egentligen inte vad det innebar mer än att man skulle springa långt, längre och
längst tills det värkte i kroppen. Jag har sprungit så länge jag kan minnas men
aldrig varit riktigt bra på det. Först hösten 2009 spräckte jag 40-gränsen på
milen och sprang på hässelbyloppet in på 39.43, vilket för mig var fantastiskt
bra. Skillnaden var ju att de andra tjejerna sprang i på mellan 35-39 minuter så
kanske inte så bra av mig ändå. Förra säsongen 2011 började jag göra lite
framsteg och sprang min första marathon i stockholm på 3.07. Stockholm
halvmarathon på 1.26, lidingöloppet 2.17 och hässelbyloppet 38.49. Fortfarande
inga tider men för mig återigen fantastiskt. Jag insåg att jag hade förmågan att
ligga i samma fart under en längre tid och såg en trend i att ju längre jag
sprang desto högre upp hittade man mig i resultatlistorna. Efter hässelbyloppet
var jag rätt less på löpningen och gick över i enbart distansträning. Mina
långpass tidigare hade som längst legat på 90 minuter. Jag började springa 80
minuter varje dag, ökade till 85, 90 osv tills jag låg på 100 minuter. Nu var
det roligt igen. Kände att nu ska jag verkligen lägga min själ i detta. Hela
hösten har gått fantastiskt bra och tillsammans med min nya tränare Sven-Åke
Jåfs konstruerade vi fram en stomme till grundträningen som såg ut på följande sätt:
Måndag: 90 minuter distans
Tisdag: morgonpass 60 min, kvällspass: intervallstege 6-1 min
Onsdag 90 minuter distans
Tors: morgonjogg 60 min, kvällspass: 20-30 min tröskel
Fredag: 60 min förmiddag, Kvällspass 90 minuter distans
Lördag: Långintervaller
Söndag långpass: minst 2 timmar.
Ärligt talat så har jag inte följt detta till punkt då morgonpassen ibland har blivit lidande, men däremot har jag i varje
pass sprungit minst 20 km och långpasset på 30-35 km. Totalt 14-15 mil i veckan.
Vad driver då mig till att mala på vecka efter vecka? Självklart glädjen till att springa. Skulle jag inte tycka att det är roligt skulle jag sluta direkt. Men den största anledningen är de två kommentarer jag fick under förra året.
Dessa gjorde mig först ledsen men har blivit till motivation.
Dessa kommentarer var:
- "varför är du nervös? Du kommer ju aldrig vara med att kämpa om placeringar" (Dagen före Stockholm Marathon)
-" Du kommer aldrig bli någon ultralöpare, du vet det finns duktiga tjejer där".
Som svar till er: Har just nu det svenska rekordet på 6 timmars löpning, och ligger för
stunden tvåa i världsrankingen. OCH det känns fantastiskt bra. Kämpat, kämpat,
kämpat men jag nådde ett mål, och nu tänker jag nå flera till.
Allt går om man vill så länge man tror på sig själv! så det så!