Jag doppade benen i vatten och cyklade 1 km och sprang 59km, så en liten ironman är jag i alla fall ;)!!!!!!
Redan dagen Stockholm Ultra kände jag mig fräsch och hade redan sug att springa igen, men valde lydigt efter farbror doktorn att vila några dagar. Raska promenader fick jag som sagt ta vilket är komiskt då jag blir tröttare av det än att jogga :). Så på tisdagen var jag ute på en promenad men i min snigelfart var det inte alls roligt, var färdig på 20 minuter av tristess. Onsdagen sprang jag 8km och kände ingenting alls. Pulsen aldrig över 130. Torsdagen sprang jag 13 km lite snabbare fart och även det gick som en dans, blev ännu ett distanspass på 26km, inga problem här heller. Lördag bjöd på skön morgonjogg på 15km innan vi bar oss av söderut mot Oknö som faktiskt är det vackraste ställe jag varit på i Sverige, Söndagen sprang jag och Pär 20km. Började lugnt i 4.20fart och första milen gick på 41,30, sedan ökade vi något och sprang den sista 10km på på 39.30. Sedan 4 km nedjogg. Kändes grymt lätt! Har fått en ny astmaspray nu som kan ha varit en orsak till mitt brytande av Stockholm Ultra, Måndag sprang jag 35 km i vacker miljö i 4.40-4.15/kmfart och det var fantastiskt vackert. Tisdag blev det intervaller: Uppvärmning 5 km sedan 2*5000 meter med 2 min vila. Första på 19.58 och den andra på 18.30. Ett pass jag är väldigt nöjd med då det blåste rätt rejält. Onsdag var det som sagt Pärs sista pass och jag hängde på men tog en liten extrasväng innan på 6 km. så 11km uppvärmning, en tröskel på 20.04 och 5 km nedjogg. Torsdag blev ett återhämtningspass på 80km på vackra skogsstigar som jag aldrig ville sluta springa efter :). Mitt sista pass skulle bli löpning Oknö-Kalmar som enligt E22an var 47km. Jag förstod att det skulle bli lite längre och det slutade på 59km, men vilket äventyr att dessutom få springa in genom målet för Ironman :). Var inte alls trött och jag höll ett bra tempo, speciellt sista två milen. Nu har jag vilat sedan fredag då jag ska på ultraljud för hjärtat på onsdag och får jag klartecken där så är jag sugen att fira med att springa till Uppsala, övernatta på ett hotell och springa tillbaka. Vore ett roligt äventyr så håll tummarna :)
1 Comment
Ja som ni läst nedan hade jag mycket fokus på Pär under lördagen och hade svårt att fokusera på annat. MEN jag måste även lyfta två fantastiska adepter som jag följt i snart ett år. Först ut JOHAN BÄCK Johan kom till mig för hjälp med tekniken och att få en bättre balans på sin kosthållning. Målet var att klara en mile på 5.30 och att klara ett marathon. Johan är en sån där fantastisk person som bara ger energi och jag blir så glad varje gång vi ses. Han kämpar alltid till max och tar åt sig råden och omvandlar dem i praktiken. Hans utvecklingskurva har bara pekat uppåt och även om det ibland har funnits några skavanker tappar han aldrig motivationen utan blickar framåt mot nya tag. I helgen var ett av hans stora mål för denna säsong, nämligen Veteran SM 1500 meter. Johan trodde själv aldrig att han skulle klara 5 minuter som för många är en magisk gräns. Jag visste ju självklart att han skulle fixa det och han tog även coachens pers med 3 sekunder ;). 4.53 blev sluttiden och jag är så stolt över honom. Nästa mål är Kistaloppet 10km där han har äran att få en grym farthållare genom Erik Aschan som har gjort fina tider på 10000 meter. Målet är under 40 och jag vet att om dessa herrar bara lägger upp loppet rätt fixar han även det målet. I morgon kör vi praktiskt pass med fokus på Kista. Sedan lägger vi upp ny plan för framtida lopp. Kommer bli grymt!! I mina ögon är du en stjärna och en förebild för många. Keep the good work och du ska se att du kommer att krossa många av dina mål. Jag tror på dig Johan! Second one: Titti Svensson