Därför har jag börjat köra på måndagar då jag under sommaren faktiskt kan vara ledig denna dag. Och jag kan fokusera på Sophiatid :).
Efter min lilla mentala svacka efter Comrades har jag funderat och planerat. Efter att ha tappat rutinen i träningen genom bristande träningsplanering var jag tvungen att bestämma mig. Vad vill jag egentligen?
Jag vill springa och utvecklas. Jag vill tävla och prestera. För ärligt måste jag säga, jag lägger inte ner all tid på träning för att komma 12.a på Comrades ;). Jag vill göra bättre än så och då krävs mycket mer!
Vad krävs då? Är det 20-milaveckor som avgör? Näe, jag tror inte det. Det är det runt omkring!
Självklart behöver jag en träningsplan där jag vet vad jag ska göra varje vecka, men samtidigt inte följa den slaviskt utan låta kroppen signalera. "peppar, peppar" har jag inte haft några skadebekymmer sedan hösten 2012 och den trenden vill jag inte bryta. Däremot har inte skallen alltid varit med och den mentala biten spelar absolut en avgörande roll. Kosten är nog den viktigaste delen i utvecklingen och även om jag lägger energi på den detaljen så finns det absolut mer att göra för att skapa de bästa förutsättningarna för att träna. Enkelheten är den bästa och jag går min väg och det jag tror på.
Det är inte direkt någon nyhet att svensk löpning är en skadedrabbad idrott med många stressfrakturer som spökar. Här gäller det att balansera genom att alltid möta träningen med rätt matintag, tajming och återhämtning.
Jag behöver tydliga mål och delmål för att kunna fokusera långsiktigt. Kunna hålla mig motiverad och se alla pusselbitar som ett steg närmare målet. Visualisera fram en bild av att jag passerar mållinjen där jag gjort allt jag kan just då.
Ibland får man höra att ultra är ingen sport. Det är en träningsform för långdistanslöpare som inte lyckats. Jag tar dock inte åt mig utan vet vilket slit vi ultralöpare gör. De som säger så har nog inte testat att springa 100km. För jag lovar, sista 30 km är inte som de första 30. Utan här är det inte den fysiska kapaciteten som är mest avgörande, utan den mentala kapaciteten att arbeta mot hjärnans missvisande signaler samt att stå emot en annan typ av smärta än den som kommer i ett marathonlopp. För dig som tvivlar utmanar jag att ställa upp i Comrades 89km som är världens tuffaste ultra på asfalt. Ta Ellie som vann årets lopp! Ellie som avslutar sista 5km under 20 minuter efter att ha klättrat 1400 höjdmeter och jobbat sig utför smärtsamma 2000 höjdmeter. De här tjejerna i täten är goda för 2.30 på Marathon och den bragd som Ellie uppvisade rår säkerligen knappt någon av Sveriges marathonlöpare på, inte ens på herrsidan.
Ultra som sport har utvecklats snabbt och kraven för toppresultat hårdnar verkligen.
Hur som helst är mitt nästa mål Ultravasan 90K som kommer bli något helt nytt för mig. Jag är inte en van traillöpare vilket är bra för vasans terräng. Dock behöver man kunna hålla fart så det blir spännande att Road möter Trail i denna utmaning.
Min träning inför kommer ske i blandad terräng och ett ultrapass varje vecka. Tidigare har jag kört 50km eller mer varannan vecka men ska nu försöka under juli/början av augusti hålla ett varje måndag för att träna huvudet. Igår blev det 61km Närunda-Älvnäs-FRArundan-Drottningholm-Alvik-Kungsholmenrunt-Alvik-via vattnet till Nockeby-Drottningholm-FRArundan-Jungfurusund och hem. Jämn skön fart hela vägen och kroppen svarade bra.
Nu har jag fått två veckors fokuserad träning och det är dags att gå in i bubblan och komma ut i början på December.
Äta-Sova-Träna-Jobba. Det glamourösa livet för en ultralöpare. Det handlar bara om att springa, och sedan bara fortsätta att springa ;).