Att förbereda mig på både fysisk och mental smärta är viktigt nu för jag vet att jag kommer att få det tyngre än många andra. Jag har de senaste halvåret tänkt "benet, benet, benet" i varje steg jag tar oavsett om jag går eller springer och det är en mental belastning som kräver onödig energi. Ingen smärta utan sämre reaktionskraft i fot isättningen samt en "tyngdkänsla" i vänster ben.
Men vad gör man?, lägga sig platt, gråta sig till sömn och ge upp? Ta ett beslut att inte springa? Ja, tanken har självklart slagit mig och jag har haft många diskussioner med mina stöttepelare om en eventuell DNS. Hade det då varit en skada som gör ont och blir sämre när jag springer hade inte beslutet varit svårt att ta. Men problemet, eller miraklet om man ser det så är ju att desto längre jag springer så släpper det successivt. Det är som om jag springer bort det som tightar till sig och detta visar sig ofta efter cirka 30K.
Dagen innan Two Oceans Marathon kunde jag knappt springa 7K. Jag sprang några 100 meter, stretchade, sprang vidare, stretchade och kämpade i 5.15/km-fart. Pratade med Peter kvällen innan om hur jag skulle göra där han sa spring!. "Ställ dig på startlinjen och känn av atmosfären, njut av att få vara med om denna fantastiska upplevelse och ta det för vad det är. Det värsta som kan hända är att du bryter. Men vinsten är att du fått starta, känna tävlingsnerver och du ska ju ändå träna". Så med alltså väldig få kilometer i kroppen som kämpats för att närma sig 5-fart/K startade jag utan några som helst förväntningar. Att dessutom varit mentalt nedbruten av andra löpare dagarna före start som påpekade min övervikt (kallas psykning ;)) sprang jag och är så tacksam för Peters kloka ord utan några som helst prestationskrav. Från kämpande till att flyga fram vilket är ett bevis på att jag älskar att tävla. Och psykningar fungerar inte på mig utan det var rätt kul att få ropa "here comes the meatball" när jag skuttade förbi dessa pinnsmala tjejer.
Den känslan som kom efter cirka 25K är den jag får förlita mig på och den enda känslan som får mig att inte ge upp. Den känslan som ska bära mig fram och förhoppningsvis släpper handbromsen efter 30K och jag får börja mitt lopp.
Sen har vi den där pressen. En 11.e plats ekar fortfarande i min skalle som under Comrades är first looser. Men jag måste säga att jag är glad att jag sprang in på en 12.e plats (9.an var dopad) och inte 11.e. För fy f-n rent ut sagt för att få den där medaljen på posten ett år senare. För det är ju där på plats man vill njuta av medaljen och inte på grund av att någon fuskat. När jag var i sydafrika i mars/april fick jag flera gånger påpekat att jag var first looser och att det inte är okej att hamna där igen.
Nu är ju uprun ett helt annat lopp och jag har ingen aning om vad som väntar. Jag har inte kunnat skapa de förutsättningar som jag hoppats på och kunna åka till Durban med ett självförtroende. Jag har inte de mil och den fart i benet som jag önskat, och jag har en funktionsnedsättning som kommer ge mig en otroligt tuff och plågsam resa.
Ja, det här är sådant jag inte kan påverka, så är det. Jag kan inte heller påverka den press som finns och förväntningar runt omkring, sorry för det.
Men vad kan jag påverka då? Jo, jag har Two Oceans Marathon som jag mig ett kvitto på att den där grundkapaciteten finns och att det är inte de sista träningspassen som avgör. Jag har åkt upp mot 600 km rullskidor som gett mig en hög kapacitet då jag jobbat stenhårt med hjärta/lungor. Jag har en energiplan som jag känner mig trygg med och det är en oerhört avgörande del för det slutgiltliga resultatet. Jag är starkare mentalt då jag gjort några ultror och lärt mig lägga upp loppet på ett bättre sätt. Och jag har personer som Peter som alltid säger de där rätta orden utan att pressa.
Comrades är ett äventyr och det är mitt äventyr. Sedan det som händer blir spänningen. Håller benet?, släpper det efter 30K som sist?, Håller energin hela vägen?, kommer magen krascha?, Blir det 35 grader?, Springer Pär förbi mig?, Kommer jag sova kvällen innan?, Blir starten lika mäktig som sist?, Fungerar planen?. Ja det är det som är ultra, inte någon som vet och det är charmen.
Det blev en snabb upptrappning och nu direkt en nedtrappning men som sagt, förlita mig på grundkapaciteten, det släpper efter 30K och det här är mitt äventyr oavsett vad andra säger eller vad som händer.
I morgon är mitt sista ultrapass som är 50K uppdelat i 25K lugnt, 15K i tävlingsfart och sista 10K i överfart.
That,s it ;)