När jag var yngre sprang jag stafetten tillsammans med Brånan Boys and Girls där vi ett par gånger vann damstafetten. Redan då fanns faktiskt en djupt rotad önskan om att kanske prova hela sträckan själv någon gång. Visst ansåg jag då att det var ett omöjligt uppdrag då jag till och med såg en halvmara som en orimligt lång distans :).
Men nu ett par år senare med ett par ultralopp i benen är jag då anmäld till premiären av en säkerligen ny hit inom Svensk löpning.
Efter Comrades tappade jag lite av motivationen för att springa, eller träna över huvudtaget och jag tappade flytet och känslan i löpningen. Åkte lite rullskidor och sprang när kroppen kände för det. Kunde stå helt påklädd och redo tidigt på morgonen för en distansrunda men vänt efter 200 meter. Det kändes helt enkelt inte rätt!
Kroppen var återhämtad men inte huvudet. Och även om de främsta löparna säger att de alltid älskar att springa och att det alltid går bra så stämmer det inte. En mental urladdning var det och då tvingar jag inte mig ut för att jag måste.
för cirka två veckor sedan släppte känslan och jag började känna suget att kriga efter kilometrar, ge mig an backträning i slalombacken på Ekerö för att med riktigt trötta ben ge mig ut på tröskelpass, pressa mig igenom de fruktansvärda korta intervallerna på Träkvistavallen, ja helt enkelt njuta av höga endirfinkickar, förlita mig på att träning ger resultat och känna mig ett med den smärta som följer med.
Vi är bara människor och kan inte (även om många påstår så) följa strikta "antal kilometerveckor" vecka ut och vecka in. Slaviskt följa ord på papper och intala oss och andra att utvecklingskurvan står still om vi inte snittar 200 km i veckan. Näe det fungerar inte så! Det är inte den som tränar mest som blir bäst.
Mina träningsveckor har varierat en hel del och jag kan tillkännage att vissa veckor har jag legat på 230 km medans andra på 150 km. Att ligga på ett exakt antal varje vecka skulle tråka ut mig och med en varierande vardag vara helt omöjligt.
Förra veckan blev dock en bra vecka och jag kunde springa långt och länge för att dagen efter prestera på topp ute på banan. Snabb återhämtning och sedan dagen efter ett tempolopp på 10km som ledde till ett PB på distansen. Detta förmodligen för att jag lyssnade på kroppen som behövde en mental break.
Men tillbaka till saken och Ultravasan.
Vi åkte upp till Mora på i fredags och fick bo hos Peter Fredriksson som har ett gästhus på tomten. (Ja det var ett helt hus ;)). Klockan 8 på lördag morgon åkte jag, Pär och Peter i två bilar för att kunna ställa en i Evertsberg och en i starten i Sälen. Vi placerade även ut vätska på vägen. Mellan Sälen och Evertsberg är det 48 kilometer och det började med 3 km uppför. Därefter blev det lättlöpt en bit för att sedan svänga in på mer tekniska svårigheter i otroligt fantastisk miljö. Jag som älskar myrar och blötmark fick verkligen njuta. Även om det var en tung bana blev jag inte trött då jag bara sög in varje sekund. Bitvis sög det verkligen och varje steg sjönk kändes tungt. Vi tog gott om tid på oss då vi fotade, svalkade oss i vattnet samt stannade för vätskepauser.
Det tog sin tid men vilken upplevelse :).
När vi kom till Evertsberg åkte vi tillbaka till sälen och fikade kaffe med delicatoboll och hämtade den andra bilen. Kvällen spenderades nere vid Siljan. Mora är verkligen en glad stad med mycket värme och jag förstår de som trivs där.
Söndag vid 8 mötte vi upp Jonas Buud och några fler för att ta oss till Evertsberg och springa de sista 42 km till Mora. Kroppen kändes faktiskt pigg och gårdagens pass gjorde sig inte påmind. Löpningen som igår började uppför blev idag utför första kilometrarna som sedan följdes av blöta hjortronmyrar. Jag och Pär tog det lugnt och fotade medan de övriga brummade på. När vi sprungit cirka 9 km kommer vi till ett parti där det under ett par hundra meter ligger en massa sprängsten. (Vilket senare visade sig vara fel väg). Jag sprang jättelugnt men när jag kliver på stenar som ligger löst tappar jag balansen och faller. Tror jag har en reflex att skydda det viktigaste jag har, benen och slår därför först i med ansiktet och käken, sedan lyckas jag vika händerna inåt och sist slår jag i vänster knä. Det blev ett hårt slag rakt ner i stenarna och Jan-Erik Ramström, som svar på din fråga om mina snubbelattacker kan jag svara att det blev en, och då en rejäl ;).
Vågade först inte röra mig då jag tänkte nu har jag tappat alla tänder på ovansidan och krossat käken. Reser mig sakta upp och ser blod på stenarna. Skit tänkte jag, blöder jag från ansiktet? Ser lugnande nog att det är händerna och knät som blöder. Känner på ansiktet och det har rivits upp på vänster sida mot örat. Skönt! Sedan när jag klarnat till märker jag att det knastrar i munnen. Direkt tänker jag tänderna!!!! Känner med tungan och ja visst fick de en smäll. Kan känna en glugg på sidan av framtänderna och tittar i kameran där jag ser att det försvunnit lite längst ut. En lättnad att inte hela tänder flög ut. Käken var alldeles öm men jag tror den klarade sig med att jag kommer bli rätt blå. Handlederna värker men det struntar jag i, hur är det med knät? Staplar fram och det gör ont men tror jag klarade det.
Dilemma, vända tillbaka eller fortsätta? Jag är ju i Mora för att testa banan så det blev ett lätt val. Joggar i gång benen och knät känns precis som ett löparknä. Kuperad terräng gör ont och i Oxberg bestämmer jag mig för att springa asfalt tillbaka. 28 km hinner vi innan Peter möter oss med bilen. Även fast jag inte fick springa ända till Mora är jag nöjd och lättad att det inte blev värre än vad det blev. Knät klarade sig och det är det viktigaste. Handlederna och tanden tar jag som det kommer så länge jag kan springa haha.
Ack den som ger sig, men måste säga att löpning är inte alltid en dans på rosor och i det här fallet blev det bara ett tandläkarbesök. Sedan en bekymrad mormor som bad om att jag skulle sluta springa och börja med en snällare sport som schack. På det svarar jag: Finaste mormor, löpning är mitt liv och precis som med allt annat blir det inte alltid som man vill. Spänning i vardagen helt enkelt ;). Bara att damma av smutsen och upp i sadeln igen. För hemskt och säga, jag kommer ramla igen ;)
Sammanfattning; Även om jag är blå idag, har en bula på vänster sida, ömmande knä, smärtsamma handleder och i behov av tandläkarvård så var det en fantastisk helg och värt varje sekund. I morgon är jag på banan igen ;)