Titti är en sprudlande energiknippe som till och med jag har svårt att hänga med i tempot :). Kändes som vi klickade direkt under vårt första möte och även hon ger så mycket positiv energi. Titti älskar att springa, så mycket att jag ibland måste hålla henne lite tillbaka. Titti har också utvecklats rejält i sin löpning och har fått en bättre förhållning till kosten och fått bra förståelse i vikten av näringsrik kost. Titti Har sprungit en del marathonlopp nu och har fått stor erfarenhet. I helgen sprang hon midnattsloppet på banrekord 47.37, vilket är grymt på den tuffa banan 351/11000 tjejer är inte illa ;). Det härliga med Titti är att hon efter varje lopp redan har tankarna i nästa utmaning och hur hon ska göra det ännu bättre. Nu ska vi fokusera på snabbheten då uthålligheten är det inget fel på. Hälsoloppet 10 km nästa och då finns coach på plats och eventuellt tar hon på sig djävulshornen och jagar mot nytt pers. Jag vet att du kan och med din starka vilja och psyke finns inga gränser. Snyggaste och tuffaste tjejen som älskar att ta ut sig. Finns inga tvivel om att denna tjej kommer att höja ribban markant och jag ska stötta hela vägen. Du är tuff och med rätt fokus och glädje går allt din väg. Två underbara adepter som ger mig så mycket livsglädje. Båda klädda i kläder från www.runnerscorner.se . Grym kvalité och är du vän med mig så har du 20% på hela sortimentet ;).
Vill du ha hjälp med löpträning och kost är du välkommen att kontakta mig så tar vi ett kostnadsfritt möte och pratar igenom dina mål och ser om vår kemi stämmer för att jobba tillsammans :) Maila på [email protected]... När jag och Pär träffades för lite över 2 år sedan var han inte i den bästa träningsstatusen. Han hade gjort två klassiker och tränade lite granna när det kändes bra. Han åt balanserad kost men hade ingen aning om näringstäthet eller timingen för att få ut mer av träningen. Han hade inte direkt några mål förutom att klara ett visst antal timmar på en klassiker, nämligen 20 som många drömmer om. Vår andra dejt skulle vi springa, och jag som precis börjat tillfriskna från hälseneinflammation hade 45min distans på schemat. Och i min löparhjärna tar jag för givet att alla vet att distans är lugn fart där man ska kunna föra ett samtal under tiden. Vi startar och Pär drar iväg i 3.45/kmfart. Jag hänger på och tänker vilken kille, detta är ju min tävlingsfart på 5 km, hur ska jag orka???? Pär rusar som en tjur men efter 2 km nere i brunnsvikens kuperade skogar stannar han tvärt, lutar sig mot ett träd och säger att han är helt slut. Tydligen trodde han att distans var att springa allt vad man hade, tänk så fel han hade. Därefter började vi ett arbete med bra näringsrik kost utan några krångligheter. Lade upp ett träningsprogram som skulle passa en lagom upptrappning så leder och ligament hängde med. Början gav lite småkänningar här och där och Pär hade inte hunnit lära känna sin kropp ännu. Midnattsloppet som blev den första tävlingen under vår tid tillsammans resulterade i sjuktält med rejäl vätskebrist. Bryta ihop, ta lärdom och förbättra. Året efter sprang han på 38.30 vilket blev ett rejält pers och han hade energi hela vägen. Resultaten på klassikern blev bättre och bättre då han nu med rätt bensin i kroppen kunde trycka på hela vägen över de 90km skidorna, 30 mil cykel, 30km löpning och 3km simning. Han kunde i loppen öka och ta sig upp placering efter placering. Eftersom Pär inte hade en gedigen träningsbakgrund blev det för tufft att enbart träna löpning och därav kom intresset för att testa triathlon. Helt plötsligt var vi inte två längre i vår lilla etta på 40 kvadratmeter, utan Jag, Pär och två racercyklar. Pär började varva träningsgrenarna och det började verkligen ge resultat. Trots kort träningsbakrund