När Peter pratade med mig om Ultravasan dagarna innan Comrades var mina tankar inte närvarande. All energi låg till att fokusera på de 89km tuffa kilometrarna som skulle springas tillbaka till Durban. Det var först efter Comrades när vi satt i baren på hotellet med ett glas vin i handen och gjorde min anmälan som jag förstod att nu är det bara att börja äta, sova, leva Ultravasan. Tre månader som det nu var till nästa utmaning kändes som evigheter. Men tiden gick fort och som vanligt känns det som det fanns så mycket mer som skulle gjorts innan den 23/8 helt plötsligt var där. Hela sommaren flöt på av träning och när examensdagen kom kände jag mig både förberedd men även extremt oförberedd. Vad skulle jag gå igenom dessa timmar i skogen?
Två dagar innan Ultravasan kom beskedet på Friidrott.se om uttagningarna till VM 100km i Qatar den 21/11. Tänkte inte på det då mer än att det var roligt. Men direkt efter Jag korsade mållinjen i Mora började arbetet mot Qatar. Precis som efter Comrades är det nu tre månader kvar. Tre månader som ska fylla mycket träning, mentala förberedelser och samma fokus. Känns skönt att det här loppet går på asfalt. Ultravasan var riktigt skoj men nästa utmaning är på för min del känd mark. Ja nu ska det nötas fart, men först rejäl återhämtning och ett par mil på rullskidorna.
VM är stort och jag vet att konkurrensen är riktigt tuff.
Sveriges trupp känns som ett bra gäng och att vi skickar ett herrlag är riktigt roligt. Vet inte om vi gjort det någon gång. På damsidan är det just nu jag och Frida Södermark och vi får se om även vi blir ett lag.
Nu är det dags att packa upp ryggsäcken med alla erfarenheter jag hittills samlat på mig, bra som dåliga. Alla kommer ha en avgörande roll dagen det gäller.