Efter löpturen i morse hämtade jag upp Pärs brorsbarn Vilmer som skulle springa minimaran. Riktig nostalgi att vara på plats. Sist jag var där var när jag själv sprang för en herrans många år sedan :). Vilmer lade upp loppet snyggt och tog det lugnt i början och drog till med världens spurt på slutet. Han sprang nog snabbast av alla sista 100 metrarna haha. Helt enligt vår plan ;). Nu är kalvruset intressant som framtida utmaning.
Självklart tar det emot att bryta ett lopp, speciellt när man känner sig pigg. Tidigare har jag plågat mig igenom trots att kroppen protesterar, men till vilken nytta? Hade jag fortsatt hade jag nog kommit in på precis under 3 timmar och varit missnöjd. I stället bröt jag strax innan halvmaran. Började jogga vid 19.5km fram till Pär vid ca 20.5km. Hade jag fortsatt till halva hade jag gjort strax under 1.26 vilket skulle varit ett pers för min del. Direkt när jag kom hem vårdade jag min vad som det var ett starkt tryck i. Kylade, högläge och åt livsmedel med blodförtunnande effekt. Jag vägrade åka in till akuten som sist där 5 olika läkare kollade mina reflexer och till slut efter 7 timmar gav mig en varanspruta i magen för att sedan få åka hem och komma tillbaka dagen därpå för att återigen kolla reflexerna i 12 timmar och lämna mig trött och sliten med beskedet att det kan vara ALS. Snyggt gjort. Min största fasa är nämligen den sjukdomen. Näe efter självvård igår och en rejäl massage gick jag och lade mig tidigt. I morse när jag vaknade hade jag samma känsla i vaden och den var nu 34.1cm i omkrets medan den vänstra var 33 cm. Dock hade känslan i övriga benet försvunnit och även krampkänningarna i baken. Valde att testa att springa och sprang 20km i stabilt 4.35/fart. Kändes riktigt bra även om vaden kändes något tung. Det var alltså det bästa jag kunde göra det jag gjorde i går. Och är så stolt att jag verkligen tog beslutet som för många är svårt att ta. Nu är jag i allafall säker på att jag inte förstört något för träningen och jag kommer gå på ett par behandlingar på kort tid. Så Indalsledenloppet är givet och jag är mer taggad än någonsin :).
Efter löpturen i morse hämtade jag upp Pärs brorsbarn Vilmer som skulle springa minimaran. Riktig nostalgi att vara på plats. Sist jag var där var när jag själv sprang för en herrans många år sedan :). Vilmer lade upp loppet snyggt och tog det lugnt i början och drog till med världens spurt på slutet. Han sprang nog snabbast av alla sista 100 metrarna haha. Helt enligt vår plan ;). Nu är kalvruset intressant som framtida utmaning. Slutligen! Bra jobbat igår alla mina adepter som genomförde maran. Samtliga tog sig i mål på bra tider. Alla utom coachen som bröt ;). Men som sagt idag är jag pigg och nu börjar uppladdning för 85.3km landsväg längs med vackra indalsälven. Och så ska jag träffa finaste Madeleine Björnsson som jag inte sett på år och dag. Längtar så mycket efter att ses kära vän.
0 Comments
Leave a Reply. |
Bloggare
Jag heter Sophia Sundberg är idrottsnutritionist och löptränare. Tränar och tävlar på Ultradistanserna. Här kan du följa min blogg. Arkiv
March 2022
Kategorier
All
|