Sen var det då dags. Vaknade 05.30 och var så otroligt nervös att jag inte kunde gå och äta frukost med de andra utan jag och Pär satt i lugn och ro i vår lilla stuga. Smörjde in med vaselin, linex, tejpade låren (då jag får skavsår av korta byxor), drack resorb och rödbetsjuice samt knaprade magnesiumtabletter. På med landslagsdräkten och iväg. Det var en kylig morgon och temperaturen visade på 6 grader, (men jag är ju van nu;)). Försökte förtvivlat hitta toaletter, men det var något som inte existerade¨. Som tur var fick vi använda en restaurangs toalett.
Dags för start!
Jag , Kerstin och Kajsa kramade om varandra och lovade varandra att vi springer för lagmedalj.
PANG!!! 100km EM var igång och som vanligt var det rusning från start. Jag och Kajsa lade oss långt bak och höll vår plan. Efter ett kortare varv i stan var det iväg brant utför för att sedan svänga ut på den envarvsbana över 100km. Redan efter 5km började min mage krångla. Inte denna gång av matförgiftning som i Adak, utan nu var det nervositet. Att se alla dessa nationer på startlinjen och dessa vältränade kroppar gav mig sämre självförtroende och hoppet försvann under en stund. Precis som i Adak sprang jag bakom två tjejer, in i skogen, jobbade ifatt, in i skogen och jobbade i fatt. Och så höll jag på 6 ggr. Fasen tänkte jag, detta får bara inte hända. Jag kan mer än så här. Det kunde jag i Adak med men detta var ju inte matförgiftning. Peter som coachade blev nervös att jag skulle bryta men jag plockade fram min envishet och hoppet om topp 10placering och lagmedalj fanns hela tiden. Efter 35km började det stiga rejält och magen började kännas bättre. Jag drog snabbt ifrån norskan och ryskan som jag sprungit jojo med de första 3 milen. Allt började kännas bättre och jag rullade stadigt mellan 4.32-4.41/km. Vid 50km började det att hagla och det gjorde ont och blev så kallt, men det var bara att bita i. Jag blev ensam och började titta runt omkring och såg den vackra utsikten. Peppade mig själv med "Sophia, du ligger 8a på ditt första mästerskap och kroppen är fräsch. Jag skrek tyst till smärtan under trampdynorna "kom igen nu" ni mot mig, vi ser vem som vinner. Tyvärr vann de men jag stod ut med dem. Jag sjöng "just idag är jag stark, just idag mår jag bra......" och tänkte på Vad alla fina människor hade sagt till mig innan loppet. Tänkte på Peters ord om att vid 75km kommer deltagare att knäckas, så var stark där. Ett toabesök till och sen var den "skiten över". Vid ca 60 missade jag en vätskekontroll och började känna av huvudet och hade en liten svacka. Men vid 68 stod Robert och jag svepte i mig dricka och vart pigg igen. Så äntligen vid 75km stod Peter och skrek nu kommer 1500 meter tuff backe och du har en trött ryska längre fram. Tryckte i mig en liquid och körde. Väl uppe när det började luta utför tänkte jag på det Sven-Åke tjatat om "ryck! fast du är trött och knäck motståndaren", och det gjorde jag, och hon var borta. Nu började jag springa om folk och kände att jag hade ökat farten. Många stod på sidorna med kramper och vissa gick, men jag matade på. Fick höra att vi låg på lagsilverplats och jag nu 7.a. Adrenalinkick!!!!. Vid 80 kände jag mig ännu starkare och även om regnet smattrade, låren blödde och trampdynorna brände sprang jag med ett leende. Det var snart över. 90 kilometer var passerade och jag kände vittring av målet. Vid sista vätskekontrollen strax före 98km stod Reima och skrek "Du har en trött ryska framför dig och en ännu tröttare kroatska". Jag slängde i mig ännu en liquid och körde. Kom ifatt och sprang om ryskan som nästan stod stilla och sen, sen var det dags 2 km rakt uppför mot målet. Jag såg kroatiskan och min chans till en 5te- plats. Kroatiskan som låg tio minuter före mig ett tag var nu som en snigel. Jag gick upp och lade mig i rygg och sedan hörde jag Sven-Åkes ord igen "knäck henne". Jag testade vid 1200 meter kvar och lade i en extra växel och glädjande nog hängde hon inte med. Kämpade mig upp den sista biten som var lång och brant. Såg Pär, såg Peter och såg klockan som tickade precis mot 7.53. 7.53.21 passerade jag mållinjen med ett glädjehopp rakt i Peters famn. Jag klarade 8 timmar på en bana som var tuffare än lidingöloppet, med ett pers på 23 minuter. EM-femma, lag-silver. Jag var så lycklig att jag grät. Efter snabbt matintag var det dags för dopingkontroll, och gissa om kontrollanten blev fundersam när mitt prov visade rött. Jag förklarade att det var all rödbetsjuice och hon skrattade. Snabb dusch och sedan var det dags för priscermoni. Bästa Kajsa försvarade sitt guld, jag femma och Kerstin 15. Tillsammans tog vi Sveriges första EMlagmedalj som blev silver.
Nu när jag har smält detta kan jag bara säga att jag är nöjd. Har tagit med mig många erfarenheter till kommande tävlingar, speciellt om näringsintag. Återhämtningen har fungerat fint och jag känner mig väldigt pigg. Ja en helt fantastisk helg med stort tack till Bästa teamet som hjälpte oss hela vägen. Tack Peter, Reima, Robert och Pär som gjorde detta möjligt. Och stort tack till alla ni som trott och stöttat mig. NI ÄR GULD VÄRDA!!!!!!
Silvermedalj åt Sverige, guld Ryssland och brons Italien
Precis efter målgång!
Grym känsla!!
Laget dagen innan!
Detta ögonblick har jag drömt om hela mitt liv, och det är klart värt allt slit!
Kika på:
www.lopningforalla.se
marathon.se
ultradistans.se
xkross.se