Jag ser idrott som en fantastisk fostran och ger barn chansen att känna tillhörighet och trygghet, alla på lika villkor. De lär sig jobba i team, respektera varandra och skapar en ontologisk trygghet. Men i stället för att ge barnen detta ställs det krav, tydliggör vikten av att vinna och att göra sitt bästa inte alltid räcker. När barnen sedan slutar i tidig ålder rasar vi ofta över att barnen är lata, vill bara pilla med mobilen eller hänga med vännerna utan att reflektera över att vi kanske ska lyssna på vad de har att säga och ändra vårt beteende.
Jag har ibland sprungit förbi fotbollsplaner och sett flickor och pojkar i lågstadieålder spela fotboll med enorm glädje och energi där de coachas av engagerande ledare. Samtidigt har jag sett en förälder som tagit på sig en ledarroll på sidan skrika med en mycket arg ton”men för i helvete lina!!! Där är bollen!!! Till VÄNSTER, vänster sa jag!!!!”. Blir helt tagen av situationen och tänker hur jag själv skulle reagera om min tränare skrek så på mig? Jag hade förmodligen pekat fingret, gått därifrån och aldrig tillåtit någon att tala till mig på det sättet så varför ska ett barn det? Och sedan tro att han eller hon känner motivation att fortsätta idrotta, tycka att det är roligt?
Precis som den viktiga frågan om vilken idrottsförälder är du ställer jag frågan vilken kostförälder är du? Just nu pågår ett mindre ordkrig mellan två kända kostförespråkare på sociala medier. Den ena hårt debatterande för ketogenkost medan den andra har en mer helhetssyn med fokus mot idrotten. Det är rätt fascinerande att följa dem men framförallt alla de miniexperter som bombar kommentarsfälten med sina många och starka åsikter.
Jag läser att den som förespråkar ketogenkost (person 1) antyder att den andra personen som har ett mer helhetstänk och idrottsfokus (person 2) inte besitter någon kompetens eftersom hen förespråkar kolhydrater. Person 1 propagerar starkt för ketogenkost vilket i hens mening är det enda rätta för mänskligheten. I kommentarsfältet eldas det snabbt på och här diskuteras det vilt om person 2s personlighet och hur otrevlig hen är mot människor och i sina uttalanden. Jag kan hålla med om att person 2 kan ha en rätt hård ton vilket jag anser vara rätt onödigt. Däremot ser jag inte vad person 2s personlighet har med kunskap att göra, eller sammanhanget i den här diskussionen.
Återigen tar människor runt om i Sverige tillfället i akt att visa hur härligt det är att få vara delaktig i att prata illa om människor, hylla den partiska talan och bidra med den egna kompetensen som baseras helt på den egna ”så här gör jag och det är rätt”- propagandan. Tråden eskalerar snabbt och jag sitter med stora ögon av intresse och följer alla dessa experter.
Otroligt spännande och lärorikt. Nästan som en serie på Netflix som man bara inte kan sluta följa. Någon menar att kolhydrater kan göra att bukspottskörteln lägger av på grund av allt jobb med att producera insulin. Hjälp, det låter farligt! Bäst att jag frågar den stora sanningens Moder Google i frågan som menar att jag kan få cancer (som med allt annat). En annan person kommer med rak och tydlig grundläggande fakta ” kolhydrater är kalorier, socker är kalorier och fruktos är kalorier, frågor på det”? Vad jag förstår ska jag tolka det som att kalorier farligt och att det endast verkar kunna härledas från kolhydrater. Hjälp! Bäst jag frågar sanningens Moder Google som återigen hänvisar till att jag kan få cancer. Jag kan alltså aldrig mer äta kolhydrater!
Ibland känns det som att följa en diet handlar mer om att känna tillhörighet i en grupp. Kunna få medhåll i frågor och trycka ner människor som tycker olika. Det är viktigt att upplysa om att man äter på ett visst sätt och det känns bra att vara med i partiska forum och med alla medel få in andra på samma linje.
Varför har det blivit så hatiskt att förmågan att låta andra göra som de själva vill inte existerar längre?
Hur kommer det sig att när det gäller kost och dieter skapas enorma känslostormar som ofta känns som en dålig partiledardebatt där allt går ut på att beskylla varandra?
Varför är det så fel att gilla kolhydrater? Eller vara mer den som trivs med en mer fettrik kost? Eller varför inte ta en dags fasta om man känner att det passar just mig?
Även om jag har en egen kostfilosofi som jag tror på skulle jag aldrig påpeka att någon annan har fel. Anklaga den för att den inte tycker som jag och framförallt aldrig uttrycka partiska åsikter där jag inte har tillräckligt med belägg inom området för att uttala mig.
Jag tror inte heller att en viss kost passar alla utifrån hur vi lever våra liv. Idrottare presterar bättre med kolhydrater men kan absolut gynnas av att träna tomma för att stimulera förbränningen. Dock måste man här skilja på vem man har framför sig, detta är otroligt viktigt!
Jag minns en vetenskaplig artikel om kost som kom för ett par år sedan. En rätt självklar artikel som pratade om våra olika näringsämnen och dess påverkan för vår hälsa. Att jag minns den så tydligt är just för att den visade på hur fel det kan bli om man går in med en redan bestämd åsikt. Man letar helt enkelt efter svar som stödjer det man redan tror på. Just den här artikeln användes både hos LCHF-förespråkare och de som förespråkade kolhydrater. Samma artikel men tolkad på två olika sätt, vilket var intressant. Just bristen på kritiskt tänkande och reflektion genom öppna ögon är skrämmande.
