Varje år när man närmar sig startområdet på Bellmanstafetter kryper endorfinerna fram. Det är en fantastisk stämning och alla är förväntansfulla. Själv var jag lite nervös, dels för att springa så kort som 5 km och för att jag levt på stesolid (lugnande) senaste veckan vilket drar ner resultatet rejält. Med duktiga grabbar i laget fick jag inte svika så jag bestämde mig för att ta det lugnt i början och fösöka hitta ett flyt i löpningen. Efter att alltid haft sträcka 4 var jag jätteglad att få den andra då det innebar att jag inte behövde springa slalom mellan löpare vid varvning. Jag värmde upp och det kändes hemskt, att knappt sprungit på 4 dagar och senast ett 60kmpass i benen gjorde sig till känna. Hur sjutton skulle jag klara att hålla farten? Jag är ju ultralöpare av en orsak, nämligen att jag vill springa lugnt och njuta och slippa den där hemska mjälksyran som jag är superallergisk för (har dock inte kollat upp det men jag lovar att det skulle visa som allergi på ett test ;)). Jag körde några stegringslopp och försökte tagga till. Det var bra väder och lite blåsigt. När Ola kom gjorde jag mig beredd och stack iväg. Första biten av sträckan är utför och jag gjorde min sämsta start någonsin haha 4 min på första kilometern. Två killar sprang om och jag tänkte "4min/km är INTE okej och nu ska jag fasen hänga på, eller i allafall inte släppa dessa två grabbar. Vi sprang om mängder med löpare och efter 2.5km hittade jag tillslut mitt flyt i löpningen. Backen kom och jag fick kraft. Såg att killen som sprang om mig tappade något och då kom djävulshornen fram. Sprang över ängen och visste att de två sista kilometrarna var rätt tuffa på allt grus. Helt plötsligt låg jag på 3.30, jagade ikapp och hann om. Haha tänkte jag nu ska jag försöka mig på nästa. 3.25 visade nu klockan på och jag tog i som bara den. Gruset var dock tungt men vad fasen, det var lika för alla. Upploppet gick fort och jag tog nästan ikapp killen. Min sluttid var 18.05 vilket jag är nöjd med trots förutsättningarna och min svaga öppning. Dessutom är inte banan den lättaste 5km-banan enligt mig i allafall. Åhhh jag ville springa en sträcka till men får spara mig :). 1 minut och 3 sekunder bättre än förra gången är kul :). Samtliga löpare i laget sprang bra och vi kom in på en fin 3de plats. Nu får vi träna så vi tar hem segern nästa år!!! Ola, Klas, Niklas, Markus kom igen nu!!!!! Ett år och vi är på
0 Comments
Leave a Reply. |
Bloggare
Jag heter Sophia Sundberg är idrottsnutritionist och löptränare. Tränar och tävlar på Ultradistanserna. Här kan du följa min blogg. Arkiv
March 2022
Kategorier
All
|