körde han på egen hand Vätternrundan 2012 på 8.31 vilket är riktigt bra utan att gå i klunga. Även vasaloppet gick kanon. Tog in nya verktyg i kosten och ökade på träningen. Vätternrundan 2013 8.20. Klassikern på 20 timmar var knäckt då han gick in på 16 höga. Så var det dags för hans första riktiga triathlon. LångSM vättern triathlon. Under simningen som är hans sämsta gren tappade han mycket mot de övriga men under cyklingen körde han om deltagare på deltagare och löpningen höll han jämna steg hela vägen och slutade på en 7de plats i sin åldergrupp vilket jag tycker är fantastistkt utan erfarenhet av sporten. Detta lopp var ett test för årets kraftprov Ironman Kalmar 17/8. Hela semestern gick åt träning, mat och vila. Jag gjorde program med mycket fokus på brickpass av cykel och löpning. Samt löpintervaller och något långpass. Mer hann vi inte. Vi hade hyrt en stuga i Oknö som är en vacker idyll 5 mil norr om Kalmar. Där tränade vi, spelade minigolf och hade det skönt. Under onsdagen innan loppet springer vi Pärs sista löppass, 15 km inkl 5 km tröskel. Efter 3 km av uppvärmningen stukade Pär till foten men kände inget och genomförde passet där tröskeln gick på 20.04. Allt kändes bra. Men när vi sedan skulle cykla 200 meter för att fiska smällde det till i foten och helt plötsligt kunde han inte gå. Bra uppladdning innan loppet ;). Snabbt fick han isbad, lugnande och värktablett innan jag körde homon till Kalmar för att utesluta det värsta. Vi fick snabbt hjälp och superbra bemötande. De röntgade och konstaterade lätt stukning. Vila så skulle det kanske gå att köra på lördag. Två dagar till loppet med lindad fot och Pär ler på bilden. Både han och jag är säkra på att det kommer att gå! Då var det bara att vila för Pärs del. Visualisera han som en vinnare och fokusera på framgång. Se ironman som ett äventyr och inte ha några förväntningar då det är hans första. Han hade ju inte ens sprungit en mara innan och nu skulle han göra det med 3.8km simning och 180km cykling bakom sig. Ingen träning som sagt utan fokus på det mentala och kosten. Vi har ett utgångsläge som vi får acceptera! Pär använder sig av mitt bästa verktyg dagen innan han med, nämligen kladdkaka med vispgrädde och självklart sympatiäter jag med ;) Så var det lördag och klockan ringde vid 04.00. Hoppade upp ur sängen och förberedde frukost. Jag brukar vara ett nervvrak men Pär var lugn. Foten kändes bättre och vi hoppades på det bästa. Vi var i Kalmar så det fanns inga tankar på DNS. Väl på plats var det en fantastisk stämning och allt jag tidigare hört stämde, det var magiskt. Pär var laddad och drog på sig våtdräckten innan han tillsammans med 1900 andra människor skulle ner i vattnet för att tillsammans lyssna på nationalsången innan det bar i väg ut på de totala 22 milen som en Ironman ger. Precis innan start, beredd med en liquid. Så var de i väg och det var helt omöjligt att följa Pär. Alla ser likadana ut och det såg ut som ett enda slagsmål i vattnet. Aldrig att jag ger mig in på något sådant ;). Försökte se Pärs växling men missade han precis. Han hade sagt mellan 1.15-1.20 och det blev 1.14 vilket var kanon med tanke på förutsättningarna denna dag med rätt kraftiga vindar. Simningen som är Pärs sämsta gren gjorde att han föll långt ner i resultatlistan och låg på någonstans runt 200 tror jag. Men sedan kom hans starkaste gren, cyklingen. Här plockade han folk och tog upp sig till en 29 plats och 11.te svensk i sin åldersklass. Det var magiskt att se honom svischa förbi vid 12 mil med ett leende på läpparna medan andra bröt av energibrist. Filmen jag lagt upp på facebook visar min hemska coachsida och jag skäms för svordomarna ;) men jag var så upp i varv. Löpningen då, där jag också missade växlingen för att hinna till