Som sagt, jag lägger mig inte i deras tänk eller hur de ser på kosten och dess påverkan. Helt ärligt bryr jag mig inte då jag fortfarande står för att vi alla är olika och det sundaste är att hitta en avslappnad relation till mat som vi mår bra av och passar vår vardag.
Jag ställer mig inte på någon sida för partiska personer som enbart ser saker ur ett eget perspektiv utan att ha ett kritiskt tänkande. Detta ser jag enbart som bristande kunskap . Att säga att person 2 enbart pratar olika forskningsstudier ser jag personligen inga problem i. Person 2 är otroligt kompetent och finns det egentligen någon större sanning än väl beprövad vetenskap? Sedan om hen kan ha en taskig attityd, ja visst men det är i sådana fall en annan diskussion. Kunskap har hen!
Jag ställer mig på barnens sida och försöker vinkla detta ur deras perspektiv. Precis som jag skrev i ”Sluta lajka ohälsa” måste vi se till faktum att barn är på sociala medier precis som vi vuxna och påverkas på samma sätt av vad som delas. Skillnaden är att vi vuxna i många fall har förmågan att tänka, reflektera och sortera bland allt som sägs men det har inte barn. När vi var små fanns inte sociala medier och vi tog sällan skada av dessa åsikter och hatiska utlägg då detta hände mer i det tysta. Vi måste vakna upp och förstå att dagens barn tar del av allt vi gör och hur vi beter oss för att sedan tolka på deras egna sätt.
Tänk er att Minna 13 år läser att bukspottskörteln kan gå sönder om hon äter kolhydrater och går in och googlar på frågan och får fram cancer? Vad tror ni hon tänker? Eller tanken att kolhydrater innehåller kalorier? Gör inte proteiner och fett det? Hon kanske tror då att kolhydrater är livsfarligt, googlar på namnet och får upp bilder på bland annat frukt och grönsaker. Vi vuxna måste förstå att våra påstridiga partiska åsikter även påverkar barnen och hur lite ni än vill det påverkar dessa ”harmlösa” uttalanden till ett ökat insjuknande av ätstörda beteenden som kan finnas med under hela livet.
Varför kan vi inte vara vara ense om att vi är oense och fungerar olika och svarar på olika saker. Vill man äta strikta dieter, gör gärna det men varför måste det hela tiden sökas bekräftelse. De högt hörda diverse dietförespråkare jublar över alla kommentarer, och påhejningar för då de får ännu större kändisskap och därav en större slant i plånboken. När diettrenden börjar rinna ut i sanden kommer de bara på en ny där många hänger på. Återigen för att känna tillhörighet och chansen att få nya saker att slukas in i. Låt de som vill äta kolhydrater göra det, de som vill utesluta göra det men snälla sluta kritisera varandra. Ni vet bättre än så!
Ni som faktiskt har kompetens och är pålästa har ett stort ansvar i hur ni väljer att uttala er. Önskar att ni i stället kan guida till vilka livsmedel som kan vara bättre än andra för olika personers individuella behov. Fokusera på att värna om hälsa framför att sukta efter bekräftelse och girigt mata spargrisen. Prata om kost i positiv bemärkelse och visa alltid ett kritiskt tänkande där ni ser olika vägar att gå. För tro mig det finns mer än ett sätt. Men snälla, prata aldrig i ord som ”de är farliga, man kan dö, allt annat är fel eller hen är korkad då hen tycker olika”.
Tänk på hur det påverkar våra unga och deras framtid. Låt barnen bestämma själva och ge dem verktyg att påverka sin egen hälsa. Lär dem redan när de är små att man smakar på allt och ta inte för givet att barnet inte gillar något för att vi vuxna inte gör det.
Helt ärligt, känns det som en bra väg att intala barn som är aktiva och växer att äta ketogenkost och utesluta farliga kolhydrater? Att börja utveckla ett ätstört beteende och intala sig att det fel att ta en banan efter träning? Tar ni ansvar för detta?
Jag säger som en klok man sa till mig! ”Den dagen kenyanerna äter LCHF och samtidigt springer hem ett VM-guld på marathon, den dagen kan man börja uttrycka sig i att idrottare inte behöver kolhydrater för att prestera”.
Jag kommer fortsätta prata med barn om vikten av att äta av allt och inte lyssna på allt som cirkulerar på sociala medier. Jag kommer fortsätta att glädjas åt och berömma ledare som pratar med och förklarar hur bra en banan är efter träningen. Jag kommer fortsätta att prata om hur den verklighet vi ser i tidningar, bloggar och på sociala medier inte är den riktiga sanningen. Jag kommer fortsätta jobba mot en sund inställning till mat och jag kommer alltid reagera när jag ser saker som bidrar till ätstörda beteenden.
För min del får man gärna vara både fettdrivan, kolhydratdriven, must-eat-meat-driven och allt vad som finns. Det ända jag ber om är att tänka efter hur ni beter er, uttalar er och vilken påverkan det har. Reflektera över vilken kostförälder är du så kanske vi skapar en sundare framtid, både inom idrottsvärlden och kostvärlden.
För tänk vad fantastiskt det är när vi får välja själva!
Fanna BK är en fotbollsklubb i Enköping som är en fantastisk förebild. Otroligt engagerande ledare och föräldrar som redan vid låg ålder väver in utbildning i kost och andra viktiga saker. De ger ungdomarna glädje, en känsla av gemenskap och att alla är vinnare bara man gör sitt bästa. Detta märks tydligt på tjejerna och killarna som har fantastiskt roligt ihop. Tack för ert enorma engagemang bästa föräldrar och ledare! Ni är grymma!