och kunde göra en snygg avslutning med en spurt och in på en 12 plats som jag är väldigt nöjd med. Caroline som jag sprang med ända till olyckan kom 6.a och helt enligt den plan vi bestämt. Nu gick det inte hela vägen för mig men jag är en erfarenhet rikare och vet nu vad det handlar om. Jag ska komma tillbaka och då ska jag vara förberedd och kriga som aldrig förr. Missen gav bara mer motivation och Nick har bjudit tillbaka mig så han är nog nöjd.
Många bryter Comrades eller hinner inte tills maxtiden på 12 timmar är slut. Att ta sig i mål är en stor bragd och alla som gör det ska vara stolta. Idag är jag lite glad att jag inte visste hur banan var och vad den skulle erbjuda. Finns inte något i närheten i Sverige och jag måste vara stark nästa gång. Jag slog dock löpare med marathontider långt under mitt pers vilket visar på att ultra är något helt annat och kräver mer.
Kände mig rätt dålig på presskonferensen med mina 2.53 på Marathon då det flaggades vilt med tider ner mot 2.35. Men jag fick chansen att visa att jag är med i leken och när jag kom hem till Sverige fick jag ett fint mail och inbjudan till sydafrikanska ambassaden i Stockholm som skrev att en 12e plats på Comrades är stort och att jag ska vara jättenöjd.
Visst svider det lite att det inte gick hela vägen på grund av en lite vimsig löpare, men jag är bara i början av min karriär inom Ultra och är många erfarenheter rikare.
Det här var det mäktigaste jag varit med om och ska du någon gång göra en Ultra är Det Comrades du ska göra. Helt makalöst arrangemang och glädje.
Vi svenskar gjorde bra i från oss men jag måste verkligen ge den största elogen till min kära Pär som 5 dagar innan bestämde sig för att springa. 100km löpning i benen det senaste halvåret och kan tog sig igenom denna tuffa utmaning på 8.32. Jag är så djupt imponerad att han klarade dessa backar och ändå vara så pigg i mål :)
Foten gör sig till känna lite men jag har börjat träna på för fullt och körde idag 5km distans 10km snabbdistans kuperad terräng och 6 km distans. Kändes väldigt bra och jag har motivationen att skruva upp träningen en grad med sikte på Ultravasan i augusti. Efter Comrades känner jag ingen som helst rädsla på distanserna och klarade jag Comrades tror jag att jag klarar allt :)
Lite mer än några ord men det är svårt att få med allt.
Nu lägger jag all energi på We Endurance för att du som är med ska få all hjälp för bästa resultat. Vi kommer att köra i gång ett nytt gäng till hösten augusti-december med möjlighet till 2 ggr/vecka. Även sommar läger samt vanlig träning onsdagar och söndagar hela sommaren! Häng på du med!!!!!