Företaget rullar på, det är tre veckor kvar till EM och jag har tagit på mig ett heltidsjobb på Stockholm Marathon där jag dessutom engagerar mig i Team Stockholm Marathon och Stockholm Ultra Marathon. Ja, jag jobbar helt enkelt dygnet runt nu känns det som, men jag vill ju hinna allt :). Den 3/5 är jag bokad att hålla i ett löp- och kostevent för ett företag i Umeå (Min vackra hemstad). Det ska bli fantastiskt roligt och jag ser verkligen framemot det. Har även tur att det infinner sig samtidigt som Vännes halvmarathon där jag hoppas få chansen att träffa några av mina Umevänner. Till helgen håller jag även i en löptränarutbildning i Sätrahallen som pågår lördag och söndag. Hoppas det blir ett härligt gäng som skapar intressanta diskussioner. Sådant gillar jag :). Som tur är har jag tagit ledigt hela veckan innan EM för att kunna vila och ladda så gott det går. Måste erkänna att jag är otroligt nervös att möta dessa erfarna och duktiga löpare. Men samtidigt känner jag mig trygg i att Pär ska följa med. Även Reima som har hjälpt mig en hel del under den senaste tiden. Även Kajsa som har kommit att bli en av mina bästa vänner. Jag ser henne inte som en konkurrent utan enbart som en teamplayer och jag hoppas vi kan hjälpas åt under resans gång och peppa varandra till våra främsta insatser. Ja, jag vet inte riktigt hur detta fungerar men jag tar detta lopp som ett test och för att skapa erfarenhet. Jag kan inte lova toppresultat men jag kan lova att jag ska kämpa tills jag inte kan ta ett steg till. En sak är säker JAG SKA I MÅL!!!. Hur jag lägger upp träningen sista tiden har jag ingen aning om. Ska prata med Sven-Åke och Reima för att få lite guidning. Att trappa ner är inte min starka sida, vilket avslöjar min träningsnarkomani. Är man redo då? Det är man väl aldrig. Jag har haft en bra ihållande träningsperiod sedan januari men från slutet av augusti förra året ända fram till runt jul sprang jag knappt någonting på grund av ett falskt diskbråck. Kämpade mot smärtor och motivationen försvann mer och mer. Allt kändes hopplöst. Men återigen satte min envishet in, jag bekämpade smärtorna och med X antal behandlingar hos Daniel Salov fick vi bukt på det och i början av januari kunde jag träna fullt. Men men förutsättningarna är som de är och nu finns det inte mycket att göra. Bara köra helt enkelt, ta smärtan och njuta av den, övervinna tankarna när de sviker, springa på när benen vill vika sig, ta sig igenom varje svacka och låta tårar rinna. Bita ihop och inte släppa taget. Denna gång är det placering och inte tid som gäller. Vissa saker i livet måste man bara göra, och detta är mitt måste.
1 Comment
Jan-Erik
9/4/2013 03:52:24 am
Nej redo blir man nog aldrig och frågan är om men verkligen ska känna sig helt "redo" år inte säker på det. Vad är då utmaningen, är det då det blir rutin och till och med slentrian.
Reply
Leave a Reply. |
Bloggare
Jag heter Sophia Sundberg är idrottsnutritionist och löptränare. Tränar och tävlar på Ultradistanserna. Här kan du följa min blogg. Arkiv
March 2022
Kategorier
All
|