det ställe där langning var tillåtet. Här var jag nervös, hur skulle det gå med foten? energin?, värmen? och vindarna?. Vi pratade innan om att han skulle lägga sig på 4.50 för att sedan hålla och kunna öka något. Ett mål på 3.30. En mara är långt vet de som gjort de och med Pärs 2 långpass denna sommar var jag nervös. Vid första varvningen vid mig efter ca 13km log han och sprang i 4.37/kmfart. Jag gav lite tips om hållningen och andningen och peppade allt jag kunde. Sedan var det vara att vänta till varv två där han passerade mig vid cirka 24km även här höll han jämt och frågade placering. Jag visste inte men sa 11 efter cyklingen, vilket gav kraft. Här hade många svårt me4d energi och tappade helt löptekniken, men inte Pär, han körde på. Sista gången jag såg han var när han hade 1200 meter kvar. Jag visste att han skulle klara sitt mål på 10timmar men med hur mycket? Plötsligt ser jag någon komma i en ruskig fart skrikandes UR SPÅR till alla andra som inte har en chans. Det var Pär och jag börjar skrika som jag gör när jag får på mig coachdjävulshornen (ni som sett mig vet ;)). Jag sprang brevid och tjöt så folk undrade vad jag höll på med FOKUS var mitt ord!!!!!. Upploppet var fullt av människor så det var omöjligt för mig att stå lägs med grindarna. I stället kutade jag bland barnvagnar och lattemänniskor på sidan och hoppade och i alla riktningar och skrek och grät. Pär sprang i mål med ett glädjeskrik. Han hade gjort det han trodde var omöjligt. Han hade klarat 10 timmar och med god marginal då klockan stannade på 9.46.49. Han slutade på en 11.te plats och blev 4de bästa svensk. Jag hoppade upp på en bänk där jag inte fick vara och bara tjöt som ett barn. Min Pär utmanade verkligen eliten. Aldrig sprungit en mara men gjorde denna på 3.21 med över 5 timmars hårt arbete bakom sig. Han var två platser ifrån att få åka till VM i Hawaii vilket är helt otroligt av en person som tränat ett år och gjort ett ironman. Ja kära vänner jag har format en Ironman inom kategori elit. Killen som sprang två kilometer och höll på att dö av utmattning är borta. Nu ska vi snäppa upp detta ett steg och komma ännu starkare. Vi är ett team som klarar allt, och Pär jag älskar dig av hela mitt hjärta! Vilken fighter! Psyke av stål och en fysisk styrka som få. Vad blir här näst??? Helt ärligt är jag inte ens besviken av att jag bröt i söndags, utan snarare otroligt stolt över mitt beslut. I huvudet hade jag hela tiden min brytalista som jag ofta checkade av. Detta tips från Cecilia Duberg är guld värd. Jag fick inte bryta av svackor, fruktansvärd smärta i kroppen, om farten sänktes och mycket mer. Däremot hade jag skrivit att jag skulle bryta om jag kände något i bröstet. Detta trodde jag aldrig skulle hända men men. Jag har lärt mig så otroligt mycket av detta och har de senaste dagarna analyserat om och om igen hela loppet. Förvånad av att kroppen var så pigg vid 63 och ärligt hade jag inte tappat andraplatsen. Mitt tempo var hela tiden högre än tredje löpare och jag vet att jag var starkare. Men som sagt jag är inte ett dugg ledsen. I mina ögon är jag en vinnare som kämpade in i det sista. Smärta är ju inte direkt något jag bryr mig om då jag under EM sprang med fotsulor som brände som över glödande kol. Mina sår längs med benen som det bara rann blod. Dessa händelser kan jag acceptera. Nu har jag noga funderat och jag kommer att lägga om träningen helt. Jag vet att kroppen klarar att köra hårt då de sista veckorna har legat på 23-25mil. Blir det ett VM ska allt gå rätt till och då ska jag ha min revansch. Ska försöka lägga upp min träning så att det ger en målgång på 7.35. Tunnelseendet börjar så fort jag får veta om det blir ett VM och jag HOPPAS att vi blir samma team som sist då vi hade en sådan fantastisk