jag läst om loppet på ultradistans.se. Målet innan var ju att debutera på lidingö ultra i slutet av april, men hade en sådan längtan efter att testa en längre distans att jag inte kunde vänta. Min träning under hösten har fungerat bra
så jag var absolut redo. 12-15 mil i veckan har jag legat på den senaste tiden så det har varit en tuff väg fram. Eftersom min mesta tid har gått till träning har jag fått prioritera bort en hel del som sena kvällar, umgänge
med vänner och högtider. I Skövde var det dags att se om allt gett resultat.
Dagen innan loppet kände jag mig krasslig och jag var livrädd för att dra på mig en förkylning, men det var nog bara tävlingsnerverna som spökade. På morgonen samma dag som loppet kände jag mig otroligt förväntansfull
och ville bara ge mig ut och kriga varv efter varv runt den kuperade 1200metersbanan. Loppet började bra och jag la mig på en behaglig fart 4.35-4.40/km. Många har sagt att det är för fort för ett sådant långt lopp men att sakta ner kändes inte naturligt så det var bara att testa, man måste våga lite. Efter 2.5 timmar fick jag en svacka. Dels av vetskapen att det var 3.5 timmar kvar samt att höften började värka och skosnörena satt alldeles för hårt.
Det var bara att stanna till, sträcka ut och knyta upp. Efter det kändes det mycket bättre och allt flöt på. Under hela loppet hade jag högklassig support av min pojkvän Pär Haglund som serverade vätska, RS-tabletter och mycket pepp.
Efter ca 3 timmar hann jag i fatt 2.an i damklassen som då låg ett varv bakom. Eftersom det var stark motvind hela
loppet var det skönt att ta rygg en stund. Vid 3 timmar och 45 minuter drog jag själv igen och jag kände att jag skulle
klara mitt mål på 72.5km om inget otippat inträffade. Vid en timmer kvar av loppet började jag må väldigt illa efter allt socker jag stoppat i mig och ville enbart ha vatten. Kände att det skulle räcka eftersom jag kostladdat så otroligt
bra dagarna innan. Det är klart att sista tiden gick tungt men jag skulle fram. Efter 6 timmar och när slutsignalen gick föll jag ihop och grät av lycka. Fick även då veta att jag slagit det svenska rekordet som stått sig sedan 2008. Jag hade
sprungit 74.343 km med en medelhastighet på 4.47min/km.
Det var helt enkelt ett fantastiskt lopp med härlig stämning bland både arrangörer och deltagare. Alla hejade på varandra och spred en otrolig glädje.
Känslorna efter loppet:
Det här var det roligaste jag har gjort och jag är helt klart fast. Har äntligen tagit mig över marathontröskeln. Ultra passar mig otroligtbra och ni kommer absolut se mer av mig framöver.
Äntligen, äntligen får jag säga de ord jag velat säga i två år :
"Nu är jag en av er, och det här är bara början!"
Läs gärna:
http://ultradistans.se/index.asp?Sida=189#471
http://www.lopningforalla.se/index.php/loparnyheter/1556-philip-och-sophia-snabba-ultralopare-med-vm-chans