För mig fanns inget efter fredagen den 21/11 2014 utan det nya kapitlet startade efter det att jag passerat mållinjen.
Dagarna innan loppet var jag hemma på Ekerö och tänkte ingenting på vad som skulle göras längre fram. Jag tränade mina pass, njöt av ensamheten, såg till att få i mig den energi jag tänkt och fokuserade på att må så bra som möjligt. Jag visste att inne i huvudet fanns den där nervositeten, vetskapen om smärtan som skulle uppstå den 21/11 och det mentala fokus som skulle plockas fram i slutet av veckan. Saker som inte 5 dagar innan fanns utrymme att ödsla energi på utan det var bara att acceptera, låta dem finnas där och tänka "det tar jag sen".
Att springa ett mästerskap skiljer sig oerhört mycket från en "vanlig" tävling och det är många främmande situationer som kan uppstå som inte går att träna på innan. Att förbereda sig så bra som möjligt inför dessa situationer har jag gjort genom att träffa Cecilia Duberg som är mental coach som med bra verktyg har guidat mig hur jag ska bete mig när detta sker.
Ett par veckor innan VM längtade jag tills allt skulle vara över och hur skönt det skulle vara att komma hem igen. Så här brukar jag tänka fram tills det närmar sig och tankarna tar en helt ny vändning. Med en vecka kvar började längtan efter loppet att infinna sig. Allt från att packa till att provspringa banan dagen innan, till att stå på startlinjen och känna detta rus av glädje, till alla svackor och krigandet från att ta sig ur dem till att till slut springa över mållinjen trött, sliten och lycklig.
För visst är det så att hela resan har sin charm. Skulle jag enbart längta till loppet är över skulle jag ljuga för mig själv och meningen med Ultra försvinna. Jag älskar att ta ut mig, hamna i situationer jag inte är förberedd på, springa vidare trots att blåsor under fötterna spricker, känna hur energin börjar ta slut och kriga mot den där jävliga smärtan som kommer efter ett antal timmar. Utan dessa delar vore inte ultra ultra.
Tillsammans med övriga Team Sverige åkte jag till Doha i onsdags morse. Det var en härlig stämning redan på Arlanda och det skapades direkt en grym teamspirit. Detta är viktigt för den individuella prestationen att känna att vi tävlar som ett lag. Väl i Doha möttes vi av en väldigt annorlunda kultur med en helt skruvad kvinnosyn. Till exempel var jag och Frida tvungna att ha lång ärm och långa byxor om vi skulle ut och springa själva, men om vi hade en man med oss gick det bra med linne och kortbyxor. Haha, otroligt att inte burkan låg och väntade på sängen på hotellet ;).
Hotellet var ett riktigt lyxhotell och maten var helt fantastisk. Inga problem att kostladda med andra ord. Eftersom Doha ligger två timmar före Sverige i tid rekommenderade Peter oss att vara uppe ett tag på kvällen och sova ut under torsdagen. För min del som brukar lägga mig klockan 21.00 var denna uppgift svår men jag lyckades hålla mig uppe till 00.30 (22.30 Svensk tid).
Ställde klockan på 09.30 för att säkerställa mig om att kunna få äta av frukostbuffén. Vaknar tidigt av ett konstigt ljud och tittar lite surt på stackars Pär då jag tror han glömt att ta bort sitt larm på klockan. Vänder mig om och slumrar till. Det ringer igen och nu knackar det på dörren Pär öppnar och utanför står en kvinna i burka och säger "mrs Sophia, doningkontroll". Jag hoppar upp ur sängen, klär på mig och yrar runt. Kvinnan knackar igen och denna gång lite surare "mrs Sophia, dopingkontroll, bring passport".
Jag följer med henne ner till receptionen där det står en stor karl i vit "klänning" och något turbanliknande. Han tar tag i min arm och vi börjar gå mot en idrottshall. Här möter jag Jonas som berättar att han varit där i 2 timmar.
2 timmar var jag inte förberedd på och insåg att fukostbuffén var osäker. Ingen frukost dagen innan 100K är ingen hit. Utan att stressa ringde jag Pär och bad han komma med frukost. (acceptera och hantera situationen).
När jag sitter där på en stol kommer Ellie (vinnanren av Comrades) ut gråtande från dopingrummet och börjar skrika och bete sig rätt aggressivt. Jag kunde förstå henne som förutom tom på energi skulle stressa till en redan påbörjad presskonferens.