stämning. Alla var så lugna. Det ända nu är att jag hoppas av hela mitt hjärta är att Kerstin blir uttagen. Hon är en stor tillgång för laget och skapar det lugn som behövs. Hon är stabil och klarar hålla sin fart hela loppet. Teamet är viktigt för den totala prestationen och ett bättre team än på EM kunde vi inte ha. Nu ska jag faktiskt snart ut och springa :) men lugnt!!!!!! Jag ska kämpa och blir så mycket bättre :). På EM var jag 15 min efter Kajsa. Efter 40km innan mina problem var jag ca 1 minut. Så jag knappar i allafall in. Dock är Kajsa en superkvinna som har mycket kvar att ge och jag hoppas att allt fungerar kanon och att hon får ut sin fulla kapacitet. Heja fina vän!! Som bilden uppe visar vill jag aldrig hamna igen, men som texten säger: Jag måste testa, annars får jag aldrig veta vet jag hur långt jag kan gå ;)!!!!! TACK KÄRA VÄNNER FÖR ATT NI FINNS OCH JAG HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA MIG OCH KOMMER PÅ MIN OCH DAVID MÖRKS (som är en av landets bästa kostrådgivare och personlig tränare med många meriter) WORKSHOPS I HÖST FÖR ATT INSPIRERAS TILL HUR DU MED BRA KOST OCH TRÄNING KAN HÖJA RIBBAN OCH NÅ DINA MÅL. DET KOMMER ÄVEN BLI ETT LÄGER MED FOKUS PÅ TRÄNING AV OLIKA SLAG, KOST, MATLAGNING, RECEPT, MENTALTRÄNING OSV... HELT ENKELT ETT FULLT KONCEPT FÖR ATT DU SKA LYCKAS DÄR VI HJÄLPER DIG HELA VÄGEN :)
Veckan innan loppet kröp det i kroppen och den ville bara ge sig ut och springa. Formen var på topp då de sista veckornas träning hade gått enligt plan. Bosatte mig ute i de djupaste skogarna tillsammans med familj, Pär och min kärlekshund som ger mig så otroligt mycket energi. Cindy som är en dvärgschnauzer har följt mig genom livets tunga perioder och legat tätt intill när gråten varit nära. Hon har själv kämpat mot hundbett, inflammerad lever och läkarna var ett tag säkra på att hon inte skulle klara sig. Men den styrka hon har reparerade hon sig och är piggare än någonsin. Hon har följt varje steg jag tagit och gett mig glädje och trygghet. Det är alltid lika tungt att åka hem. Två dagar innan loppet kände jag mig krasslig men antog att det var AC.n i bilen som spelade mig ett spratt. Drog i mig en vitlöksklyfta och hoppades på det bästa. Lördagen kom och det var en låååång väntan. Hämtade ut nummerlappen och träffade alla härliga människor och speciellt Reima som alltid varit och är ett stöd för mig. Laddade som jag brukar med bra mat och en kväll av lugn och ro. Söndag morgon vaknade jag och allt kändes bra. Åt en stadig frukost medan min fantastiska pojkvän ordnade med sportdrycken. Det skulle bli en varm dag så det gällde att allt stämde. Vi åkte till starten och mötte Sven-Åke som skulle langa vätska till mig. Så äntligen gick starten!!! Det kändes bra och jag lade mig i precis den fart jag vet att jag klarar 4.25-4.30. Man brukar ju tappa lite på slutet men det fick jag ta då. Allt flöt på och jag gick som en klocka. Pigg hela tiden och kroppen svarade riktigt bra. Tjejerna bakom tappade trots att det kändes som jag var ute och joggade. Fick mycket påhejningar längs med banan och måste säga att Janne Paranaik gjorde det bästa jobbet haha :) Du var verkligen guld värd. Sprang på och allt kändes så lätt. Fick höra att jag tog in lite på Kajsa vilket sporrade. På EM var jag 15 minuter efter och var säker på att det inte skulle skilja lika mycket denna gång. Jag var ju säker på min kropp. Men efter cirka 40km högg det till rejält i bröstet. Jag stannade vid Peter som sa att jag skulle gå en stund och känna om det försvann, vilket jag gjorde. Började jogga sakta och det kändes för stunden bra. Irriterad av att kroppen ville springa i sina 4.30/km. Jag bestämde mig för att om smärtorna kommer tillbaka igen så bryter jag. Och det gjorde de efter cirka 