Från och med den dagen sprang jag med Pär och tårgas i handen.
Pretoria består av grindar, taggtråd, elstängsel samt vakter då kriminaliteten är stor. Att ha den friheten vi lever i Sverige kan invånarna här inte förstå då livet ständigt består av försiktighet.
Dock hade jag en väldigt trevlig stund hos Shaun-Nick och Tania. Att träna på hög höjd i värme var kanon innan jag nu anlänt till Durban.
Durban är vackert och "säkrare" än Pretoria även om vi fått stränga restriktioner att hålla oss inne efter mörkret lagt sig. Igår började vi med att ta en löprunda tillsammans med Peter och Jonas på strandpromenaden för att få känna på luftfuktigheten. Svettades bara av att titta ut :). Därefter var det middag och sedan sängen. Sova är verkligen något jag inte har brist av sedan jag kom hit och har snittat på 9-10 timmar per natt.
Idag var vi på Expon för att hämta ut nummerlappen (häftig känsla). Eftersom jag tillhör Team Nedbank skulle vi även visa upp oss för teamets sponsorer samt vara med på presskonferensen. Eftersom jag springer för första gången och inte är i samma klass som topplöparna var jag säker på att sitta där bak och se övriga löpare svara på frågor. Men ack så blev det inte. Det var ju spännande med löpare från Sverige och jag var något chockad när jag fick frågan om min bakgrund och bästa marathontid. (marathontid betydligt långsammare än övriga haha).
Därefter åkte vi tillbaka och här sitter jag nu på hotlleet, käkar futurelife med valnötter och väntar på Pär som blev kvar i Durban. Pär som faktiskt också ska springa. SUPERKUL!
Nu är det bara att förlita sig på formen. Jag har gjort allt jag ska och är nöjd med det. Comrades kommer att bli ett äventyr för att samla på mig fler erfarenheter av ultralöpning. Kroppen svarar bra och jag har inget att klaga på. Hur jag hanterar värmen blir spännande men ser det som ännu en utmaning. Jag känner mig just nu som ett barn på julaftonsmorgonen som förväntansfullt längtar till att öppna första julklappen. Jag har allt att vinna och jag ska kämpa med allt jag har. Försöka hålla min raceplan och inte bry mig om vad andra gör. 89km är långt och banan tuff så allt kan hända. Men en sak är säker, jag måste, jag ska över mållinjen!!! Det är ju detta jag tränat för och sett framemot. Ja jag vill helt enkelt bara ge mig iväg, och det måste väl vara ett gott tecken.
Annars önskar jag stort lycka till till alla jag känner som springer Stockholm Marathon i morgon. Vi följer er live här. Kom ihåg att det är eran dag, gör ert bästa och ha kul!