Jag kan inte påstå att Qatar skötte denna dopingkontroll speciellt bra då inget var förberett och det fanns en kvinna som skrev i papper och en man som tog blodprov. Pär kom med mat och vi bjöd även några stackarns män brevid som hade väntat länge.
Jag får komma in och vid ett träskrivbord sitter en man och dirigerar mig att välja provrör, klistra lappar och berätta om provet. Därefter tar en annan man klädd som han skulle på galamiddag tar i min arm, knyter något som likar en kondom hårt runt över armen. slår lite i armvecken och trycker in sprutan. Haha inget för spruträdda kan jag lova ;). Men det gick bra och jag fick sedan snabbt lämna rummet och hann till the final call av frukostbuffén. Nöjd att jag hanterat en situation som kanske för två år sedan hade stressat mig.
Efter frukosten besökte jag och Pär shoppingcentret som låg i anslutning till hotellet. Jag kan förstå att personerna som bor här aldrig vistas utomhus. Centret var byggt som att det var utomhus med ett tak målad som en himmel, gatlysen och gatsten. Här inne fanns bland annat ett tivoli, skridskobana, en kanal med gondoler och en massa annat som kan behövas. Pär jag höll avstånd till varandra då vi hört att det var olagligt att hålla varandra i handen. Bevis fick vi på detta när Linus berättade att han oskyldigt pussat sin tjej på munnen senare under dagen och då blivit utskälld av fyra karlar som vasst påpekade att om polisen varit på plats kunde han blivit arresterad. Ännu ett bevis på ett skruvat land. ;)
På eftermiddagen skulle vi testa banan och underlaget som bestod av ojämn gatsten och kakelplattor (ungefär som att springa i ett badrum). Här fick jag tyvärr erfara att min klocka gått i pension och ville inte fungera. Ännu en situation som kunnat stressa gamla Sophia, men lugnt och fint bestämde vi att jag tar Peters klocka och ödslar inte mer energi på att försöka "väcka min".
Bra motivation var att få springa mot Buud och komma före över mållinjen. En känsla att ta med (även om det var dagen innan ;)).
Därefter var det invigning där alla nationer gick med sin flagga till publikens jubel. Efter det var det ett pastaparty som liknade en galamiddag. Dock smet jag, Pär, Jonas och Fritjof tillbaka till hotellets buffé som för kvällen bestod av havstema och ett oändligt långt dessertbord. Ja så man fick ju lov att offra sig ;).
På kvällen skypade jag med min kära vän Erik Söderlund som bor på Cayman Island. Det var väldigt skönt och peppande att prata med honom som är en av mina närmsta vänner sedan jag var 16 år.
Sedan var det då raceday!
Nu var jag laddad. Efter att inte tränat utan bara ätit och hållit mig inne på ett hotell ville jag bara ge mig iväg, inget kunde stoppa mig!!!!
Tog det lugnt och förberedde allt jag skulle dricka under loppet.
Kände mig otroligt trygg i energiintaget och är så tacksam för att Enervit stäler upp och hjälper mig med allt från flaskor till gel. Enervits produkter har jag kört länge nu och är väldigt trygg med. Snälla mot magen och smakar riktigt bra. För min del är det skönt att inte blanda en massa olika utan kör på ett märke hela vägen. Jag hade även fått flaskor vilket kändes proffsigt till skillnad från mina tidigare hello kitty-flaskor. Näe, Enervit rekommenderar jag varmt och kommer fortsätta troget med.
Gick ner mot starten och skrattar lite när jag ser att bajamajorna som är utställda skyltar lite retligt med att de bara är för män ;). Jaja, skruvat!
Löparna ställer sig redo och i fältet är det otroligt starka löpare. Det har aldrig varit så hårt fält på ett mästerskap i Ultra och många tjejer har på Marathon personbästa ner mot 2.30.
Starten går och jag lägger mig lugnt bakom två ryskor. Det börjar armbågas lite och skapas positioner, men jag tänker bara "vilka tokar, det är ju 99K kvar att springa". Jag kör mitt race och inser snabbt att det kommer att bli ett långsamt lopp.
Banan som bestod av 20*5km bjöd på ojämn gatsten, skarpa kurvor och stenplattor. Att flyta på var omöjligt då man hela tiden fick bromsa in och accelerera vilket tog energi. Det blev även bitvis väldigt halt på banan då vattenflaskorna som slängdes på gatstenen gjorde det till en isbana.