60 km och då bröt jag . Tryggheten i Att Kristina fanns i närheten och kunde hjälpa mig. Stort tack till dig för ditt fantastiska agerande. Bättre funktionär får man leta efter. Stolt över mitt beslut fick jag åka ambulans tillbaka (vilket inte var första gången;). Väl vid sjukhustältet kollades EKG, blodprov och dt sattes kanyl för dropp i armväcket. Frustrerad att jag fortfarande ville springa (komiskt nog). Sjukvårdspersonalen var fantastiska och ska ha en stor eloge för sitt snabba och kompetenta arbete. Efter cirka 30 minuter kom ambulansen som skulle ta mig till Sankt Görans Sjukhus. Ambulanspersonalen var lite förbryllade att man kunde springa så långt men mitt svar var att jag sprang ju bara 63km, de skrattade högt. Även dessa människor kav bästa support och gjorde en massa provr. För första gången i mitt liv fick jag syrgas och jag måste säga vilken lättnad för andningen!!!. Väl inne på Sankt Göran fick jag lika fin personal. Dock blev här ett problem! Jag fick veta att jag var tvungen att stanna för observation, och i och med att jag erfarat panikattack tidigare så hände detta självklart igen. Jag hyperventilerade och krampade i säkert 15 minuter innan jag fick lugnande intravenöst. Dock hjälpte inte detta utan jag fick även två tabletter. Efter ett par minuter var jag lugn och skickades upp till Hjärtintensiven där jag återigen fick EKG, provtagning och dropp. Efter många bedjande fick jag till slut duscha. Tror inte de är så vana med svettiga och äckliga patienter så det gick bra. Sedan var det fika, sömntablett och sova. Lite svårt var det då jag hade en massa slangar och en dosa att ta hänsyn till varje gång jag skulle vända mig men men,. Inte nog med det hade jag en storrökare, alkolisk brevid mig som snarkade som vi var i en tunnel med högsta akustik. Öronproppar dämpade dock damens höga ljudnivåer. Morgonen efter var det nya provtagningar och frukost innan ultraljud av hjärtat skulle ske. Tydligen hade mina värden sett mindre bra ut men lagt sig. Hade jag inte brutit loppet i tid hade jag enligt läkaren inte legat i sjukhussängen utan kanske i en kista. Skrämmande och en rejäl tankeställare. Ultraljudet visade bara bra och jag hade ett oerhört starkt hjärta. Dock kunde de inte utesluta hjärtmuskelinflammation. MEN som den ängel Peter är har han ordnat en remiss till en idrottsläkare som är specialist på hjärtat. Jag vet ju med mig att många ultralöpare som kommer in akut har fått misstanke om hjärtinfarkt men som har lagt sig på någon dag till normalt. Läkarvården är nog inte riktigt pålästa om vad ultra handlar om och den ansträngning det har på kroppen. Jag har faktiskt sprungit 8km igår och 15 km idag med en puls på 126. 45 sek vila och jag var nere under 80 vilket jag inte ser som ett problem. Läkaren ordinerade raska promenader men det han inte vet om ultra är att jag har högre puls av att gå än att springa så det så :) Vad gick bra då? MAN LÄR SIG NÅGOT VARJE GÅNG! Formen var kanon och jag har tränat hårt och är i mycket bättre form än EM. 4.30/km kändes som helt rätt fart för mig och jag var aldrig trött, benen blev snarare piggare och piggare Magen fungerade super och jag kände aldrig något problem Jag är säker på att jag tagit en 2.a plats då tredjeplatsen blev på 8.08 på en betydligt lättare bana än EM där jag hade 7.53. Dessutom är jag i bättre form nu. Men det ska jag visa på VM (OM DET NU BLIR) ;) Jag kände mig fullt återhämtad direkt efter loppet och känner verkligen inget i kroppen efter loppet. Så ja nu tränar jag igen och kommer lägga om min strategi för jag vet att jag kan träna hårdare. JAG HAR EN PLAN OCH DEN KOMMER BLI GRYM!! MITT MANTRA: RUN TROUHG HELL WITH A SMILE!!!! Sist vill jag tacka alla som stöttade mig under loppet, ni gjorde ett fantastisk jobb och