En enorm glädje för tjejernas fantastiska insatser men detta var ett tufft läge för mig.
RUN Winschoten 100km är ett känt arrangemang i Holland som pågått under många år. Flera mästerskap har avgjorts här och många fantastiska prestationer har beskådat. RUN Winschoten är ett väl arrangerat lopp där hela staden skiner upp och lägger ett stort engagemang för att löparna som ska delta ska få en fantastisk upplevelse, något de lyckas väldigt bra med. Då loppet går på en 10km-bana i stadens bostadsområden passar många på att ställa ut stolar och bord längs gatorna och heja fram löparna. Det strålar ut musik genom högtalare, människor sjunger, skriker och jublar.
Helt enkelt ett väldigt fint lopp på alla sätt. Dock hade jag inte med mig vackra minnen, jag kunde inte ta in något över huvudtaget....
Min tid efter VM var tuff, eller egentligen så var ju hela 2015 tufft på olika sätt. Direkt efter VM 100km i Doha 2014 fick jag problem med nervklämningar och inskränkt rörlighet i höften som gjorde att jag inte kunde springa, inte ens gå. Så här i efterhand har jag insett att problemen fanns redan under VM.
När man har en skada och begränsas av smärta är det på något sätt lättare att vila och när man vet orsak så kan man genom rätt behandling lägga upp en plan och ta sig tillbaka. För min del var allt ovisst till en början och smärta fanns inte. Bara en tunghet och muskelbortfall i vänster ben.
När jag int ens kunde gå valde jag att ta en sista minuten själv till Gran Canaria i februari 2015 för att i hopp om att värmen och vila skulle hjälpa mig, men ack så fel jag hade. Mitt mål för hela veckan var att en gång orka gå ner till stranden som låg inte ens 1 kilometer bort. Jag gjorde några försök men kom aldrig dit. När jag tittar i träningsdagboken så här i efterhand var det väldigt deppigt och hopplöst, jag var beredd att ge upp. Dock fungerade rullskidor och jag lyckades knapra ihop 180km under veckan, samt 4 timmar vattenlöpning. Väl hemma igen och ingen förbättring.
Här började jag jobba med Magnus Bergström som för övrigt var den första som hittade orsaken till mina problem. Det var inte behandlingar jag behövde utan öka min stabilitet och rörlighet. Jag behövde jobba med andning samt specifika styrkeövningar. Självklart fick jag behandling med i form av nålar och en massa andra saker som jag inte ens förstår hur det går till men hjälper gör det. Det var här jag fick lärdom om Dynamisk Neuromuskulär Stabilisering vilket är det som hjälpt mig tillbaka samt att bli ännu starkare. Förutom behandlingar, övningar etc har Magnus lärt mig otroligt mycket om kroppen och dess funktion i löpningen. Jag har verkligen fått ökad förståelse hur allt hänger ihop och hur viktiga de små detaljerna är innan man jobbar med de större. Vårat samarbete har varit fantastiskt och jag vet att jag aldrig hade tagit mig dit jag är idag utan honom.
Efter detta kom jag igång sakta med löpningen även om det fortfarande var tydliga skillnader i benen. Jag sprang men det kom tillbaka, lite bättre, lite tillbaka också lite bättre igen. Under Two Oceans Marathon 56km i Kapstaden april 2015 fick jag för första gången på länge springa av glädje. Förmodligen för att jag älskar att tävla. Kändes som jag flög över Table Mountain när jag pigg sprang in på en 15de plats i detta stora lopp med flera tusen löpare.
Efter det kom lite motivation att träna på inför mitt stora mål Comrades som gick i slutet av maj 2015. Detta år ett uprun vilket betyder att man under loppets 88km ska klättra 2000 höjdmeter samt ta 1400 höjdmeter utför. Tufft men en otrolig upplevelse som alla som gillar att springa långa lopp borde uppleva. Men här kom nästa bakslag. Denna gång var det ingen skada utan här förstördes en del av mig under bara några få sekunder. Kort efter start när jag skulle kissa på sidan blir jag indragen bakåt. Allt sker snabbt men jag är fort ute på banan igen oförstående om vad som hänt. Ser att det är hål i sidan av mina byxor som rivits sönder. Ett överfall. Ett överfall där inget hände men som skulle finnas med under lång tid.
