Allt flöt på bra och även om jag var trött sista timmen orkade kroppen driva på och passera det svenska rekordet med 75 meter då jag landade på 80.099 meter vilket gav ett snitt på 4.29/K. Att ha gjort det på den banan är för min del en stor vinst och bevis på att träningen fungerat helt enligt planen. Även den energiplan jag tagit fram med hjälp av Enervits produkter är klockren.
Jag hade ett tydligt mål innan start att klara 80K och hade inte nöjt mig med 79K. Reima som anordnar loppet hade fixat med dopingkontroll som genomfördes efter loppet för att rekordet skulle bli godkänt. Tyvärr är det fortfarande inte uppdaterat snart ett år efter i ultrastatistiken av Svenska ultrarekord trots kontrollmätt bana och dopingkontroll (där jag såklart var ren). Riktigt tråkigt då jag verkligen kämpade hårt den dagen.
Efter Skövde blev nästa lopp Wings for Life på Öland. Ett välgörenhetslopp till stöd för ryggmärgsforskningen som går i flera länder runt om i världen samma dag och exakt samma tid. Riktigt häftigt att så många löpare och rullstolsåkare tävlar sida vid sida över hela världen. Mållinje finns inte utan det är en målbil som startar exakt 30 minuter efter deltagarna i 15km/h för att sedan öka farten successivt. När bilen passerar dig kliver du av och målet är att stanna kvar så länge som möjligt.
För min del var loppet en träning inför Comrades och ett perfekt tillfälle att testa jämn fart, energi samt bonusen att få medtävlare och support längs banan. Inför loppet kunde man räkna ut hur snabbt man behövde springa för att hinna en viss distans innan bilen var ifatt. Jag bestämde mig för att hålla 4.12/K hela vägen vilket skulle landa på 55 km som även skulle bli ett banrekord i Kalmar med över 10km.
När starten går ser jag hur en tyska som vunnit i Tyskland året innan sätter i väg i en himla fart. Själv snittade jag i början på 4.08/K och redan vid Ölandsbron som vi nådde efter 5K var hon borta. Tyskan hade ett bättre marathon PB än jag men jag höll mig kall och var trygg i min plan och att det skulle räcka långt om jag höll den.
Efter 40K var det en deltagare som berättade att jag knappade in. Som längst var jag 5 min efter. Vid marathonpassering hade tyskan 2.52 och jag 2.55 men sedan tappade hon snabbt. Strax efter 50K var jag i kapp, gjorde en lätt fartökning där 2K gick i 4.00/K-fart. Hon tittade sig om efter bilen men jag visste att jag hade en bra stund på mig innan den skulle komma. Tyskan bröt kort därefter. Jag kände mig fortfarande fräsch och när klockan slog 3.51 började jag titta bakåt (för jag visste att den skulle komma då för en snittid på 4.12/K) och där var den. Snittet blev 4.12/K och 55.3K vilket blev en vinst och även en 8de plats i världsrankingen. En fantastisk känsla då farten kändes behaglig hela vägen och jag kände mig som starkast efter 30K. Utan att ha tagit ut mig sprang jag bättre än någonsin och belöningen blev en resa till vilken stad i världen jag ville för att springa loppet 2018.
Efter Wings for Life var det full fokus på Comrades och nu behövdes mer backar. Åkte upp till min mamma utanför Ume där jag har en riktigt kuperad marathonsträcka med långa backar, mestadels grusvägar där sista 6K är uppför. Målet var att springa den maran själv i runt 4.10/K. Detta kändes som en omöjlig utmaning men samtidigt visste jag att jag gjort många pass i den farten. Sprang iväg och det var rätt kallt trots mitten på maj. Pappa langade vätska under vägen och mamma mötte upp och hejade mot slutet. Men när allting släpper och jag känner den styrka och kraft jag vill åt går det. Gjorde banan med snitt 4.11/K vilket jag är otroligt nöjd med och jag fick bekräftelse på att jag var i form för att göra ett riktigt bra Comrades.