jag hade aldrig kommit så långt som jag kom:) Dessutom tack till Andres Olsson, chefen på Stockholm Marathon som idag ringde och frågade hur jag mådde och berättade en massa bra grejer. TACK KÄRA VÄNNER FÖR ATT NI FINNS OCH JAG HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA MIG OCH KOMMER PÅ MIN OCH DAVID MÖRKS (som är en av landets bästa kostrådgivare och personlig tränare med många meriter) WORKSHOPS I HÖST FÖR ATT INSPIRERAS TILL HUR DU MED BRA KOST OCH TRÄNING KAN HÖJA RIBBAN OCH NÅ DINA MÅL. DET KOMMER ÄVEN BLI ETT LÄGER MED FOKUS PÅ TRÄNING AV OLIKA SLAG, KOST, MATLAGNING, RECEPT, MENTALTRÄNING OSV... HELT ENKELT ETT FULLT KONCEPT FÖR ATT DU SKA LYCKAS DÄR VI HJÄLPER DIG HELA VÄGEN :)
Då var det äntligen lördag! Det är bra jobbigt de sista dagarna att vänta och vänta. Solen strålar och jag tillbringar dagen inomhus med undantag för 10km distans som strax ska avverkas och förhoppningsvis ge ett formbesked. Kroppen vill verkligen springa och det ska bli skönt att få ge sig i väg på banan i morgon. Det kommer nog bli en magisk tävling med så många härliga människor som samtidigt kommer att avverka varv efter varv. En massa goda vänner som står utspridda längs med banan och hejar. Ja, det lyfter en verkligen och gör att man klarar lite mer. Jag känner mig i bra form och anser att jag inte kunde gjort något annorlunda i mina förberedelser. Jag känner mig så bra som mina förutsättningar gör mig och hoppas att dagsformen är på topp i morgon. Dagsmenyn för dagen ser ut på följande sätt:
Frukost: Vitt bröd med smör och ost. Havregrynsgröt kokad på ekologisk mellanmjölk med russin och en massa egenplockade blåbär. Kaffe, ett stort glas juice och rödbetsjuice. Även en magnesiumtablett Träning: 10km inkl 6*100 meter stegringslopp. Skönt sätt att väcka kroppen inför morgondagen Lunch: Rödbetsbiffar med kokt potatis och en cevré med honungssås. Hårt bröd, resorb och ett stort glas juice. Magnesiumtablett Mellis: Yoghurt med banan, nötter och bär Middag: Inte bestämt ännu, men något tillsammans med rotfrukter i ugn :). Juice och magnesiumtablett Efterrätt: Traditionsenlig kladdkaka med ekologisk vispgrädde (ett måste ;)) Kvällsfika: Vitt bröd med smör och ost, samt yoghurt med banan och blåbär. Ja vi får se hur menyn står sig men jag hoppas att det ska gå bra i morgon. Under loppet ska jag köra på: Sportdryck, coca cola, powerrade, vatten, resorb och eventuellt bananer. Då jag vet att jag får väldigt svårt att äta något ser jag till att dricka ofta. Jag är ju en av de som inte tror på att förlita sig på törsten. För när den väl kommer är det svårt att hamna i balans. Speciellt när det är så varmt som det kommer att vara. STORT LYCKA TILL alla som ska springa och hoppas vi ses under loppets gång. OCH TILL ER SOM HEJAR: Ni är GULD värda och ger loppet en fantastisk upplevelse. Så kom i håg att heja på alla som springer då alla är vinnare Då var jag på hemmaplan igen efter gårdagens långa bilresa från Umeå. Jag har haft 10 fantastiska dagar och jag var inte alls redo att lämna lugnet för att mötas av stressade Stockholm. Ser fram emot att snart kunna åka upp igen och andas frisk luft. Den här veckan har det blivit lite träning men något varje dag. Tanken var att vila helt idag men jag tror jag bryter gamla vanor och ger mig ut på en liten sväng. 11.45 ska jag på presskonferens inför söndagens tävling. Känns lite konstigt att jag ska vara med på en sådan. Kajsa kan jag förstå, men jag? Ja nu är det väl bara att ladda och förbereda det jag kommer behöva under söndagen. Och SJÄLVKLART baka kladdkaka, den får ju inte missas ;)
|
Bloggare
Jag heter Sophia Sundberg är idrottsnutritionist och löptränare. Tränar och tävlar på Ultradistanserna. Här kan du följa min blogg. Arkiv
March 2022
Kategorier
All
|