och sjukdom. Sprungit har jag gjort nu i en vecka men det har känts tungt,
tråkigt och okontrollerat. I går packade jag och Pär en ryggsäck och begav oss
ut mot drottningholm för att åka skaterullskidor. Jag hade planerat in
en löpfri helg eftersom jag kännt av ljumsken under de senaste passen.
Gatorna var sopade och förutsättnignarna var fantastiska för skate. 10 minuter
in i passet bröt jag av staven så det var bara att i frustation sätta sig på
bussen hem. Gissa om jag var less. Pär fortsatte men 20 minuter senare så
ringde han och hade även han brytit staven. Träningsnarkoman som jag är
nöjde jag mig inte direkt med 10 minuter skidor och drog i stället ut och
sprang 15 km runt brunnsviken. Det var hemskt! Men idag, idag så släppte det.
Sprang ut på min favoritrunda i märsta. Obanat, lerigt och kuperat, fantastiskt.
Det gick lätt, tekniken satt och jag bara flöt på. Sprang 100 minuter i sköna
4,30/km och jag fick tvinga mig själv att sluta så jag skulle hinna till jobbet.
Nu känns resan jag har fram till Lidingö ultra rolig igen. Jag säger inte att
jag kommer vinna, inte heller att jag tar mig i mål. Men jag lovar att jag ska
kämpa för att ge tjejerna en tuff match. Sååå underbart att vara back on track!
NU KÖR VI!!!!!!!