Jag avslutade loppet på en 19.de plats men jag minns inget, allt blev svart och jag var otroligt ledsen. Under månader kunde jag inte springa ensam i skogen, på ensliga platser samt när det blev mörkt. Jag har varit så frustrerad över att någon berövat mig den trygghet jag känt i löpningen. Det tog cirka 7 månader innan jag vågade springa min lilla skogsrunda på Ekerö. Hade provat ett flertal gånger men fick varje gång vända hem igen. Fortfarande vänder jag mig om nervöst när jag hör något ljud eller springer omvägar när jag känner mig osäker. Dock går det bättre och bättre.
Jag det var verkligen en berg- och dalbana innan det var dags för VM 100km i Holland 12/9 2015. Jag hade tränat på bra under sommaren och trodde jag var redo. En vecka innan stukade jag foten illa och inse att det här året var ett otursår. Men ett mästerskap är ett mästerskap så jag tejpade upp foten rejält och chansade. Winschoten bjöd på perfekta förhållanden det här året som var som gjort för prydliga PB.n vilket många också tog. Jag öppnade bra och tänk vilken kick det ger när man springer med långt fram. Det kändes bra men efter cirka 40km började foten tappa stabiliteten, jag sänkt farten men det höll inte och cirka halvvägs vek den sig och jag skrek av smärta. Provade att springa men där och då var det över.
Det konstiga var att den första känslan jag fick var en lättnad. Förmodligen för att ett tufft år var över. Så här i efterhand inser jag att jag var otroligt nedbruten mentalt redan innan loppet vilket jag även visade. Är man inte mentalt med så kan man heller inte prestera. 100km handlar så mycket om huvudet och att vara stark mentalt och med facit i hand så var jag inte det. Jag hejade på de andra som gjorde helt fantastiska prestationer och Sverige som plockade hem nästan alla medaljer som delades ut var stort. Jag kände en enorm glädje för samtliga och det var först när jag kom hem som besvikelsen kom på riktigt.
Därefter gick det månader innan foten blev bra. MEN 2016 har verkligen varit ett bra år där mitt första formbesked kom under Skövde 6-timmars i början av mars efter ett träningsläger på Gran Canaria med vänner från Ekerö Runners. Jag hade inte sprungit ett enda ultrapass sedan VM och det var med spänning jag ställde mig på startlinjen för att snurra runt den kuperade 1200m-banan. Jag vet att det låter tråkigt men jag kan inte bli less på den banan. Jag bara sprang och inväntande tröttheten. När skulle den komma? Jag var förvånad hur lätt det gick och när dessa 6 timmar hade gått hade jag slagit nytt personbästa med distansen 78,7km vilket var 4.34/km. Fantastiskt roligt! Därefter har det flutit på och jag har tagit många tillfällen att tävla på alla möjliga distanser och det var så roligt. Tyvärr bröt jag Stockholm marathon pga ren klantighet men i övrigt så.
Eftersom jag inte lyckats kvala till VM 100km 2016 fanns två chanser. Det första var SM 100km den 13/7 i Norrköping och den andra var RUN Winschoten 10/9. Jag kände direkt att i Winschoten skulle jag ha revansch så det var där jag skulle vara i form. Dock bestämde jag mig kort före SM att springa då jag inte kört 100km på länge och det är en tuff distans där det egentligen börjar efter 75km. Jag hade inte förberett mig så mycket och speciellt inte tänkt igenom energiplanen för en 2km-varvbana. Gick ner i källaren rejält efter 45km och då är 55km var oändligt långt. Jag blev så låg vilket berodde på att jag drack för mycket och hade ingen koll på vad jag stoppande i mig. En irriterande miss då jag inte fick ut vad kroppen borde presterat. Men jag tog mig igenom på 8.13 vilket var en katastroftid. Jag visste ju att jag kunde bättre. Men det positiva jag tog med mig var att jag faktiskt trots att jag var helt slut med en kropp som lade av tog mig igenom pinan. Det var väldigt viktigt att inte bryta utan hellre ta fighten. Att åka därifrån med en DNF hade varit fruktansvärt, nu kändes det lite bättre.
