Jag hade inte nämnt för många att jag skulle springa utan jag ville åka ditt och verkligen göra mitt lopp då jag var osäker på hur det skulle gå. Flög upp fredag morgon till mamma och tillbringade en lugn dag ute i de norrländska skogarna och laddade med citronkladdkaka och grädde :).
Gjorde ett tappert försök att guida min kära far i hur vätskelangning går till då han skulle få äran att följa mig under loppet. Sune tog uppdraget på fullaste allvar och övade nervöst på hur han skulle langa till mig :). Riktigt roligt att ha pappa med för då vet man inte riktigt vad som kan hända. Peter Fredricson säger alltid inför stora tävlingar att vi ska vara beredda på att vätskan kanske inte finns på utsatt plats och hantera situationen. Att ha Sune som langare är ett perfekt tillfälle att träna på detta kan jag lova haha.
Pappa och jag åkte på morgonen till Ume och han envisades med att vi skulle åka delar av banan för att se exakt vart kilometerskyltarna satt. Bara att följa med ;).
Det var kallt i Umeå och temperaturen visade 1 grad. Jag vet att jag inte springer bra när det är kallt men det var något jag tryckte bort. Vid startområdet var det en skön stämning. Trots att det är Sveriges äldsta Marathon var det enbart 100 anmälda till marathondistansen och cirka 150 till halvmarathon. Träffade några välbekanta ansikten från IFK Umeå och verkligen njöt av denna underbara dialekt. Pappa som hade skrivit ut banprofil, PM och ja tagit reda på allt som gick hade koll på läget. Jag värmde upp med Lukas Borgemo som är en duktig löpare i Umeå. Vi pratade om att öppna tillsammans runt 4 min/km. Umemaran löper längs med gångbanor och vägar 10.5km bort för att runda en kona och springa tillbaka. Sedan gör man samma sak igen. Långa rakstäckor och sega partier kändes som en bra mental träning. Jag kände mig tung och stum under uppvärmningen vilket jag tror beror på att det var kallt. Hade svårt att få upp värmen. Starten går och jag lägger mig i 4 min/km. Kyliga vindar gör att jag fryser och mina händer tappar känseln. 5 km passerar på strax under 20 minuter och här står pappa och ropar sådär som en stolt pappa bara kan göra. Jag hade sagt att han skulle stå vid 5 km och han står precis vid skylten :).
Efter vändning tillbaka är en seg bit. Riktigt kallt och jag får inte upp korken på gelen och struntar i den. Vätska kommer ändå lite längre fram. Pappa är verkligen överallt och hejar, ropar tider......
Sista biten fram till varvning består av en nästan 4km raksträcka. Halva distansen på 1.24.44 och helt enligt plan. Är irriterad att jag fortfarande är stum i låren men tänker att även det är bra träning. Jag ska ju trots allt bara springa ett Marathon. Den 21/11 är det långt mer än dubbla. Att tänka så gör det faktiskt lättare :)
Pappa står vid 22km och ropar faktiskt något riktigt vettigt, "Bra Sophia, kom ihåg att du alltid är starkast på slutet". Ja jag blev rätt förvånad av Sunes kloka ord. Jag är nu själv och krigar. Lukas fick bryta och jag har långt fram till 3.an och långt bak till 4.an. Det känns inte som en tävling längre och jag är besviken att jag ännu en gång inte får chansen att tävla. Att springa ett Marathon själv är väldigt tufft men jag hör Peter Fredricsons ord "Det ända viktiga är att du tar ut dig". Bra då har jag det att kämpa för och det ska väl inte bli några problem i dessa förhållanden. Springer på och nu känner jag inte mina fingrar. Pappa följer troget och hejar. Vid 34km biter vinden lite extra och jag vet att det är tuffa kilometrar kvar. Hade en plan att jag skulle få tappa 2 minuter på andra halvan och vill inte gå över en snitthastighet på 4.02/km. Vid 4 km kvar gör jag en fartökning. Det får bära eller brista. Och visst är 4 km kanske lite långt men jag behövde en förändring i steget. Sista kilometrarna gick på 3.53, 3.52,3.50 och 3.48. I mål var jag på 2.51.09.
Slog det förra banrekordet med nästan 2 minuter och även kapade mitt gamla PB från 2.53.18.
Joggade ner 3 km, fikade, minglade lite och åkte hem till skogarna igen och åt mängder med god mat. Var väl inte helt nöjd då jag aldrig kände den där tävlingskänslan jag ville åt. Men gissa om jag är sugen att springa en mara i fina förhållanden och med bra motstånd :).
Nu förbereder jag mig för ett värmeläger en vecka på Lanzarote och sen, sen är det nära ett av mina största äventyr någonsin.