slaget. Träningen har flytet på och jag känner att jag gjort allt jag kan göra.
Självklart är man väl aldrig helt nöjd och tänker att man kunde tränat lite till
eller kanske vilat mer. Men jag ser mig fortfarande som nybörjare och detta ska
bli en spännande resa där jag hoppas ta med mig många erfarenheter, både
positiva och negativa som jag kan ha användning av inför framtida tävlingar. Det
viktigaste är att trots hur trött jag blir, hur ont det kommer att göra, när
benen bara vill vika sig, jag vill gråta av smärta och utmaning är det det
viktigaste att ALDRIG TAPPA FOKUS PÅ UPPGIFTEN!! Gör jag det blir frestelsen för
stor att vika ner sig. Det är ju detta jag tränat för och därför ska jag stå ut
med allt som kan hända under ett 100km lopp. Det är trots allt bara X antal
timmar av resten av mitt liv, och jag vet att när jag passerar mållinjen är all
smärta, träning, tårar värt det.
Ibland får jag höra att det finns ju många tjejer i sverige som
slår mig på marathon, och ja det är sant. Där har jag ärligt talat ingen chans.
Mitt mål i år är 2.52 och det placerar mig inte direkt på topp. Vissa påpekar
att då dessa är så pass mycket snabbare än mig på Marathon borde lätt slå mig på
100km, men jag är inte riktigt säker på det. Det är ju helt olika saker att
träna inför och man blir bra på det man tränar. Det är så mycket andra fysiska
och psykiska mekanismer som spökar i kroppen som du aldrig upplever under ett
marathonlopp. Dessutom tror jag att man behöver några år på sig för att bli
riktigt bra och anpassa kroppen till de påfrestningar ultra bär med sig. Jag har
mina föreblider som jag följer och lyssnar till deras fantastiska historier som
för mig än så länge är overkliga, långt bortom min kunskap och kapacitet. Jonas
Buud, Rune Larsson, Reima Hartikainen och Jan-Erik Ramström är fyra personer som
jag följer, lyssnar på och suger in deras kloka ord och erfarenheter. Jag tror
dessa personer går bort från allt vad vetenskap visar och går sin egen väg med
glädjen till att springa, vilket är fantastiskt!
Hittade en runners world-tidning från november förra året där
Rune hade skrivit en fantastisk artikel från Skövde Ultrafestival. Jag fastnade
extra mycket av slutet där det stod
Långsamma kroniska underpresterare?
Prova själv att springa 17 mil/dygn, två dygn i sträck. Detta med tempo
är relativt. Det är prestationer och segrar också. Det arrangerades även ett
6-timmarslopp under Ultrafestivalen. Där startade Stefan Manning. I maj fick han
en bristning på en innervägg i stora kroppspulsådern och var nära döden. Nu gick
han 33km och var kanske gladast av alla den här helgen. Han hade kämpat sig
tillbaka till livet.
Jag beundrar dem som vågar gå ut på en löparbana för att under
ett eller ett par dygn idrotta sig själva nästan medvetslösa. ”Pang!” Där ljöd
startskottet.” Tramp, tramp, pust, stön, urrk, flås”. Människans kamp mot
distansen och tiden. Brutalt och så ofantligt
vackert! // Rune Larsson
fantastisk känsla. Nu tävlar ju jag på ”sprint” Ultra ;), men efter mitt 100km i Skövde 250 varv på löparbanan i somras känner jag ännu större respekt för dessa riktiga ultralöpare och deras bragder.
Jag vet inte vad som händer i Frankrike, men en sak vet jag och
det är att jag ska kämpa tills jag stupar. Kanske är min ända chans att få ta
del av något så stort som detta. Som sagt FOKUS PÅ UPPGIFTEN och inget annat.
Finns inget att klaga på. En behaglig resa vet jag ju att det inte kommer att
bli så det är bara att hitta styra min mentala karta att hitta vägar runt dessa
svackor och springa vidare. Herregud, det är ett EM och jag har fått äran att
delta. Då finns det inget annat än att kriga för din placering! Eller hur ;)