Tyvärr hände det som ingen vill ska hända under sin viktigaste tävling, och när det gäller ultralopp har man inte så många chanser per år. Inför Comrades hade jag fått en Bakers cysta i knävecket. Det är som en vätskefylld blåsa som ligger och trycker vilket skapar smärta. Ofta ser man denna tydligt som en boll i knävecket men på mig var en endast 6 millimeter (vilket jag fick se på ultraljud efter Comrades) så det var svårt att diagnostisera. Dessutom kände jag den inte på platt underlag eller uppför. När jag startar loppet kände jag direkt i första utförslöpningen att det började göra ont. En smärta som eskalerade och jag hade till slut ont i varje steg och haltade. Hade det endast varit 10K kvar av loppet hade jag plågat mig igenom det och tagit konsekvenserna efteråt. Men med över 60K kvar, och då 60K med brutala backar visste jag att det inte hade gått.
Det var bara att ta beslutet att kliva av, besviken och arg men ändå en känsla av att jag gjort rätt.
Och visst gjorde jag rätt! Trots att jag klev av gav denna lilla lilla blåsa mig 8 veckor med ingen eller väldigt lite löpning.
I mångas ögon var det ett misslyckande! Hon presterade inte när hon skulle! Men för min del ser jag det på ett annat sätt. Även om jag själv visste att topp 10 var görbart så är det inte bevisat förrän det är gjort. Det spelar heller ingen roll för andra om jag visste att kapaciteten var där. Men för min del betyder det mycket för vidare motivation till träningen och en viktig del under sommarens långa rehabtid.
För det är ju så med ultralöpning. Det är en krävande idrott där så många saker måste falla på plats just den dagen. Visst ska träningen vara gjord men det finns andra stora delar. Kosten är en viktig del som kan vara avgörande speciellt under de sista 20K när kroppen skriker av trötthet. Man måste vara där mentalt och klara den psykiska belastning som ofta är tuffare än själva löpningen. Ser man runt om på de flesta ultralöpare har alla gemensamt att ibland går det riktigt bra och allt stämmer där man springer in som en vinnare. Men jag tror de flesta har dagar när inget stämde och man uppnår inte alls det man tränat så hårt för. Något jag vet att vi har gemensamt är att vi reser oss och påbörjar en ny resa mot nästa mål för att vi älskar det vi gör och hur resultatet kan gå åt olika håll.
Jag tror att de framgångsrika ultralöparna hanterar motgångar med att efter ett i sina ögon ett misslyckat lopp reflektera över vad som gick bra och vad som gick dåligt och därefter ta fram nya vägar mot en prestationsutveckling.
Vi kan inte känna att vi är värdelösa efter ett misslyckat ultralopp för då skulle vi inte ge oss in i sporten. Misslyckade och lyckade lopp kommer att avlösa varandra där några har fler framgångar än andra.
Jag lär mig massor i varje lopp jag ställer upp i och fascineras av vad kroppen svarar olika många gånger.
Efter Comrades var jag självklart ledsen men som jag nämnt ovan fanns den där glädjen i att jag visste min kapacitet. Tror många klivit av med en bakers cysta och den här gången blev det jag.
Sommaren gav många bakslag och jag fick känna på hur snabbt formen går tillbaka. Men samtidigt visste jag hur snabbt den kommit under hösten.
Jag hade ett mål att springa RUN Winschoten 100km i Holland den 9/9, jag skulle bara dit!
En sommar utan långpass, fartpass eller mentala prövningar var tufft. Lade tid på styrka för att stärka upp de svagheter som orsakat cystan i knävecket. Här har jag en otrolig support från David Hedlund som tränar mig och Magnus Bergström på Victoryklinikerna rehab som behandlar och hjälper mig med bra övningar.
Spenderade stor del av sommaren i skogarna utanför Umeå där jag trivs som bäst och hittar energi. September närmade sig och jag var nu uppe som mest runt 60K löpning på en vecka. Ultravasan fick bli mitt långpass även om terrängen inte passar mig. Bestämde mig för att hålla 4.35/K vilket var skönt med tanke på att det var ett tufft år med stora vattenmängder och halkiga vägar. Planen höll dock och jag tror jag hade 4.34/K i mål. Riktigt imponerad över hur bra många sprang den dagen.