Efter SM bröt jag ner tiden fram till RUN Winschoten och vad jag behövde göra. Det gick bra och när det är semester får man den där behövliga vilan emellan passen. Körde många långa och rätt hårda pass med bland annat ett hårt 30 km-pass följt av kuperade 55km och därefter 50km på 4 dagar. Kroppen svarade vilket var en enorm känsla. Spenderade tiden hos min mamma som bor ute i de Norrlänska skogarna, där jag mår som bäst. Inga människor utan bara skog, tystnad och lugn, helt fantastiskt. Äta, träna, sova, äta träna, sova och lite bärplockning så såg semestern ut och jag älskar det.
Jag och Pär avslutade semestern med ett av mina favoritlopp som jag kört ett par ggr nu nämligen Höga kusten Marathon som är känt som Sveriges tuffaste marathon på asfalt med sina nära 700hm. Men det är även ett av Sveriges vackraste maratonlopp med sin fantastiska utsikt. Ett otroligt välarrangerat evenemang där det även erbjuds en kvartmara, halvmara, multisportstävling och barnlopp. Kroppen var riktigt nedtränad men jag höll planen med snitt 4.30/km då jag kom i mål på 3.09.
Ingen direkt vila utan träningsplanen fortsatte fram till nästa mål som var ultravasan 45km. Även detta lopp blev tyvärr ett delmål där jag inte satsade fullt ut. Kroppen var nog rätt trött när jag ställde mig på startlinjen och jag måste erkänna att jag inte gjort några speciella förberedelser, varken nedtrappning eller någon direkt kostplanering. Tycker detta tar rätt mycket energi och med RUN Winschoten 3 veckor bort orkade jag helt enkelt inte lägga detta fokus två gånger utan prioriterade bort ultravasan. Det gick ändå bra även om det inte blev någon wow-prestation. Däremot gjorde samtliga adepter riktigt bra i från sig och det var stort att se dem pigga springa in på upploppet. Och det var helt fantastiskt att se Åsa Vallin och Helen Belfrage som förutom att vara mina adepter även blivit väldigt goda vänner springa in som 5.a och 6.a i 45-klassen på kanontider. Detta överträffade helt min egna prestation. Att jag träffat dessa tjejer är jag väldigt glad för och i oktober åker vi tre på ett trainingcamp igen på Gran Canaria vilket ska bli superkul!
Det var som vanligt väldigt roligt att uppleva stämningen längs banan och i Mora. Vasaloppsorganisationen är så duktiga på att ge samtliga deltagare den bästa möjliga upplevelse och som vanligt är det rörande att se tävlingsledaren för Ultravasan 90km Peter Fredricsson hälsa alla löpare i mål välkomna. Och Mats Björkman, tävlingsledare för 45.an är precis överallt, har koll på allt och ger en sådan otrolig energi.
Efter Vasan började allvaret för mig. Nu började kostförberedelserna, specifika träningspass och gå in i min bubbla genom att hålla mig borta från kommunaltrafik och folk över huvudtaget. RUN Winschoten var mitt lopp, min revansch, jag var förväntansfull.
2 veckor innan kom Dan ut till Ekerö för att köra ett gemensamt tävlingslikt ultrapass. Jag hade sett ut en 10km-bana med lite svängar, ordnat langningsbord på tomten, pratat med grannen om att slänga flaskor på hans tomt och gjort precis som tanken var under loppet. Vi startade exakt 10.00. Den här dagen blåste det väldigt mycket vilket jag i efterhand var glad över då detta kunde ske i repris under loppet, det var ju trots allt Holland. Vi sprang något snabbare än planerat och höll jämnt hela vägen. 50km på 3,47 vilket gav en snitthastighet på 4.33/km. Ska erkänna att jag var riktigt trött på slutet vilket inte var så konstigt då detta var en vecka efter Ultravasan och jag hade redan avverkat 130km.
Nöjd med passet och nu var det bara några fartpass kvar vilka flöt på kanon. Var på behandling hos Magnus Bergström 2 gg/vecka sista två veckorna vilket gav enorm effekt. Dagen före resdag var jag där och tejpade foten, fick nålar och sedan var jag good to go.