Vid cirka 40K börjar jag känna enrgibrist och tänker "fasen, det här får ju inte hända. Det här har jag inte planerat". Ropar till Pär som langar att jag vill börja med koffein men han hör inte så när jag väl kommer dit ger han vanlig sportdryck. (acceptera och hantera). Gamla Sophia hade kanske börjat gråta, men den mer erfarna Sophia hanterade situationen och smällde i sig en hel banan 200 meter senare, och vips var energin på topp igen ;). Bestämt tilltalade jag mig själv att detta händer INTE en gång till. Körde på och tänkte hela tiden att håller jag energin är jag stark.
Vid 60Km Ser jag Josefin (som stod vid varvning) lika glad och ropar "DET HÄR ÄR SÅ JÄVLA KUL". För visst var det kul även om det gjorde förjä--igt ont. Jag började passera några tjejer som tog täten i början vilket straffade sig för dem här. Åter igen det är 100KM som ska springas och mycket kan hända. Jonas och Fritjof varvar ett par ggr och det gav verkligen extra energi. Jonas som är så otroligt snabb och Fritjof som med världens leende bara tassar förbi i hög fart. Frida och jag möts under banan och peppar varandra.
Vårat supportteam som bestod av Peter Fredricsson, Reima Hartikainen och min Pär gjorde ett fenomenalt jobb! De fanns där, sa rätt saker och agerade proffsigt från start till mål. Jag talar nog för alla oss aktiva när jag säger att den trygghet ni tre skapar är ovärderlig. Peter som är ansvarig för landslaget har stenkoll på precis allt.
Även Linus pappa med sambo och Linus flickvän fanns överallt på banan och hejade vilket även det var fantastiskt för oss som sprang och behövdes sista 5 varven. Mot slutet av loppet gjorde ryggen otroligt ont men det var bara att springa på och jag kunde öka inpå sista 5.an. Korsade mållinjen på blygsamma 8.02 och en 13.de plats. Dock är jag nöjd då banan gav sämre förutsättningar för bra tid. Mitt mål var topp 15 så det klarade jag.
Något som jag är otroligt nöjd med är att:
1. Energiplanen höll och jag kände mig klar i huvudet hela vägen. Även om jag mådde lite dåligt sista 90 min, men det är väl naturligt efter allt man stoppar i sig.
2. Jag accepterade och hanterade de situationer som uppstod på ett bra sätt utan att stressa upp mig. Behöll mitt lugn och gjorde mitt lopp.
3. I stället för att skapa en rädsla för smärta och svackor välkomnade jag dem i stället och såg dem som nya utmaningar.
Vad jag tar med mig:
Det krävs nog några mästerskap för att göra allt rätt och det krävs så mycket mer mentalt än en "vanlig tävling". Jag tar från Doha med mig en massa bra erfarenheter som kommer att vara bra inför nästa säsong. Det är ingen idé att gräva ner sig i tankar kring vad jag gjorde fel. Gjort är gjort och det ända jag kan göra är att nästa gång "gör om, gör rätt".
Jag vet att detta stärker mig som landslagslöpare och nästa gång är jag många strån vassare ;). Jag vet nu mer hur jag ska lägga upp träningen framöver för att få in alla pusselbitar där de ska sitta.
Det här var ett fantastiskt äventyr som jag är så glad att jag fått dela med ett helt underbart gäng.
Pär, Peter, Reima, Fritjof, Jonas, Frida och Linus! STORT TACK för att ni är så himla bra och att vi tillsammans gjorde denna resa till ett minne för livet. :)
Nu kämpar vi mot nya mål och jag tar med mig den faktiska biten att jag är 13.de i världen på 100K i en sport som växer mer och mer och bjöd på ett riktigt starkt startfält.
Nu är det dags att boka flygbiljetter till Pretoria igen för ett träningsläger hos MR Comrades himself, Nick Bester.
I mars kör vi Marcus Engström mot ett annorlunda Syd Afrika med pepparsprayen i högsta hugg.
Ja min resa slutar inte här, det är nu den börjar ;)
Stort tack alla som följt loppet och hejat!
Och visst Stod Peter där precis som efter EM och Ultravasan med öppna armar i mål. Den bilden och känslan är helt ovärderlig och något som jag bär med mig framöver.
TACK!!!