Efter Ultravasan var det tre veckor till Holland. Jag såg fram emot loppet samtidigt som en osäkerhet över distansen fanns där. Att springa 50K är inte i närheten av att springa 100K och jag vet att det mycket som krävs för dagen. Jag fick förlita mig på det jag kunde påverka i form av kosten, sista träningstiden samt att skapa en mental positiv bild. Jag skulle ut och ha roligt på en bana som 2016 gav mig en sådan glädje. Kan jag få fram den igen och insupa stämningen och den positiva energi lilla Winschoten ger så fixar jag det nog. Jag bestämde mig för att inte ta det så allvarligt utan låta det gå som det går med ett mål, att ta mig i mål till varje pris.
Som året innan fick jag och Pär äran att bo hos samma underbara par som jag och Dan bodde hos 2016. Ett hus i ett litet mysigt område på landsbygden med höns på tomten. Mysigt även med deras lilla vovve Luna som precis som året innan skällde ut oss när vi kom men efter cirka 5 minuter satt och kelade i knät. Snälla Hennie skjutsade oss överallt och tog hand om oss så fantastiskt fint. Minns hur stolt hon var 2016 när hon sprang ut inför mitt sista varv och gav en high five och sedan skröt om att jag bodde hos dem. Jag ville få samma möjlighet även det här året.
2017 var ett helt annat lopp än 2016. 2016 var det en enorm värme som steg till över 30 grader och jag minns hur ambulanser arbetade hårt med att ta hand om löpare som kollapsat av värmen. För min del hade jag beräknat energin och salt vilket gjorde att jag hanterade loppet fantastiskt bra och höll hela vägen in. 2017 vräkte regnet ner i starten och det var bara cirka 10 grader. Tror vi alla frös när vi inväntade startskottet. Den här gången var många tjejer från England där för att kvala till VM 100K 2018 vilket var roligt. För min del fanns inte ens de tankarna utan enbart på att skapa en bra känsla. Pratade med en tjej i starten som stod och huttrade i bara en topp. Sa lite optimistiskt till henne ”solen ska i alla fall skina från 17.00” (alltså efter 7 timmars löpning). Hon svarade med att ”ja men då ska jag vara i mål”. Då tänkte jag att hon kommer gå hårt och vid cirka 75K kommer hon vara slut.
Jag startade i 4.36-4.37/K medan brittiskan flög iväg. ”jag hinner i kapp” tänkte jag. Jag ger henne 6 timmars försprång bara ;). Jag hade tur som träffade Tobias Lundgren före start och vi bestämde att vi skulle springa ett varv tillsammans. (Loppet går 10 varv på en 10K-bana). Tobias som senare skulle springa det prestigefulla ultraloppet Spartathlon ett par veckor senare tog detta som ett sista långpass. När vi tog farväl sprang en kroatisk löpare i fatt mig som hette Rudolf. En rätt rolig man om jag får säga. Rudolf tyckte vi skulle hjälpas åt och komma in runt 7.50. Visst tänkte jag. Det roliga var dock att Rudolf låg som en svans bakom mig och var uppe och drog cirka 2 minuter vid varvning. När jag stannade för att kissa stannade han en bit framför och när jag kom i kapp ropade han ”Sophia! You have to tell me when you stop! So we can stop together”. Ska vi till och med kissa tillsammans? Hur som bröt Rudolf snart därefter men stod sedan och hejade på mig sista timmarna. Rudolf dödade lite tid :).
Vid 40K fick jag plötsligt ont i ljumsken. Det händer bara inte! Hur ska jag lösa detta? Jag bryter inte! Stannade vid Pär vid varvning, drog på en massa linex, tog en ipren, ställde mig och gjorde squats, stretchade och sedan ut på banan igen. Nytt fokus, känn in publiken, skratta, tacka, dansa med funktionärer! Och visst fungerade det! Efter cirka 8K började det kännas bra och från varvning 50K kunde jag ligga på bra. Ledarmotorcykeln som jag hade brevid mig i stort sett hela loppet 2016 var utom synhåll i följe med brittiskan som skulle göra sub 7!?. Vid 68K ser jag den dock och även en trött brittiska, lite tidigare än jag räknat med. Gjorde en lätt fartökning och gav en high five till mannen på motorcykeln och ropade till han ”finally its you and me”, och han skrattade. Därefter gick det bra och jag fick lika fint stöd som 2016.