Jag hade gjort allt jag kunnat och nu skulle resultat visa sig. För att jobba med mitt mentala har jag läst, lyssnat på och varit på föreläsning med Kjell Enhager. Budgetvarianten då ett personligt möte hade kostat lite för mycket ;). Dock har jag tagit till mig mycket av hans budskap och de två jag anammat mest är: "my business, your business och gods business", eller påverka det du kan påverka och strunta i allt annat. Det andra är "Du tror inte att du klarar det, men OM du hade klarat det, HUR hade du gjort då? Dessa har hjälpt mig oerhört mycket och speciellt skulle de komma till användning i Holland....
Jag åkte tillsammans med Dan Välitalo på torsdagen med flyg till Schiphol i Amsterdam för att sedan ta tåget till Winschoten där vi skulle bo i en värdfamilj som arrangörerna hade ordnat. Vi anlände sent och möttes upp av två damer i sina gula RUN Winschoten-jackor tillsammans med "värdmamman". Engelskan var inte den bästa och det var lite svårt att kommunicera. Bara att se glad ut och följa med.
Vi åkte cirka 20 minuter utanför staden till en liten by. Husen ser ut som små sagohus med välskötta tomter och allt är så gulligt, och platt.
Vi blev väl omhändertagna och fick hela övervåningen för oss själva.
Vaknade på morgonen av ett himla kacklande och märkte att jag hade en hönsgård utanför fönstret, lite roligt och otippat. Vi åt frukost (självklart med nyplockade ägg) innan det var dags för en lätt jogg. Var inte beredd på värmen som redan var 30 grader och det var fuktigt. Orkade knappt springa i 5.20/km under dessa 5 kilometer och jag blev nervös inför morgondagen. På radion varnade de för värmen och här kom Kjell Enhager väl till hands. Okej det är varmt, men OM det inte hade varit varm, VAD hade du gjort då?. Där och då bestämde jag mig för att sänka den tänkta tidsplanen med 10 sek/km vilket kändes görbart. Jag vet ju vad som händer i kroppen vid sådan värme så det är bara att tänka om. Även energiplanen ändrades för att möta värmen och jag räknande om sammansättningen i min sportdryck. Att ändra i den kan påverka upptaget i tarmen negativt men samtidigt skulle jag få i mig mer behövlig energi så det var bara att chansa. Gjorde även andra små justeringar och i dessa lägen är det skönt att jag är trygg gällande nutritionsplanering och metabolismen.
Jag har alltid varit rädd för värmen och alltid tänkt att jag klarar det inte. Så visst kom funderingarna kring kommer jag klara sub 8? Men som sagt, Kjell enhagers ord hjälpte igen "fokus på my business och skit i gods business". Gods business var solen och den kan jag inte påverka. Gör det bästa av situationen!
Vi åkte tidigt till starten för att lämna i vätskan. Här fick vi veta att det var lite oklart om vi skulle hitta våra flaskor på langningsbordet. Här känner jag att jag blivit mer mentalt stark, inget påverkade mig utan jag kände bara dt ordnar sig.
Det var riktigt varmt redan i starten med 25 grader och svetten rann. Detta blir en utmaning. Men OM du klarar det, HUR kommer det då att kännas? Jag visualiserade hur jag vid det tillfälle som jag fick bryta i fjol pigg bara susar förbi. Jag såg framför mig hur jag sprang in först över mållinjen under 8 timmar och jag såg mig själv le hela loppet och känna mig stark. Den där GOD´S business skulle få se, jag skulle övervinna värmen idag!
Starten gick och jag lade mig direkt i den tänkta farten. Sprang ihop med Dan och vi pratade och tittade på omgivningen. Förra året såg jag ingenting, tänkte ingenting. Nu njöt jag, tog min energi och baddade huvudet med svampar varannan minut hela loppet. Sprang ihop med brittiskan Gemma som enligt förhandssnacket var min största konkurrent. Hon sprang rätt ojämnt och vid varje varvning gjorde hon en ökning som om det var sista varvet. Förstod att det inte skulle hålla. Vid 40km tappade hon fart och vid 50km bröt hon.
Redan från start hade jag en ledarmotorcykel brevid mig vilket var rätt roligt. Detta gjorde att publiken hejade extra då det syntes att jag låg i ledning.
Dan som jag sprang med i början fick problem efter 40km och tog det lugnt. Fanns inget att riskera då han har ett EM på 24 timmar att se fram emot 6 veckor bort. Jag sprang nu själv och vid 50km bestämde jag mig för att göra en liten ökning för att se om det höll, eller snarare hur länge det skulle hålla.
Men jag bara sprang, kroppen blev inte trött, dippen kom aldrig, ja det var fantastiskt. Löpare efter löpare bröt, kollapsade och ambulansen fick jobba vilket var läskigt. Men jag hade energi. Dock fick jag ta ett toastopp på 7.de varvet men det är ju något man får räkna med.
Vid passering 80km springer min "värdmamma" ut skriker av stolthet och highfivear mig. Publiken sjöng längs banan och vid ett ställe stod alla upp och dansade till "We will rock you" och ropade mitt namn. Jag dansade med vilket var en succé.
Vid varvning sista varvet började jag känna att jag kommer klara det. Dock är ett 100km- lopp inte över förrän man passerar mållinjen och efter 75km kan det gå fort utför. Men jag sprang med en enorm glädje och nu hade jag tre motorcyklar som tutade hela varvet för att verkligen visa att nästa var målgång. Att sedan få springa in på upploppet och faktiskt lägga till en spurt med en avslutande kilometer på 4.00 var min seger. Jag var så lycklig, jag hade avslutat det som legat ångestladdat under 1 år, jag hade övervunnit värmen och det mentala. Det jag visualiserade innan hände och jag vann loppet med över 25 minuter på tiden 7.54.59 vilket gav precis det snittet jag planerat, 4.45/km. Och jag vet att det hade gått betydligt fortare om vädret varit som det var under VM då det var helt optimalt. i detta lopp bröt hälften av deltagarna. Den här gången fick jag gå upp på scenen för att jag hade vunnit och ta emot 800 euro.
Allt jag gjort och prioriterat bort gav resultat. Men det viktigaste av allt så har jag blivit otroligt mentalt starkare och detta är tuffare träning än själva löpträningen.
Loppet tog mig till VM 100km som går i Spanien i slutet av november och det är verkligen en ära att återigen få representera de Svenska färgerna under ett mästerskap. Mitt utgångsläge har nog aldrig varit så bra som nu.
Tyvärr är det svårt att coacha sig själv och jag har insett att det är dags att anlita en tränare. Detta har jag tänkt på en stund men velat vara redo vilket jag känner att jag är nu. Jag har letat efter någon som har stor kunskap, erfarenhet av elitträning och inte inte en löpare då jag anser att detta inte skulle fungera för mig.
Till veckan börjar jag jobba med David Hedlund på Aktivitus i Stockholm som jag känner kommer bli kanon. David kommer från en elitkarriär i längdskidor och har stor erfarenhet av träning och tävling. Han är utbildad inom träningsfysiologi/träningsplanering och coachning. Så till veckan om allt fungerar kör vi tester på Aktivitus i Stockholm för att han ska kunna göra en riktigt bra träningsplan. Jag lägger mitt fulla förtroende i hans händer och ser med spänning framemot resultatet. Jag är verkligen superladdad! Att göra tester här är något jag varmt kan rekommendera då alla som arbetar på Aktivitus besitter en hög kompetens.
Jag ska även ta hjälp av Fredrik Zillén (springsnabbare.se) som håller till även han på Aktivitus och göra en löpteknikanalys. Finns det någon verkligen är en riktigt bra löpcoach så är det han. Ja han är nog Sveriges bästa löpteknikspecialist, och man ska ju nyttja de absolut bästa ;).
I övrigt jobbar jag självklart vidare med Magnus Bergström som idag finns hos Victoryklinikerna Rehab på Kungsholmen. Han är som sagt den som gjort att jag klarade Winschoten, resan dit och att jag aldrig gav upp. Honom släpper jag aldrig. Tack Magnus!
Ja, och sedan har jag ju gjort en anmälan till Comrades 2017 uprun och även där få min revansch så David, nu har vi lite att jobba emot ;)
Och sist men inte minst STORT tack till Johan Stegfors och Signsupplysport.se för alla produkter som hjälper mig i min träning. Aldrig utan mina Xkross eller flipbelt :). STORT tack till Enervit som sponsrar med all den energi jag behöver. Känner mig så trygg med era produkter och i Holland fungerade allt klockrent.