Publiken längs banan sjöng, ropade och jag kunde bara springa och le. Vid 80K dock började energin ta slut vilket jag förutspått. Med i stort sätt inga långpass sedan maj visste jag att sista 20K skulle bli riktigt hårt. Tog fram alla mentala tankar jag förberett inför den känslan. Pressade mig själv trots att jag ibland bara ville lägga mig ner. Jag var otroligt trött och kroppen gjorde ont. Sista varvet var riktigt kämpigt men när jag med 2K kvar inser att jag kommer ta personbästa blev jag så lycklig. Upploppet var underbart även om jag sprang tom på krafter och väl i mål flög jag rakt mot Hennie som stod där lika stolt som sist. 7 timmar 50 minuter och 13 sekunder tog det.
Vilket dessutom räckte till en VM uttagning till VM 100K som avgörs i Kroatien september 2018.
Hade detta varit i maj hade jag varit riktigt besviken med tiden men nu, med den sommaren bakom mig var det bland det bästa jag gjort.
Så för att som sagt summera 2017 så var det ett fantastiskt år där jag överträffade mig själv. Comrades var trist men jag ser det inte som ett misslyckande då jag inte hade något val. Tog i stället besvikelsen och omvandlade den till ny energi.
Dessutom för att återkoppla till rubriken hur vi hamnade i Ballarat var det tack vare resan till Comrades. Att vi under middagen kvällen innan loppet hamnade bredvid ett fantastiskt par Ash Watson och Jenany Baskaran som så snällt erbjöd oss att komma och bo hos dem då Ballarat var perfekt för att få den miljö att träna i som passar Comrades. Ash som är en otroligt framgångsrik maratonlöpare i Australien sprang Comrades som sitt första ultralopp och gjorde det riktigt bra. 6.06 på den banan när han aldrig sprungit längre än 50K innan.
Självklart tog jag och Pär chansen och efter en vecka i Sydney och sedan några dagar i Canberra så anlände vi till Ballarat. Ballarat är en fantastisk stad med sitt lugn och otroliga natur, varma klimat och långa backar. Både Pär och jag har aldrig gillat storstäder så det här är perfekt. Nu kommer vi stanna här fram till början av april då vi beger oss till Canberra igen där jag ska springa ett 50K-lopp som är en del av Australian Runningfestival. Det ser jag verkligen fram emot! Men först fylls dagarna med träning, möjlighet till att vila och fokuserat jobba med DNS-övningar. Jag känner redan att jag blir starkare och genom en väl planerad träning av David kan jag med lugn ta ett steg i taget. Jag springer i perioder och blandar inte intervaller/trösklar/distans. Varje period har sitt fokus i det långsiktiga målet att vara i bästa form den 10/6. Här litar jag helt på David och nu när vi jobbat ihop ett tag förstår jag hans tänk och han känner mig vilket skapar ett bra team. Jag har även kontakt regelbundet med Magnus Bergström för att fortsätta utveckling av övningar och utmana mig tuffare och tuffare.
Jag tar verkligen detta seriöst och tar väl vara på den här möjligheten. Sedan har jag även ett fantastiskt stöd från Hoka one one Sverige med skor. Sedan jag började med Hoka har kroppen återhämtat sig bättre och jag klarar belastningen i långa lopp bättre. Enervit som stöttar med all energi jag behöver och trots att jag haft en del tuffa perioder har de trott på mig och funnits där. Det är verkligen fint och jag är otroligt tacksam då produkterna är oslagbara för min del.
Ja det blev ett långt inlägg men det var lite att ta igen! Nu vänder vi blad och går in i 2018 som har börjat mycket bra. Formen är där den ska vara i februari och jag börjar väl vänja mig vid värmen. Tacksam för stödet av Aktivitus och de pulsbaserade testerna jag gjort som gör träningen både enklare och mer effektiv. Hade jag inte tränat pulsstyrd träning hade jag aldrig kommit upp till den nivå som var 2017 och som förhoppningsvis toppas ytterligare 2018.
Tack för att du orkat läsa hela vägen hit :)
PS; val av stad för Wings for Life blir Pretoria ;).